torsdag 28 maj 2009

Scharnberg på nya äventyr

Läser att Max Scharnbergs nya bok "Textual analysis of a recovered memory trial assisted by computer search for keywords”, Uppsala, 2009 ska dras in. Scharnberg hade nämligen gett ut dem som en del av den så kallade ACTA-serien vid Uppsala Universitet utan att universitetet var tillfrågat. Det är ju då ganska förståeligt att den dras in.

Och tur. D.v.s. tur för Scharnberg. Nu kan han nämligen sprida myten om att han i detta arbete bevisat att Södertäljeflickan led av falska minnen och att den dömde fadern var oskyldig. Den myten skulle nog vara svårare att sprida om boken var lätt att få tag i.

Någon kan invända att jag ännu inte har läst boken. Det är sant. Men jag har plågat mig igenom fyra volymer av Scharnberg från 1993 och 1996. Där använder han sig av en skruvad parodi på formallogik för att "bevisa" allehanda befängdheter, t.ex. att nästan ingen av de Freuds patienter som berättade om incest existerade. Inte bara det att berättelserna var påhittade av Freud, personerna fanns inte.

Och om man noterar att han nu påstår att Södertäljepappan var oskyldig, kan man ju också notera att han tidigare aggressivt drivit linjen att 80 procent av de som döms för incest är oskyldiga. I Kristianstadsbladet 6/2 1995 gick han längre och menade angående terapi av sexualbrottsdömda att "samtalsterapeuterna vet att de inte kan hjälpa någon. Därför är de angelägna att så många oskyldiga som möjligt ska i fängelse. Med 80 procent oskyldiga blir det minst 80 procent som inte får 'återfall'”.

Vad ska jag mer säga om Scharnberg, innan jag lyckas få tag på något eventuellt icke makulerat exemplar av hans nya alster? Jo, att han flitigt medarbetade i Ralph Underwagers och Hollida Wakefields övergreppsförnekande tidskrift Issues in Child Abuse Accusations vid en tidpunkt då inga seriösa akademiker ville ta i den med tång. Då hade nämligen detta par låtit sig intervjuas i den pedofilvänliga tidskriften Paidika och Underwager hade där uttalat sig om att det var tråkigt att pedofiler var så defensiva, de borde djärvt hävda att de utförde "Guds vilja".

Efter det var det inte riktigt passande, för att uttrycka sig milt, för allvarligt menade forskare att medarbeta där. Om det nu någonsin varit det. Men Scharnberg fortsatte utan betänkligheter.

Scharnbergs vetenskapliga nivå ligger någonstans i närheten av Erich von Däniken och David Icke. Men när nu hans alster makuleras kan han ju framträda som den orädde sanningssägaren som ett korrupt universitet vill stoppa. Scharnbergs enda chans att bli tagen på allvar är nämligen när han inte läses.

fredag 22 maj 2009

Truman Bethurum återbesökt - Clarion som egalitär utopi

När jag var sju-åtta år var min tillvaro otrygg, ja i det närmaste tröstlös. Jag letade efter hoppfulla trosföreställningar som kunde vara till hjälp.

En sådan fann jag i Max B Millers ”Flygande tefat – fantasi eller verklighet?”. I synnerhet i kapitlet ”Kontakt med rymdvarelser”. Där berättade till synes trovärdiga personer om möten med vänliga, förstående och av allt att döma goda rymdmänniskor.

Den mest fascinerande av dessa berättelser var Truman Bethurums möte 1952 med ett UFO från planeten Clarion och framförallt med dess kvinnliga kapten Aura Rhanes. Hon gav ett väldigt sympatiskt intryck, och det faktum att de hade en kvinnlig kapten tyckte jag ökade trovärdigheten i berättelsen. Jag hade aldrig hört talas om kvinnliga kaptener och att tefatet hade en sådan tyckte jag ökade tilltron till dess utomjordiska ursprung.

Att goda varelser cirklade runt vår planet och kunde ingripa en dag var trösterikt. Om himlen en dag hade varit fylld av flygande tefat hade jag blivit själaglad.

Men det dröjde inte länge förrän det blev snudd på omöjligt att tro på detta. Det var trist.

Nu, mer än 46 år senare, har jag just läst ut ”Messages from the people of the planet Clarion: The true experiences of Truman Bethurum”. Utgivet av något som heter ”Inner Light Publications”. Det innehåller en del texter av Bethurum, inklusive en del självbiografiska avsnitt.

Barnatro dör inte så lätt. Jag märker att jag innerligt hoppas att det inte ska finnas något uppenbart omöjligt i texten, så att jag på något plan åtminstone kan få behålla lite av vad Ingemar Hedenius kallat för ”patetisk tro”. Men, ack, nej. Även där blir man besviken.

Vi får nämligen läsa om hur Aura Rhanes talar om hur invånarna på Clarion, vars rumsliga läge i världsrymden är ganska så oklart, har ett nära samarbete med invånarna på Mars. Mars, förklarar hon, är en planet med en stor tillverkningsindustri, som gör att det förser hela solsystemet med avancerad teknologi. Ja, även materialet i Aura Rhanes tefat är tillverkat på Mars.

Adjö, Aura Rhanes. Adjö Clarion. Den man som berättade om er var oerhört dum, som inte nöjde sig med icke kontrollerbara uppgifter om de kosmiska vännerna.

Det är extra synd eftersom Clarion inte endast var sympatiskt, utan till och med sympatiskt på ett politiskt korrekt sätt. Politiskt korrekt i svenska vänstemiljöer idag, inte i USA 1952…

Clarion är enligt Bethurum/Aura Rhanes jämlikt, med en kooperativ ekonomi. Det finns inga rika och fattiga, inga klasser. Kvinnor är helt jämställda med män och Aura Rhanes sitter för övrigt i Clarions regering.

Clarion är inte uppdelat i nationer, planeten är en enhet, utgör en nation i sig.

Våld, krig och brottslighet är okända. Barnuppfostran är kärleksfull, och saknar våld, hot och bestraffningar.

Människorna lever mycket länge. Aura Rhanes sades se ut som om hon vore på sin höjd 40 år, men är i själva verket redan mormor, och berättade för Bethurum att hon själv kommer att leva i minst tusen år.

Och i motsatts till de contactees som brukar vilja beskriva tefatsmänniskorna som ”ariskt” ljushåriga, med blåa ögon, försäkrar Bethurum att de har mörkt hår, mörka ögon, med ett latinskt utseende.

Bethurum själv beskriver hur han ser fram emot en värld på jorden utan klasser, krig, kvinnoförtryck och rasförtryck – och försäkrar att Aura Rhanes och hennes kolleger åtminstone indirekt kommer att hjälpa oss med detta.

Själv kom han från arbetarklassen, och beskriver ett fattigt liv, och boken uttrycker en hel del missnöje med politiker, de rika, och arbetsgivarna. Det förklarar ju hans önskan efter jämlikhet.

Men att hans strävan efter jämlikhet också omfattar etniska minoriteter och kvinnor ger hela budskapet en ganska så "modern" vänsterprofil.

Personligen tror jag nog att Bethurum utnyttjade tefatsvågen för att få en chans att föra ut åsikter som låg honom varmt om hjärtat, och som han aldrig annars skulle kunnat nå ut med.

Det är ju den rimliga förklaringen. Den är ju milt sagt mer trolig än att Aura Rhanes existerar. Tyvärr.

torsdag 21 maj 2009

Motherbitchs inlägg om lögnerna

Ovanstående är (den nya) rubriken på Motherbitchs blogginlägg, som nu ligger hos hos Marina, som lade in det på sin blogg efter att Motherbitch, förkoppningsvis tillfälligt, stängt av sin blogg. Det handlar alltså om det fall Liza Marklund tog upp och som jag skrev om nedan.

Motherbitch resonernar klart, logiskt, och med utgångspukt i fakta. Det är bra att någon orkar göra det - och klarar av att vända på den ena stenen efter den andra och avslöja den otäcka sörjan i bloggar och webbsidor som de flesta anständiga människor inte orkar titta närmare på.

lördag 16 maj 2009

Mesiga "psykodynamiker"

Hur långt backlashen mot överlevare från övergrepp i barndomen har gått visas ganska bra i ett bedrövligt inlägg av några psykodynamiskt inriktade terapeuter i SvD igår. Det var ett svar på den helt rabiate biologisten Tomas Eriksson, som har angripit psykodynamisk terapi bland annat för att den kan bidra till att klienter/patienter får upp bortträngda minnen av övergrepp i barndomen.

Istället för att svara att det inte är något principiellt fel med detta, verkar Johan Cullberg och de andra ”psykodynamikerna” försvara sig med att det ABSOLUT inte handlar om att få upp några minnen från någon barndom utan att det endast handlar om att ”hjälpa personer att få syn på sina tanke-, känslo- och handlingsmönster för att själva kunna förändra dem.” Skulle verkligen en KBT-terapeut kunna ha några invändningar mot en sådan vag formulering?

Med dessa fega manövrer ger ”psykodynamiker” av denna typ i princip Eriksson et consortes rätt. Logiken i inlägget blir något i stil med ”ja, det är fel, och fult att rota i barndomstrauman, och det gör vi VERKLIGEN inte!” I jämförelse med en sådan försiktig och defensiv ”psykodynamisk” inriktning föredrar jag faktiskt KBT. Den är åtminstone konsekvent, och vågar stå för sina grundläggande idéer.

torsdag 14 maj 2009

Indiankvinnor med makt

/Publicerad i Socialisten mars 2003./

I dessa dagar är det inte ovanligt att biologiskt orienterade författare påstår att kvinnoförtrycket har biologiska orsaker.

Eftersom "kvinnor är från Venus, män är från Mars" (för att nu citera en känd boktitel), det vill säga att män är aggressiva och kvinnor är omvårdande och tillika undergivna männen, kommer den politiska och ekonomiska makten att närmast automatiskt hamna hos männen. Denna uppfattning sprids av många antropologer, biologer och psykologer.

Men den är inte sann. Före klassamhället var den "naturliga" ordningen inte mansdominans, utan jämlikhet.

Från arkeologin kan vi hämta många exempel från samhällen som saknar tecken på ojämlikhet mellan könen, och som dessutom antyder att kvinnor spelade en större roll än männen i religionen. (Se Rosalie Lindvalls artikel "Kontroversiell arkeologi visar på samhälle utan förtryck" i Socialisten nr 56.) Nu är arkeologiska fynd sällan entydiga - det går att tolka dem på olika sätt, och somliga har ansträngt sig att bevisa att även uppenbara tecken på jämlikhet i det arkeologiska materialet kan tolkas som ett uttryck för "maskerad" ojämlikhet. Men nu finns det ju dessutom etnografiska exempel från modern tid på samhällen där kvinnor haft minst lika stor, och ibland kanske till och med större, makt än männen.

Dessa samhällen var samtidigt klasslösa. Det fanns inga härskande klasser och tillgångarna fördelas i stort sett lika.

Några av de mest tydliga exemplen på detta fanns hos de amerikanska indianerna. Innan de vita kolonisatörerna med våld erövrade den amerikanska kontinenten, var indiansamhällena med undantag för aztek-, maya- och inkakulturerna, jämlika samhällen, utan vare sig klasser eller skikt. Samtidigt finns det här otaliga exempel på att kvinnor hade en mycket starkare ställning i dessa samhällen än i klassamhällena.

Antropologen Eleanor Leacock (1922-1987) studerade Montagnais-Naskapi-samhället på Labradorhalvön i norra Nordamerika. Det var ett jägar- och samlarsamhälle, som fram till 1500-talet då de franska kolonisatörerna tog över området, levde i ett jämlikt och jämställt samhälle. Leacock har studerat missionärsrapporter från 1600-talet som visar hur jesuiterna på alla sätt försökte "civilisera" detta "vilda" folk. För det första innebar detta att hela befolkningen måste lära sig att lyda den politiska makten.

Missionärerna klagade på att "infödingarna" inte ens hade någon respekt eller rädsla för sina egna "hövdingar" och att de endast lydde dessa om de hade lust. När hövdingarna föreslog något som befolkningen inte höll med om var det ingen som lydde. Detta såg missionärerna som ett allvarligt problem.

Ett annat problem var att kvinnor inte lydde sina män. Missionären La Jeune beskriver hur han försökte förklara för de infödda männen att i det civiliserade Frankrike hade männen makten; det var inte männen som skulle lyda sina fruar utan tvärtom!

Men även barnen hade uppenbarligen en starkare ställning hos Montagnais-Naskapi än de hade hos de vita. Ett av de stora problemen för missionärerna var att övertyga urinnevånarna om nödvändigheten att kroppsligt bestraffa olydiga barn. Detta mötte mycket starka reaktioner hos de infödda. För dem var det otänkbart att slå barn, en inställning som skapade stora problem för missionärernas strävanden.

Inte heller tog de infödda speciellt allvarligt på frågan om otrohet. När missionärerna förklarade att en kvinna måste vara sin man trogen, annars kan han ju inte veta att barnen var hans, fick de till svar:

"Ni har inget vett. Ni fransmän älskar bara era egna barn, men vi älskar alla barn i vår stam".

Montagnais-Naskapi-samhället var var vid denna tidpunkt i huvudsak matrilineärt och matrilokalt. Det innebar att barnen ansågs höra till moderns, inte faderns släktskapsgrupp och att mannen normalt sett flyttade hem till kvinnan, och inte tvärtom, vid äktenskapet.

Denna ordning finns representerad på många andra håll bland de amerikanska indianerna. Ett av de mest anmärkningsvärda exemplen är kanske de jordbrukande irokeserna. I det irokesiska samhället fanns egentligen inget ägande i vår mening, men när irokeserna av de vita tvingades definiera sin ägarstruktur förklarade de att kvinnorna ägde både husen och jorden. I det politiska systemet var de formella ledarna visserligen män, men det var de kvinnliga ledarna för "långhusen" som tillsatte dem. Och de kunde när som helst avsättas av kvinnorna.

Irokessamhället var mer konsekvent matrilokalt än Montagnais-Naskapi, och om en kvinna ville skilja sig satte hon bara mannens ägodelar utanför dörren, och han var tvungen att flytta. Jorden "ägdes" kollektivt av kvinnorna, och kvinnorna hade makten över överskottet, och ägde jordbruksredskapen.

I en artikel av Diane Rothenberg i antologin "Women and Colonization" får vi reda på hur kväkarna försökte "civilisera" den irokesiska Seneca-stammen. En av de viktigaste uppgifterna var här att föröka pressa indianerna till att övergå till privat äganderätt av jorden, och sedan se till att männen skulle äga och bruka den. Åtminstone den första delen av denna uppgift misslyckades; enligt Rothenberg ägdes ännu 1980 Seneca-stammens jord kollektivt.

Missionären Lafitau beskrev redan på 1700-talet de irokesiska kvinnornas ställning: "All verklig auktoritet finns hos dem. De är det styrande rådets själ, de är skiljedomare över krig och fred".

När indianerna underkuvades krossades även kvinnornas starka ställning. Såväl kvinnor och barn skulle nu underordnas husfaderns tyranni, liksom hela befolkningen skulle underordnas den härskande klassens tyranni. Endast så kunde, enligt de vita kolonisatörernas ideologer, "civilisationen" byggas.


Litteraturtips:
Mona Etienne, Eleanor Leacock: Women and Colonization, Praeger 1980
Eleanor Leacock: Myths of Male Dominance, Monthly Review Press, 1981


Erik Rodenborg

lördag 9 maj 2009

Den nya sortens manschauvinister

Manschauvinister var, på ”den gamla goda tiden” (som ju inte var god på något sätt) åtminstone förutsägbara. De ansåg att män var intelligentare, aggressivare, starkare, och mer stabila än kvinnor. Kvinnor var känslomässiga, svaga, timida och bra på hushållsarbete, och framförallt var de bra på att ta hand om barn.

Män var alltså intelligenta och stabila, därför skulle de styra samhället. De var starka och aggressiva, därför kunde då gå ut i krig (och krig var både viktigt och ärofullt).

Kvinnor var som sagt känslomässiga och svaga, och tålde inte att se blod, därför kunde de inte anförtros viktiga uppgifter som att bestämma över samhället, och föra krig.

Avskyvärt idésystem, javisst, men i alla fall logiskt sammanhängande.

Men nu har jag märkt att det på sidor som AFS och diverse "pappabloggar", och liknande, för att inte tala om i kommentarfälten hos deras kvinnliga allierade, ingen nämnd och ingen glömd, förekommer en helt ny typ av manschauvinism.
Det är de som vänder upp och ner på en hel del av detta, men som ändå hatar ”feminister”.

Kvinnor är, säger de, minsann lika aggressiva som män, och säkert också väldigt starka. Därför är ”kvinnors våld mot män” ett minst lika stort problem som ”mäns våld mot kvinnor”. I bloggosfären dyker det upp den ene mannen efter den andra som beklagar sig - ”min kvinna slog mig”! De citerar skum amerikansk statistik som påstås visa att kvinnor slår män oftare än män slår kvinnor.

Jag litar inte alls på denna statistik, (”there are three kinds of lies – lies, damned lies and statistics”!) men låt oss för tillfället anta att den vore sann. Det skulle ändå inte göra det ”kvinnliga våldet mot män” jämförbart med det manliga våldet mot kvinnor.

Jag har faktiskt också en gång i slutet av tonåren utsatts för ”relationsvåld” och blivit slagen, av en tjej jag var ihop med när jag var 19. Hon var svagare än mig, och just därför var det irriterande men inte direkt skräckfyllt. Jag behövde sannerligen aldrig frukta för mitt liv, jag visste att om det verkligen blev nödvändigt skulle jag kunna slå tillbaka.

I den överväldigande majoriteten av förhållanden är mannen starkare än kvinnan. Därför kan man inte jämställa att kvinnor slår män med att män slår kvinnor. Det är nästan alltid kvalitativt annorlunda, och det skulle definitivt manschauvinisterna för hundra år sedan ha fattat. Men tydligen inte dagens.

En annan skillnad mellan då och nu är synen på barnen. I bloggar och på anti-feministiska hatforum kan vi se det ena efter det andra inlägget om hur bra män är på att ta hand om barn. Och varför kvinnor i själva verket begår fler övergrepp mot barn än män. (Även här hänvisas till skum amerikansk statistik, som jag inte tror ett skvatt på och som strider mot all statistik jag själv sett.) Därför ska män minsann få vårdnad om barn minst lika ofta som kvinnor, och vid alla vårdnadstvister ska man dela 50/50.

Nu skulle nog 1800-talets patrilineära manschauvinister kunna hålla med om att mannen bör ha vårdnaden (inte 50/50 men nästan alltid), men inte för att de var bättre på att ta hand om barn. De kunde låta sin nya fru, eller kanske en anställd barnflicka, ta hand om barnen.

Men de skulle som sagt aldrig ägna sig åt att försöka bevisa att män var bättre på att ta hand om barn.

Men dagens manschauvinister på bloggarna ägnar sig sida upp och sida ner till att inte bara försöka förneka mäns övergrepp mot barn, utan också att måla upp dikotomier mellan ”kärleksfulla pappor” och ”elaka mammor”. Om barnet tycker bättre om mamma än om pappa beror det på "PAS" (Parental Alienation Syndrome), och inte på att mammorna är bättre mot barnen. Om barnen berättar om övergrepp beror det också på ”PAS”. Barn har ingen vilja (DÄR skulle kanske 1800-talets machos hålla med!) utan de styrs av den elaka mamman, som har talat om för dem vad de ska tycka om pappan.

De ”anti-feminister” i bloggvärlden och annorstädes som använder argument som de jag nämnde senast har måhända också en annan typ av agenda. En hel del av dem kanske verkligen ”älskar” barn på samma sätt som Michael Jackson, eller värre, vilket lätt skulle kunna förklara deras märkliga åsikter. Inte alltid, kanske, men ganska så ofta.

Gårdagens anti-feminister var obehagliga, men ganska konsekventa. Dagens är också obehagliga, men inte alls konsekventa. De är dessutom på ett säreget sätt slemmiga och pinsamma på en och samma gång.

Om någon av dessa får för sig att vilja svara på detta, använd era egna forum, inte min blogg. Jag är för en vidsträckt yttrandefrihet på min blogg, men det finns några undantag. Som anti-semiter, och "fadersrättsliga" anti-feminister.

onsdag 6 maj 2009

När frälsningen kom från rymden

Jag har just läst om Desmond Leslies och George Adamskis ”Flying Saucers Have Landed” från 1953, i en reviderad nyutgåva från 1970. I den återfinner vi den första av de så kallade contacteeberättelser som under femtiotalet faktiskt gav tröst och hopp åt tusentals människor. Det måste beskrivas som en religiös rörelse.

Elaka personer påpekade redan då att de första sådana berättelserna kom något år efter filmen ”The Day the Earth Stood Still”, som handlade just om att vänliga utomjordingar landade. Och det är ju sant.

Men oavsett detta, och oavsett att få människor idag torde förstå hur några kunde tro på dessa berättelser, är det en fascinerande genre.

George Adamski och hans story hade ändå en ganska liten plats i denna bok. Den fick endast utgöra slutet på en exposé´ över UFO-händelser, av Desmond Leslie, som var en elegant skribent, och en lika elegant polemiker.

För Leslie började inte UFO-vågen 1947, när Kenneth Arnolds rapport skapade begreppet ”flygande tefat”. För Leslie har tefaten alltid varit med oss. Han finner dem i urgamla sanskrittexter, och i bibliska berättelser. Och, ja, han finner dem också i vad han tror är ett urgammalt tibetanskt manuskript, ”Dzyans bok” men som de flesta nog idag tror var produkten av madam Blavatskys kreativa fantasi.

För om det är något som är uppenbart så är det att hela Leslies teoribyggnad i grunden är teosofisk. Det märks även i litteraturförteckningen, som vimlar av verk av Blavatsky, Annie Besant, Charles Leadbeater, Alice Bailey, och den mer kätterske Rudolf Steiner. Vi kan även finna böcker om Atlantis och Mus historia, och arbeten av Edgar Cayce och Immanuel Velikovsky. Även min favoritbok om fairies, Evans Wentz ”The Fairy Faith in Celtic countries” finns med.

För Leslie drevs tefaten av en närmast andlig kraft och han menar att deras materia var i en annan vibrationsfrekvens än vår. Vilket är ett annat sätt att säga att den i själva verket var andlig, inte materiell.

Efter en hisnande, men om man är i en viss sinnesstämning, tilltalande, genomgång, kommer så Adamskis berättelse. Det gäller att läsa den uppmärksamt, om inte nödvändigtvis med vördnad – det är trots allt den första publicerade contacteeberättelsen under UFO-eran.

Det är en ganska enkel berättelse. Adamski hade sedan 1946, då han säger sig ha gjort sin första observation (året innan Kenneth Arnold, väl att märka!) varit övertygad om att rymdfarkoster cirklar omkring vår jord. Han verkar också ha trott att de ville ha kontakt med just honom. Vilket de ju också fick…

Den 20 november 1952 var han och sex vänner ute och letade efter rymdfarkoster. De kom efter ett tag till en kalifornisk öken. Efter vissa observationer begav sig Adamski av i ensamhet, eftersom han trodde att rymdmänniskorna ville träffa just honom . De andra stod på avstånd och iakttog det hela.

De fick se inte bara ett tefat och ett modersskepp – de fick se hur Adamski mötte en människoliknande varelse från Venus och hade ett relativt långt samtal med denne. De var alltså vittnen till den första contacteehändelsen (en skeptiker skulle förstås kunna säga medsammansvurna i ett bedrägeri…).

Vem var då den främling som Adamski mötte? Det finns något ganska intressant här, som inte många uppmärksammat.

Alla någorlunda insatta vet förstås att den andra kontaktberättelsen under femtiotalet efter Adamski, Truman Bethurums, handlade om mötet med Aura Rhanes, en kvinnlig befälhavare för ett rymdskepp från planeten Clarion. Men Adamski mötte ju en man. Det var i alla fall vad han sade.

Men i alla konkreta detaljer beskriver Adamski den person han möter som en kvinna. Inte nog med att ”han” hade axellångt hår, vilket inte var vanligt på tidigt femtiotal, Adamski beskriver också hur detta hår ”glänste vackrare än någon kvinnas” och att alla jordiska kvinnor ”gärna skulle vilja ha ett så underbart hår som denne man hade”.

Inte nog med det - händerna var smala och med långa fingrar och såg ut som ”en konstnärskvinnas vackra händer”. Ja, om det inte vore för kläderna skulle man, säger Adamski, tro att ”han” var ”en ovanligt vacker kvinna”. Men Adamski försäkrar, ”han var definitivt en man”. Hur visste han nu det? Pga. kläderna`? Om man ser på den teckning som ett av ”vittnena” ritat kan man inte se något entydigt manligt i klädseln. Jag är för övrigt övertygad om att 98 procent av alla som får se bilden och inte vet något om dess historia kommer att tro att den föreställer en kvinna.

Men vad ville då denna androgyna gestalt Adamski? De pratade om en hel del, men det huvudsakliga budskapet var att främlingen och befolkningen på Venus var orolig för våra atombombsprov. Det var, förstås, en ren upprepning av budskapet i ”The Day the Earth Stood Still”, även om ufonauten i den filmen helt saknade androgyna drag. Men det var samtidigt inte politiskt korrekt i kalla krigets USA.

I USA på den tiden sågs atombomben som inte bara nödvändig utan också, paradoxalt nog, som närmast ofarlig för alla utom de kommunistiska fienderna. Begrepp som ”atomvinter” var inte ens påtänkta, och strålningsriskerna tystades ned. Att ifrågasätta atomvapen i USA 1952 var ”oamerikansk verksamhet”, och det påstås att Adamski efter ett tag kom att övervakas av FBI.

Nåväl, främlingen försvann, efter att ha lämnat efter sig skoavryck som vederbörligen ritades av. De hade en del symboler, bland annat något som liknade en svastika, vilket inte ska tas som intäkt för att budskapet var kryptonazistiskt. Den androgyne mannen med sitt pacifistiska budskap skulle inte alls ha passat in i Wehrmacht eller SS. Och hakkorset är ju trots allt en uråldrig symbol...

Mot slutet av nyutgåvan från 1970 har Leslie ett efterord om Adamski, som dog 1965. Leslie är förståeligt nog lite besvärad över Adamskis senare böcker, och även över att personen som Adamski mötte sade sig komma från Venus. Venus var 1970 avslöjat som en helvetisk planet, med en intensiv hetta på hundratals grader Celsius orsakad av den planetens växthuseffekt. Här räddar sig Leslie med sin teori om andra vibrationstillstånd. Andliga, esoteriska varelser med ett högre vibrationstillstånd än våra kunde ju trots allt kanske kunna leva överallt.

Men Adamskis senare berättelser, om hur han fick åka med tefat till olika planeter, och bland annat såg städer på månens baksida, var ju ett annat problem. Här antyder Leslie att alla Adamskis senare kontakter kanske var drömmar eller hallucinationer (medan den första var äkta!). Men om de ändå var verkliga var det ju ändå så att Adamski alltid glömde sina glasögon när han gick ut, så att han kanske inte kunde urskilja månens baksida så bra är ju trots allt förståeligt…

Men dessutom hade Adamskis utomjordiska vänner berättat om van Allen-bältet (innan det upptäcktes!) och en hel del annat, som visat sig stämma. Det kunde ju inte gärna vara en tillfällighet… Så Leslie avslutar med ett försiktigt ”ja” till trovärdigheten i Adamskis berättelser.

Nu dröjde det ju inte länge förrän Adamski fick efterföljare: Bethurum, Fry, Klarer, van Tassel, Angelucci...

Avslutningsvis är det förvisso sant som anhängarna hävdade: dessa berättelser skänkte tröst åt tusentals människor (inklusive åt mig själv i sjuårsåldern, då jag verkligen behövde det).

Det var andra tider då. Idag läser man Whitley Striebers mardrömsberättelser. Istället för berättelser som gjorde att man kunde sova gott om natten kom berättelser som gör att man inte kan sova alls. Något har hänt, men vad?

måndag 4 maj 2009

Pseudo-teorier och övergrepp

När det gäller synen på sexualbrott mot barn blir läget nog snarast värre. Pratade idag med en mycket insatt person som kom med en rad exempel på hur barn som är livrädda för sin sina fäder och berättar om övergrepp tvingas tillbaka till dem. Modeteorin för dagen är att de är hjärntvättade av mamman…

Nu ligger grunden för denna teori i de förvirrade tankarna hos den nästan helt öppne förövarförsvararen Richard Gardner, som myntade begreppet "PAS" ("Parental Alienation Syndrome"). Detta och "FMS" ("False Memory Syndrome") används nu som två pseudoteorier som de facto används för att förstärka förövarnas roll i samhället.

Vill varmt uppmana alla som inte redan har gjort det att läsa Consequentias texter om PAS och FMS

lördag 2 maj 2009

Barn som spårlöst försvinner

Många överlevare från det som lite missvisande kallas ”rituella övergrepp” har berättat om barn som dödats. För det mesta leder det inte till några rättsfall, eller annan typ av offentlig uppmärksamhet. I några fall har det uppmärksammats, som i Södertäljefallet eller fallet med ”incestdömde Ulf”. I dessa fall har individer i media syrligt kommenterat att det är egendomligt att någon kan påstå att barn mördas, då det inte finns några barn som har försvunnit.

Detta är ett nonsensresonemang. Det behövs bara lite eftertanke för att inse det. Det går att föda barn utan att det registreras, det går att smuggla in barn i Sverige, och dessutom försvinner barn från flyktingförläggningar.

Det senare har uppmärksammats till och från. Till exempel visade Metro den 29 december 2005 att av de 350 barn från olika nationaliteter som kom ensamma och sökte asyl i Sverige detta år försvann 126. Anmärkningsvärt nog uppmärksammades inte dessa häpnadsväckande fakta av övriga media, med undantag för de kinesiska barn som försvann.

Men här tänker jag fokusera på de avslöjanden som bland annat publicerades i Aftonbladet tio år tidigare.

Den 18, 19 och 20 april 1995 publicerade Aftonbladet en serie av artiklar av Per-Ola Ohlsson om hur barn olagligt adopterades från Polen. Efter dessa artiklar följde endast – tystnad.

I de första artiklarna från den 18 april avslöjades bland annat skillnader mellan den polska och den svenska adoptionsstatistiken. Under ett års tid registrerade den polska statistiken att 141 polska barn hade adopterats av svenskar. Under samma period var samma siffra i den svenska statistiken 109 barn. 32 barn hade alltså "försvunnit på vägen".

Dessutom visades det hur lätt det var att arrangera illegala adoptioner från Polen. En reporter lyckades köpa ett barn av en polsk kvinna. Bannet skulle överlämnas i en skog i Lodzområdet. Inga frågor ställdes. När barnet skulle överlämnas förklarade journalisten att han hade ändrat sig.

Den 19 april redovisade samma journalist hur han vid ett besök på den svenska ambassaden fick en lista på 200 advokater som skulle kunna ordna adoptioner på ett smidigt sätt. Det visade sig att 2 av namnen på listan hade dömts för arrangerandet av olagliga adoptioner. Märkligt nog förnekade svenska ambassaden att de överhuvudtaget överlämnat någon sådan lista.

Den 20 april intervjuades två polska kvinnor som olagligt hade adopterat bort sina barn till svenskar. En av dem lämnade över sitt barn till en svensk kvinna som endast gick under förnamnet ”Lena”. I det andra fallet trodde kvinnan att det fanns ett lagligt juridiskt beslut på adoptionen. Hon hade träffat personer som utgav sig för att vara jurister, och det hade verkar lagligt. Men de polska myndigheterna förklarade senare att det inte fanns några som helst papper på detta.

Lika lite som när det gällde barnen på flyktingförläggningarna följdes detta avslöjande upp ordentligt.

Om svenska barn hade försvunnit på detta sätt hade det blivit världskrigsrubriker. Men i dessa fall ledde det till ett närmast sömnigt ointresse. Uppgifterna dementerades inte men de följdes inte heller upp.

Andra typer av i sammanhanget relevanta kusliga uppgifter publiceras då och då. Till exempel redovisade Aftonbladets nätupplaga 23/9 2006 att den polska polisen utredde en härva där prostituerade kvinnor tvingades föda barn åt pedofiler. Lägg väl märke till att pappersartikeln var mer utförlig – på nätet blev det bara en notis.

Allt detta har inte hindrat program som Dokument Inifrån och Uppdrag Granskning, för att inte tala om mindre seriösa skriftställare som Jan Guillou, att triumferande slå fast att ”inga barn försvinner”. Därför kan överlevares berättelser fnysande avfärdas, och en person som Eva Lundgren, som trott på sådana berättelser, också vederbörligen avfärdas.

Missförstå mig inte – jag påstår inte att det finns bevis på att barn har mördats i organiserade sadistiska ritualer i Sverige. Det finns inga sådana bevis. Men en av anledningarna till att det inte finns några bevis SKULLE KUNNA VARA att den här typen av uppgifter aldrig utreds noga. Då och då vågar någon undersökande journalist ta tag i sådana frågar – och sedan tar tystnaden vid igen.

Så länge frågan inte har utretts grundligt och seriöst går det inte att med någon trovärdighet kategoriskt avfärda de som säger sig ha bevittnat just hur barn har mördats i organiserade former.

fredag 1 maj 2009

Marx och exploateringen av barn

En sak jag faktiskt inte visste var hur stor del av Marx Kapitalet som handlar om barnarbete. Marx beskriver med en lång rad exempel den hänsynslösa exploateringen av barn i 1800-talets industrier.

Att dessa barn gradvis bröts ner, blev sjuka, och ofta dog, bekymrade inte fabrikernas ägare som vältaligt förklarade varför det var nödvändigt för ekonomin. Och de vakter som såg till att barnen inte fick somna eller lämna arbetet verkar ofta ha sett det som en självklar arbetsuppgift.

På sätt och vis hänger saker ihop. Det gemensamma för den industriella exploateringen av barn i 1800-talets Europa (som ju fortsätter idag i många länder i tredje världen!) och den sexuella exploateringen av barn är att barnen i bägge fallen ses som enbart ett redskap för att tillfredställa vuxnas ”behov”. Att ”behoven” i det ena fallet är renodlat ”ekonomiskt”, i det andra fallet framförallt ”sexuellt” eller sadistiskt kan inte skymma likheterna – cynismen, grymheten, bristen på elementär medkänsla.

Den tidiga kapitalismen utvecklades på bekostnad av för alltid förstörda barn, som ofta dog innan de nådde vuxen ålder. Vi kan säga att det var andra tider då. Men i grunden finns samma cynism och likgiltighet för barnen på många håll idag. Fast det ofta sker i det fördolda, tystas ned, eller slätas över.