måndag 30 mars 2015

Mer om "sommartiden"

En kommentator under det förra inlägget tipsade mig om detta roliga TV-inslag om den så kallade sommmartiden, som ju inte bara varar över  sommaren utan (åtminstone för oss som har oturen att leva i EU)  sju månader varje år.

Det är som sagt riktigt roligt, se det gärna. :-)

söndag 29 mars 2015

torsdag 26 mars 2015

Hemsida för Nämforsens Kvinnominne

Nämforsens Kvinnominne har ju redan en facebooksida, som jag tidigare länkat till. Nu har de också fått en "riktig" hemsida.

Och när jag tittar lite upptäcker jag en bildbilaga, där jag finns med på en av bilderna.

Jag har aldrig sett bilden förr, så det är lite roligt att upptackla att jag får vara med på ett hörn. :-) Den kan ses nedan.

Det ser ut som om jag pekar ut något på utställningen på Urhuset. Det måste väl varit från midsommar 2013, antar jag, men jag år inte helt säker.

TILLÄGG
---------------------------
Nej, jag hade fel om årtalet. Fick ett meddelande på Facebook från Mary Sjödin från Nämforsens Kvinnominne som hade tagit reda på när det var taget. Det var midsommar 2010. Jag hade trott att det var 2013 eftersom jag då under kanske en timme fick ta över visningen av utställningen från Lo Högberg , men den här bilden är alltså inte från det tillfället.

test

tisdag 24 mars 2015

Ny backlash i Storbritannien?

Den senaste tiden har brittiska media publicerat det ena avslöjandet efter det andra om hur sexuella övergrepp av högt uppsatta personer tystats ned.

Man har undrat sig när motreaktionen ska komma. Förnekarna har verkat närmast lamslagna, men erfarenheten säger ju att de är de i princip aldrig. De bara bidar sin tid.

Och nu visar det sig att inga mindre än BBC - som ju tillhör dem som själva fått sitt rykte skamfilat, efter bland annat affären med Jimmy Savile! - arbetar på ett program med den olycksbådande målsättningen att, som det heter, "debunk claims of a Westminster pedophile network”.

Förra gången vi hade en stor backhlash i Storbritannien inleddes den på allvar när den av regeringen utsedde "experten" JS LaFontaine presenterat sin så kallade rapport om rituella övergrepp 1994. Den var i grunden närmast substanslös, men den fick en förödande psykologisk effekt på debatten. Nu hade "regeringens expert" "slagit fast" etc etc.

Eftersom det nu är själva regeringen som står i blåsväder hjälper det kanske denna gång inte med en av denna regering utsedd "expert".

Men är det verkligen så mycket bättre att låta det statliga BBC (som, vilket alla torde inse, de facto får sina ramar satta av den regeringsinstitution som är under debatt) "vederlägga" de otäcka rapporterna?

Det ska bli både intressant och nervöst att se effekterna av vad de brittiska motsvarigheterna till Evin Rubar, Hannes Råstam, Stefan Lisinski och Dan Josefsson kommer att tota ihop.

måndag 23 mars 2015

Men om natten lurar ett mörker....

Det finns en låt av den feministiska proggruppen Pink Champagne* som lite berör ett ämne jag skrev om nyligen, mörkrädda.

Jag lyssnade mycket på Pink Champagnes första LP  sommaren 1982, när jag bodde i ett studentrum på Amanuensvägen 5 på Lappis.

Sedan hade jag nästan glömt bort dem innan jag kom på att leta efter dem på You Tube för något år sedan.

Då hittade jag bland annat den låten. Jag tyckte nog det var den mest suggestiva på den LP:n. Eller i alla fall den jag minns bäst.  Lyssna gärna på den.
-------------------------
*Det är jag som kallar Pink Champagne för en proggrupp. På Wikipedia kallas de för en "feministisk punkgrupp". Jag tänkte mig inte dem som en punkgrupp när jag lyssnade på dem, men det kan ju bero på att jag är dålig på genreanalys, eller nåt.

söndag 22 mars 2015

Allvarligt talat

Den här bloggen är inte ett forum för att diskutera personliga kommentarer som ska ha förekommit på andra bloggar. De får diskuteras där, eller inte alls, eller IRL mellan de som det ev. berör. I vilket fall som helst ska de inte diskuteras här.

Denna blogg är för övrigt inte heller någon sorts kontaktförmedling.

Att jag skriver detta har förstås sina mycket  konkreta skäl.

Denna post kommer inte att vara öppen för kommentarer. Jag kommer inte heller att ta in några kommentarer under ANDRA inlägg med invändningar eller åsikter om det jag skrivit i DETTA.. Det är inte öppet för diskussion.

lördag 21 mars 2015

Olof Palmes Hanoital

Jag tillhör faktiskt inte dem som beundrar Olof Palme, men under ett antal år gjorde han en rad imponerade och sympatiska utrikespolitiska uttalanden, som vi inte sett maken till vare sig förr eller senare.

Palmes uttalande om USA:s bombningar av Hanoi i december 1972 var nog det mest kraftfulla angreppet mot någon utländsk makt som en representant för en svensk regering någonsin gjort. Med det möjliga undantaget av Nordvietnams regering var det faktiskt inget land i världen som angrep USA:s julbombningar så hårt som Sverige.

fredag 20 mars 2015

Drömde om Annie Besant

Jag har tidigare beskrivit min irritation över hur teosofer som Annie Besant beskrivit det esoteriska brödraskap som de ansåg vakade över mänskligheten. Framförallt för att detta hela tiden framställts som just ett brödraskap, dvs em eltigrupp bestående enbart av män.

Men inatt hade jag en helt fascinerande dröm som verkade försöka besvara min fråga. Eller kanske var det en freudiansk önskedröm?

Jag drömde att jag var i en stor lägenhet där det fanns många andra människor. Vad vi gjorde där var inte helt klart, kanske var det en teosofisk konferens.

Plötslig dök Annie Besant upp där, från ingenting, Hon förklarade att hon numera tillhörde ett esoteriskt syskonskap som var oberoende av tid och rum. Och tillade - specifikt vänd till mig -  att om jag vände mig till henne kunde hon lösa mina problem. (Tala om att känna sig utvald!)

Jag var dock lite rädd för henne, eftersom jag just innan hon dök upp hade sagt något ganska syrligt om något hon en gång hade skrivit i en bok.

Observera jag skriver att jag drömde om Annie Besant...

Om jag hade velat bli sektledare skulle jag ju istället kunnat skriva att Annie Besant talade till mig i sömnen...  ;-)

Annie Besant
 Annie Besant

torsdag 19 mars 2015

Kullamannen om fredsbevarande spioneri

Jag har tidigare skrivit om TV-serien Kullamannen från 1967, som för övrigt till stor del hade samma skådespelare som Kråkguldet från 1969, som jag skrev om för några dagar sedan.

Men det finns en sak som jag inte sett uppmärksammas med den förstnämnda serien.

Det var ju en spionthriller för äldre barn och ungdomar. Spionthrillers var ju vanliga under kalla kriget, men det var något väldigt speciellt med Kullamannen.

För om man tittar på handlingen var det spionerna som var hjältarna, medan de som bekämpade dem var skurkar.

Spionerna, med den mystiske Dr Miller i spetsen, hade som uppgift att avslöja militära hemligheter hos en icke nämnd stormakt. Denna stormakt sades ligga före de andra i miltärteknologi.

Detta berättade Dr Miller själv för de fyra barn som var seriens hjältar. Och det var enligt honom när en sida var ensam om vapenteknologin som det var en verklig fara för världsfreden.

Spioneriet var fredsbefrämjande. De som motarbetade det var alltså en fara för världsfreden.

Det var kanske en händelse som såg ut som en tanke att jag när jag såg serien vid gränsen mellan 12 och 13 års ålder jag hela tiden uppfattade det som att den sympatiske Dr Miller arbetade för Sovjet. Det avspeglade i och för sig främst att jag innerst inne, åtminstone sedan jag var nio år, känslomässigt sympatiserade med Sovjet i det kalla kriget....

Men, å andra sidan, var det ju också så att det de facto var USA som låg först i militärteknologi. Även om jag inte kanske visste det, visste jag ju att de som främst sades stå för spionfaran var otäcka ryssar.

Men serien vände på allt. Det var alltså spionerna som bevarade freden, som var the "good guys". Det var de som bekämpade spioneri och färsökte hjälpa stormakter att bevara militära hemligheter, som var avgrundslika och grymma skurkar.

Det var ju en både tankeväckande och intressant sensmoral...

onsdag 18 mars 2015

Mörkrädsla i barndomen

Jag var extremt mörkrädd som barn. Det skulle inte ha varit något större problem om det inte hade varit det att jag under stora delar av barndomen inte fick ha någon lampa tänd. Eller ibland en svag nattlampa tänd i ett hörn i rummet där den inte lyste upp speciellt mycket.

Värst var det när jag bodde i Gubbängen, fram till våren 1963. Då var det en ren skräck. Jag fylldes av ren fasa när lampan släcktes. Ibland försökte jag vänta ut att mina föräldrar somnade. När jag trodde att de hade det smög jag ut i hallen och tände lampan där. Det misslyckades nästan alltid. De var vakna, och någon av dem gick ut och släckte lampan igen.

Varje kväll när lampan släcktes bad jag till Gud att ingen skulle göra mig illa i mörkret. Men bönen kompletterades med att jag också bad till Gud att jag inte skulle inbilla mig något hemskt i mörkret. Jag var rädd för både verkligheten och fantasin.

När jag gick i förskola 1961-62 fick jag göra en bild som skulle föreställa mitt favoritrum. Jag har den kvar. På den målade jag en strömbrytare alldeles ovanför min huvudkudde. Det var det jag önskade mig mest av allt.

På landet var det samma sak. Det var inte så farligt i juni och juli, för då var det ganska ljust ute på natten. Men i augusti blev det hemskt.

Men min önskan att ha en lampa tänd på landet kunde ibland leda till någon sorts förhandlingssituation. En kväll i august 1965 (när jag var tio år) fick jag erbjudandet att jag skulle få ha en lampa tänd i ett angränsande rum om jag lovade att leka med de andra barnen dagen efter och inte gick ensam, eller satt och läste. Det var i och för sig inte dumt tänkt att jag borde leka med andra barn, men att använda min värsta skräck som utpressning såg jag faktiskt själv som direkt obehagligt.

På stan blev det lite bättre när vi flyttade till Fyrverkarbacken. För där fanns en stor lampa utanför fönstret på gatan. Vi hade visserligen gardiner fördragna, men de var tunna, så en del ljus hittade in.

Ju äldre jag blev ju bättre förhandlingsposition fick jag. Nattlampan var ett uttryck för detta. Men den gav ett svagt, närmast spöklikt sken som inte var till mycket hjälp.

Någon gång 1966 eller 1967 lyckades jag tillkämpa mig en sänglampa i min säng på landet. Så då blev det i alla fall bättre där. Jag sov i en säng ovanför min brors, och gick upp till den på en stege, Så min lampa störde inte honom, eller för den delen min lillasyster.

Den stora förändringen i stan kom 1968, i två steg. Det första kom när jag började i terapi hos Gösta Harding. En av de första sakerna han sa till mina föräldrar var att jag självfallet skulle få ha en lampa tänd om jag var mörkrädd. Så jag fick det betydligt ljusare; en liten lampa placerades i min del av barnens sovrum. Och nån sorts skärm bredvid min säng som gjorde att lampan inte lyste in på de andra delarna av rummet.

Men den stora förändringen kom måndagen den 27 maj 1968. Jag vet datumet för jag förde dagbok då. Då fick jag eget rum.

Då kunde ingen längre hejda mig. Från och med den dagen sov jag med taklampan tänd. Det hände visserligen någon enstaka gång att någon gick in i rummet och av någon outgrundlig anledning släckte lampan. Det ledde alltid till att jag vaknade i ren skräck. Men då gick jag bara upp och tände den igen.

Kommentarsfunktionen påsatt

Nu är det möjligt att kommentera igen. Men jag vill påpeka att detta är en klart odemokratisk blogg. Kommentarsfunktionen är modererad och jag tar bara in det som jag vill ta in.

Man kan se bloggen som en tidning. Det är redaktionen som bestämmer om insändare och debattartiklar ska tas in. Inte författarna till dessa.

Det står förstås sedan alla de som blir refuserade fritt att klaga på andra ställen på nätet om hur odemokratisk jag är...  ;-)

PS. Det har hänt någon enstaka gång att kommentarer försvunnit på något mystiskt sätt, utan att jag varit inblandad.  Om någon tycker att en helt harmlös kommentar försvunnit,  kan ju hen kontakta mig på något sätt.

måndag 16 mars 2015

Funderingar i feberyra

Jag har för tillfället bytt karaktär på bloggen. Just nu är den väl enbart egna istället för blogg. Det beror på att jag just nu inte har någon lust att tjafsa med kommentarer.

Här kan man just nu inte skriva något alls.

Men jag misstänker vad en del möjligen skulle skriva om de bara kunde. För jag ligger idag (och sitter ibland) med 39, 3 graders feber, en feber som sakta höjts under de senaste dagarna. Och en intensiv hosta, dessutom.  Pratade med någon på telefon, som sa "Du MÅSTE åka till akuten". Nja, sa jag, om det går över 40 grader i morgon gör jag nog det. Men inte här och nu.

Eftersom hostan på sistone verkar minskat trots att febern höjts antar jag att det kanske ändå inte är lunginflammation, det enda som jag möjligen kan vara rädd för.

Jag sov kanske 20 timmar inatt och idag. Utslagen, med andra ord. Jag gick några meter till det lokala apoteket idag och köpte Strepsil, eller vad det nu heter, och till livsmedelsaffären och köpte skorpor och te.

Igår skulle jag egentligen ha läst ut Jesper Roines korta bok "Tomas Pikettys ´Kapitalet i det tjugoförsta århundradet´". En sorts kortfattad presentation av en anti-kapitaliistisk tegelsten. Jag har fått den av min bror, och han ville gärna ha synpunkter.

Men efter att jag kommit till lite mindre än hälften blev hostan och feberkänslan för stark. Men jag kunde inte somna så jag såg istället Kråkguldet från 1969 i en DVD-box. Det var alltså vad jag valde att se när jag hade feber och allvarligt oroade mig för att det kunde vara lunginflammation.

Kråkguldet är så fin, och seriens hjältar är ungdomar i en grundskoleklass i den påhittade orten "Granhyttan". Det är något så vackert hur de beskrivs. De pratar inte politik alls, men på sätt och vis var de "politiskt korrekta" (i ordets mest positiva mening) innan ordet var uppfunnet. Det finns underförstådda värderingar som man associerar med folkhem och sent sextiotal. Solidaritet med de svaga var på sätt och vis självklart, även om det inte behövde motiveras med explicit politisk jargong.

Det var sex halvtimmesavsnitt.  Jag satt alltså och hostade och hade feber igår kväll i tre timmar och såg Kråkguldet. Med en oerhörd känsla mot slutet av att ha velat vara där och då, inte här och nu.

Oroa er inte, om febern passerar över 40 grader i morgon kommer jag att kontakta akuten. Och hoppas sedan att man kommer fram och inte hamnar i någon sorts Moment 22-situation där man kopplas mellan datorer utan att få tala med en enda livs levande människa.

TILLÄGG 17/3
Det var nog riktigt att inte oroa sig. Just nu har jag bara 37.8 och hostan har nästan upphört.

söndag 15 mars 2015

Jag tar ledigt från bloggen.....

... för ett tag.

Under den tiden kommer det inte heller vara möjligt att kommentera.

lördag 14 mars 2015

DN - en drake på förövarnas sida

När jag var barn prenumererade familjen på Svenska Dagbladet. Jag var väldigt missnöjd med det, jag tyckte att den var reaktionär och obehaglig. Skulle hellre sett att vi prenumererade på DN, eller kanske ännu hellre Stockholms-Tidningen.

Nu lades Stockholms-Tidningen ned i februari 1966, så det återstod DN.  Och i april 1969 (när jag var 14)  lyckades det mig till sist att med mycket tjat åtminstone för en period få SvD ersatt med DN.

Därför ter det sig ju lite konstigt att jag nu prenumererar på SvD. Det har nog mer än en orsak, men den viktigaste är definitivt denna.

Under de senaste åren har DN systematiskt varit den av de största tidningarna som mest intensivt drivit veritabla kampanjer för att sexuella övergrepp mot barn nästan inte finns. Eller mer exakt: för att barns och vunnas vittnesmål, och medicinska diagnoser som säger att övergrepp har skett, mycket ofta är falska.

DN får här hård konkurrens av Aftonbladet, det är sant. Men dels är DN nog snäppet värre, dels kan man ju ändå inte prenumerera på en kvällstidning,

Nu finns det i praktiken bara två allmänna nyhetstidningar i Stockholm, som kommer på morgonen, dagligen. Det är ju DN och SvD.

SvD är ingen direkt bra tidning. Men om man prenumererar på den slipper man börja ;morgonen med att till och från läsa artiklar som lägger ut texten om att bortträngda minnen inte finns. att barn som säger sig vara rädd för pappa lider av "Parental Alienation Syndrome" pga att de har hjärntvättats av mamman, eller att de som anklagas för att använt skakvåld mot barn nog är oskyldiga nästan allihop.

Ja, faktum är att DN bedriver en kampanj i dessa frågor. Det började den göra redan 1994 och då var det mest Lilian Öhrström, som höll i pennan*. Sedan mattades kampanjen av en smula efter augusti 1996, då Marc Dutroux avslöjades.

Men 2004 kom den igång igen, med en större intensitet än någonsin. Och från och med det året har det ofta varit Stefan Lisinski som hållit i pennan.

Vad DN gör är alltså att bedriva en kampanj. De publicerar i stort sett aldrig artiklar med en motsatt tendens, De har inga stora intervjuer med forskare som anser att bortträngning existerar, eller psykologer som får lägga ut texten om hur PAS är en pseudodiagnos, eller läkare som står fast vid de medicinskt allmänt accepterade diagnostiska kriterierna för skakvåld.

Om man jämför skriver nog SvD mindre om just dessa ämnen. Men när man skriver om dem är man oftast ganska neutrala. Man driver inte en kampanj i någondera riktningen.

En sak till. När Christer van der Kwast kom ut med sin bok om Quick-fallet. intervjuade SvD - Christer van der Kwast. DN, AB och Expressen intervjuade Jan Guillou, Dan Josefsson och Leif GW Persson som utan att ha läst boken förklarade att det var en dålig bok som aldrig borde ha getts ut.

Nej, som sagt, SvD är ingen bra tidning. Men när man läser den är risken något mindre att få en hjärtattack än när man läser DN.

----------------------------------------------------------------
*Förlåt, det finns ju inga pennor längre, suttit vid tangentbordet ska det väl stå.

fredag 13 mars 2015

Henning Mankell om Vietnam och Pol Pot

Henning Mankell har i denna debattartikel i ETC jämfört IS med nazismen. Den parallellen tål att diskuteras (det finns stora likheter, men faktiskt också mycket klara skillnader) men här tänker jag ta upp en bisak i Mankells artikel. Han gör en historisk återblick till 70-talet och skriver så här: ”Det var lika rättfärdigt att stödja det vietnamesiska folkets frihetskamp som det senare blev rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja. Man måste ibland byta åsikt för att kunna behålla den!”

Det leder till denna kommentar, som Mankell inte har besvarat:

”Häpnar över Henning Mankells påstående att det var "rätt att protestera mot Vietnams attack mot Kambodja". Vietnams invasion av sitt grannland satte stopp för ett av historiens värsta folkmord och avlägsnade för gott Pol Pot från makten i en intervention som för ovanlighetens skull faktiskt kan klassas som humanitär eller rent av som ett "befrielsekrig" i stark kontrast till de andra exempel som nämns i texten. ”

Jag håller verkligen med kommentatorn, och inte med Mankell. Jag ser den dag då Pnom Penh befriades från Pol Pot som en i det närmaste lika stor dag som när FNL befriade Saigon.

Jag kan förstå att det fanns de som under slutet av 70-talet hade en romantisk bild av de röda khmererna, men nu, 36 år efter att Pol Pot-regimen föll som ett korthus efter att Vietnam (i samarbete med Pol Pot-motståndare som tidigare flytt till Vietnam) gick in i landet, borde man väl veta bättre

Mankell verkar vara mycket bättre som deckarförfattare än som politisk analytiker.

tisdag 10 mars 2015

Kvinnofronten....

... har skrivit ett så vitt jag kan se genomtänkt och förnuftigt yttrande om förslaget om en tredje pappamånad.

Jag vill gärna rekommendera det. Det kan läsas här.

måndag 9 mars 2015

The Mists of Avalon

Upptäcker nu att man kan se hela "The Mists of Avalon" på You Tube.

Det är spansk textning, men ljudet är ju på engelska.

Det är en film som bygger på en roman av Marion Zimmer Bradley, som jag inte har läst. Men för ungefär tio år sedan såg jag filmen och blev klart fascinerad.

Den kan beskrivas som en matriarkalistsk omtolkning av Arthursagan, och jag var som sagt fascinerad när jag såg den. Jag skrev även en del om den på min dåvarande webbsida.

De finns de som säger att boken är mycket bättre,  och det är ju möjligt. Men se gärna filmen i alla fall, om ni är intresserad av hur matriarkat- och gudnnetroteman vävs in i mytsagor som annars har en klart patriarkal karaktär.

Planeterna

BBC gjorde 1999 en serie med 8 avsnitt som hette "The Planets". Åren har gått, och en del i den är inte längre aktuellt, men det är nog en av de bästa populärvetenskapliga serier jag sett.

Den gavs ut som DVD-box och finns även i Sverige under titeln "Planeterna".

Den handlar både om vad man vet, eller då visste, om solsystemet, men också om dess utforskning . Och i motsats till motsvarande amerikanska programserier beskriver den de sovjetiska insatserna lika mycket som USA:s.

Det är värdefullt. Den saknar all kallakrigs-arrogans, och många av de forskare som deltog i det sovjetiska rymdprogrammet intervjuas.

Det finns flera astronomiska programserier som finns på DVD. Men de flesta av dem är ytliga, och dessutom ibland upplagda som rena skräckfilmer, som hela tiden betonar hoten mot jorden och hur helvetiskt allt som har med rymden att göra är. BBC-serien försöker inte skildra rymden som om den vore en Stephen King-rysare, vilket gör den sympatisk.

Som jag tidigare nämnt visar den också på hur försiktiga Sovjet var - de kunde inte tänka sig att skicka upp en bemannad raket till månen innan de var hundraprocentigt säkra att de skulle kunna ta sig tillbaka levande. Det var en viktig bidragande orsak till att USA kom först.

Genom att serien inskränkte sig till att behandla solsystemet (med undantag för ett avsnitt som behandlade planeter runt andra stjärnsystem), slipper man också de mest hejdlösa spekulationerna om Big Bang, Big Rip, inflation, och kvantfluktuationer....

Solsystemet är den enda del av universum som vi kommer att kunna nå under överskådlig framtid. Förmodligen kommer mänsklighetens framtid, om vi lyckas hejda den globala uppvärmningen, att till stor del bero på hur vi lyckas sprida oss ut inom vårt eget solsystem.

Under sextio- och sjuttiotalen var det (med några undantag, framförallt rymdentusiastiska sovjetkommunister!) vanligt i vänsterkretsar att se rymdforskningen som någon sort lyxprojekt, som stod i motsättning till bekämpandet av misären på jorden. Det var en felsyn.

I själva verket kommer vi exempelvis i en snar framtid att kunna ha möjligheter att hindra en ev.  katastrof av den typ som utrotade dinosaurierna. Genom exempelvis atomvapenbärande rymdraketer, som kan få farliga asteroider att avvika från sin bana...

Och när solen en gång blir för het, kan räddningen bli vår förmåga att bosätta sig på Mars eller (senare) några av jätteplaneternas månar. På så sätt kan väl mänsklighetens livslängd förlängas med kanske några miljarder år... tanken hisnar.

Som barn var jag rymdbesatt. Jag målade raketer och åter raketer i lekskolan tills vår föreståndare förbjöd mig att måla fler....

Och än idag är jag nog det, och det mer nu än för kanske tio år sedan.

söndag 8 mars 2015

8 mars som helgdag

1965 (för exakt 50 år sedan) införde Sovjet officiellt kvinnodagen 8 mars som helgdag.

I Sverige beslutade vi istället för ett tag sedan att vi skulle börja fira 6 juni som helgdag. Detta istället för annandag pingst.

Jag tycker det hade varit bättre om vi istället hade följt Sovjets exempel. Men det får man väl inte säga i det här landet, där det politiskt korrekta nu är att hylla Gustav Vasa och 1809 års regeringsform.

lördag 7 mars 2015

IS, USA - och Iraks kulturarv

Läser nu om hur den så kallade islamiska så kallade staten systematiskt förstör en 3000 år gammal assyrisk forntida stad. Tidigare har den ju bland annat förstört 3000 år gamla artefakter i  Mosuls museum. Det är inte förvånade. IS anser ju att hela det förislamska kulturarvet är hedniskt, och att det närmast är en plikt att förstöra det.

Vad en del dock inte tänker på är att IS här faktiskt fortsätter det förstörelsearbete som USA tidigare inledde redan under,  och i synnerhet efter, de två Irakkrigen. Speciellt upprörande var kanske att USA:s armé faktiskt byggde en militärbas över Babylons ruiner, och att de i praktiken tillät plundringen av muséet i Bagdad.

USA-trupperna drevs förstås inte av någon religiös fanatism. Om man, förstås, nu inte menar att kulten av Mammon är en religion. Det är klart, för IS är allt före Muhammed en mörkrets tidsålder, var lämningar borde utplånas. Och för USA:s härskare är måhända allt före kapitalismen om inte direkt "mörker" - så åtminstone förbaskat olönsamt.

Det var väl därför USA-armén 2003 satte upp vakter utanför Iraks oljeministerium., men lät bli att vakta museet i Bagdad. Där sedan flera tusen år gamla artefakter försvann - i tusentals.

torsdag 5 mars 2015

"Domstolar ska inte kunna tvinga barn att bo hos en misstänkt våldtäktsman"

Om det finns någon som outtröttligt och konsekvent har arbetat för utsatta barn sedan början av 1980-talet är det Monica Dahlström-Lannes. I både med- och motgångar har hon konsekvent stått på barnens sida. När många andra mer eller mindre har tystats av backlash och hysteriska motkampanjer har hon aldrig retirerat, eller tonat ner, eller blivit tyst.

De senaste åren har hon framförallt engagerat sig för de barn som av vårt rättssystem tvingas bo hos misstänkta förövare. Nu har hon i Dagens Juridik på nytt tagit upp detta ämne. Hennes debattartikel kan läsas här.

Gör det!

onsdag 4 mars 2015

Jefferson Starship och White Rabbit

Jag har tidigare skrivit om hur fascinerad jag blev av "White Rabbit" med Grace Slick och Jefferson Airplane hippieåret 1967, när jag var 12 år.

Åren gick, Jefferson Airplane ombildades och blev Jefferson Starship, och i denna liveinspelning från 1982 sjunger Grace Slick "White Rabbit". Nu säger Wikipedia att Slick lämnade Jefferson Starship 1978, så det är i och för sig något som inte stämmer.

Denna version är däremot odaterad, och BETYDLIGT mer intensiv...

Men båda är fascinerande.

tisdag 3 mars 2015

Den patriarkala antiken - och den humanitära stenåldern

Det har kommit ut en bok av Adele Änggård som heter "A Humanitarian Past: Antiquity's Impact on Present Social Conditions". (Authorhouse UK 2014). Den har ett förord av ingen mindre än Riane Eisler - och den är förvisso värd många läsare!

Den har i stort sett fyra teman. Dels kulturerna under stenåldern. Dessa analyseras som humanitära, jämlika, kollektiva, icke-auktoritära och - lekfulla. Kulturen beskrivs som kreativ, harmonisk - och, återigen, lekfull.

Dels den antika kulturen. Den analyseras utifrån att det handlar om icke-humana, patriarkala, krigiska, oempatiska, och auktoritära kulturer.

Dels hur dessa kulturer påverkade det mänskliga väsendet, som beskrivs utifrån både feministisk och psykodynamisk teoribildning.

Dessutom finns det ett fjärde underliggande tema, nämligen hur vi idag påverkas av denna vår motsägelsefulla förhistoria.

Mycket talar för att boken fångat något väsentligt i sin analys.

Änggård ansluter sig till Marija Gimbutas syn på hur den neolitiska kulturen i Europa slogs sönder av patriarkala boskapsskötande indoeuropeiska nomadstammar från de sydryska stäpperna. Denna syn har på senaste tid fått ett mycket starkt vetenskapligt stöd från studier av paleo-DNA. ett stöd som inte direkt framgår i massmedias behandling av ämnet.

Änggård visar, genom en rad exempel, på kontrasterna mellan "Gamla Europas" harmoniska kultur och det senare barbariet. Den paleolitiska och neolitiska konsten utgör den ena ändan i en historisk linje - de grekiska patriarkala myterna den andra.

Det är sant - ända fram till slutet av stenåldern ger samhället intryck av att ha varit jämlikt, och fredligt. Konsten är just lekfull, icke-våldsam, och, ja, ger ett harmoniskt intryck. Samtidigt sker en gradvis teknisk utveckling, som får en att undra hur det skulle ha sett ut idag om denna process hade fått fortsätta.

Men istället får vi ett brott i kulturen, med Kurganinvasioner och patriarkat. Var detta nödvändigt eller skulle vi ha kunnat fått en annan utveckling?

Änggård visar hur antika berättelser som Iliaden, Odyséen och Orestien avspeglar ett nytt, rått, oempatiskt och grymt samhälle. Samtidigt som det just i dessa också på olika ställen skymtar fram resten av något gammalt - en folklig egalitär moral som byggde på humanitet. Konflikten blir extra uppenbar i Orestien där den nya råa patriarkala logiken ställs mot den gamla moralen - företrädd av de andeväsen som sågs som kopplade till moderrätt och jämlikhet.

Den folkligt egalitära moral som på många ställen överlevde kurganinvasioner och patriarkalisering återkommer hon till senare i boken, bland annat i kapitel 16.

På en punkt skiljer sig Änggård klart från Gimbutas och hennes skola. Änggård accepterar inte att de kvinnofiguriner som tillverkades under paleolitkum och neolotikum representerade gudinnor. Hon ser dem snarare som avbildningar av människor, låt vara fantasifulla, låt vara icke-realistiska, men ändå mänskliga snarare än gudomliga. .

För Adele Änggård är tron på antropomorfa gudar något som kommer sent - under patriarkatet. Där skiljer hon sig från delar av den gudinnerörelse som bygger på Gimbutas.

Och det är klart, Gimbutas tar ofta begrepp från den tidiga antiken och applicerar dem, med vederbörliga förändringar, på stenåldern. Det har ju alltid tett sig lite vanskligt.

Läs gärna Adele Änggårds bok. Den ställer förvisso många intressanta och väsentliga frågor. Själv är jag nog lite benägen att tro att hon aningen överbetonar den humanitära karaktären av den förpatriarkala  kulturen -  det finns tyvärr en del som tyder på att det inte alltid var riktigt så humanitärt som det kan verka. Men klart är ändå att patriarkatets seger innebar en oerhörd brutalisering av samhället - och av människorna.

Boken kan beställas på olika sätt, exempelvis här.

måndag 2 mars 2015

Köpt blomvas

Idag upptäckte jag att jag inte har någon blomvas. Detta eftersom en vänlig själ, som uppenbarligen uppskattar min blogg, skickat blommor till mig.

Det var rörande, och blommorna var vackra. Så jag gick till en blomaffär och köpte en vas. Vilket jag nog borde ha gjort för länge sen.

:-)

söndag 1 mars 2015

Nej, jag tror inte att vi kommer att angripas av otäcka rymdmonster...

Läs gärna denna artikel i DN om ett ovanligt fantasifullt ämne.  En del forskare är livrädda för att vi ska visa att vi finns eftersom de är rädda för att elaka utomjordingar ska behandla oss illa. Min egen åsikt är definitivt att om det finns civilisationer som utvecklats till en sådan nivå att de kan flyga mellan stjärnsystemen kommer de inte att bete sig som de vita erövrare som en gång närapå förintade indianerna, eller de som i praktiken  helt utrotade urbefolkningen i Tasmanien.

De "utomjordingar" som haft en sådan karaktär skulle förintat sig själva långt inan de nådde andra stjärnsystem. .

Möjligen är det delvis den skolning i "dialektisk materialism" jag en gång fick som ligger bakom denna min inställning (även om det nog räcker med sunt förnuft!).

Så jag tycker vi kan sända så mycket signaler som möjligt. Det värsta som kan hända är att vi inte får något svar.