lördag 31 oktober 2009

Jag lyckades...

... helt och hållet glömma slutscenen i boken/filmen i min senaste betraktelse över "Låt den rätte komma in". Mycket märkligt. Håller jag på att bli senil?

Jag har ändrat i den så att den inte är helt uppåt väggarna.

Någon kan undra....

... varför jag inte reagerar på att barnvampyren Eli i ”Låt den rätte komma in” mördar människor. Det är sant, jag reagerar knappast alls känslomässigt negativt när Eli suger blodet ur vuxna, och de jämnåriga plågoandar som i slutscenen försöker mörda Oscar. Några som jag sett den med brukar reagera med att kalla Oscar medskyldig till att skydda en mördare, men jag brukar inte förstå varför de reagerar.

Förklaringen till det är att när jag ser filmen, och i något mindre grad när jag läser boken, regredierar jag nästan totalt. Jag ÄR mig själv som barn, och som barn såg jag i stort sett alla vuxna antingen som fiender eller förrädare. Det fanns några undantag, som till exempel rörelsehindrade människor i rullstol, som jag såg som så hjälplösa att jag inte placerade dem i någon av dessa otäcka kategorier, men dessa undantag var ytterst få.

Nu minns jag inte att jag som barn stötte på några berättelser om att barn dödade vuxna.

Det närmaste jag kom var i kanske 13-årsåldern, när jag var på ett bibliotek och just skulle låna Ray Bradburys novellsamling ”Den illustrerade mannen”. Bibliotekarien förklarade att den var ganska så otäck och berättade med viss fasa i rösten om en berättelse om barn som hade fått en leksak i form av vad som vekar vara ett jättelikt hologram med lejon och ökenscener till sitt lekrum. Hon beskrev sedan hur det visade sig att dessa hologramlejon blev verkliga…

”Dödade de barnen?” sa jag med andan i halsen. Det var ju riktigt otäckt, det skulle jag kanske inte stå ut med. ”Nej, de dödade bara de vuxna” blev svaret. ”Men DÅ var det ju inte otäckt!” blev mitt lättade svar.

Någon kan invända att de plågoandar som Eli har ihjäl mot slutet förvisso är barn. Men där handlar det ju om att hon räddar Oscars liv, när de killar som plågat honom i åratal till sist försöker ha ihjäl honom. Som barn skulle jag absolut velat ha en Eli vid min sida i en sådan situation...

Om jag hade sett ”Låt den rätte komma in” som låt oss säga åttaåring hade jag inte blivit det minsta rädd eller illa berörd. Jag skulle ha älskat den.

fredag 30 oktober 2009

Att låta den rätta komma in

Första gången jag fick reda på att den fanns en författare som hette John Ajvide Lindqvist som skrivit en roman med namnet ”Låt den rätte komma in” var när jag satt och läste ett utkast till en recension. Det var på Socialisten, och det var Peter Stolpes recension av just ”Låt den rätte komma in” (kan läsas i en av länkarna nedan).

Jag blev fascinerad och tänkte att den verkade värd att läsa.

Någon månad senare råkade jag få syn på den i Konsum vid T-centralen (som numera verkar ha stängt). Jag köpte den och läste ut den två nätter i rad.

När jag väl läst ut den hamnade jag nästan i ett chocktillstånd. Inte i en entydigt negativ mening, men det väckte upp känslor, minnen. Hopp, besvikelser, längtan.

När jag dagen efter såg filmen förstärktes reaktionen. Jag grät mycket i flera dagar.

Jag kan nu inte säga varför. Eller rättare – jag vet varför, i stort sett, man kan inte gå in på det.

Men den öppnade en väg till något som jag haft inom mig sedan barndomen.

Nedan har jag lagt in de blogginlägg jag skrev perioden efter att jag såg den. De är ganska förvirrande, men egentligen inte förvirrade.
..............................................
27 januari 2009
Jag har just läst ut John Ajvide Lindqvists "Låt den rätte komma in". Det är inte möjligt att förklara mina känslor för den. Jag blev rörd, oerhört rörd. När jag läst ut den hade jag tårar i ögonen.

Den väcker starka känslor som jag som sagt inte kan förklara. Jag måste se filmen också, och hoppas den inte blir en besvikelse.

Slutet på boken var en lättnad, jag hade fruktat ett annat slut. Det var när jag såg hur det slutade som ögonen fylldes av tårar.

Jag kanske återkommer till den, nu är jag allt för tagen för att skriva mer.

28 januari 2009
Igår skrev jag att jag just läst ut boken “Låt den rätte komma in". Idag upptäckte jag till min glädje att filmen fortfarande går på några biografer.

Jag har egentligen inte råd att gå på bio men den här MÅSTE jag se. Så jag gick på föreställningen på Sergel 18.40.

Det finns en del som säger att medan boken är bra, är filmen så blodig att den fina psykologiska skildringen drunknar i hemskheter. Så var det inte riktigt för mig. Boken är förvisso bättre, men med den i bakhuvudet kunde jag bortse från ett antal grova våldscener och fokusera på den framväxande vänskapsrelationen mellan Eli och den mobbade Oscar.

Och, ja, jag blev väldigt gripen även av filmen. Jag hade nog tårar i ögonen mer än hälften av tiden, och i slutscenen kan man rentav säga att jag grät.

Jag vet i hög grad varför. Det har inte endast med filmens handling i sig att göra, det finns teman i filmen som griper in i mig och påminner om centrala händelser, drömmar och en djupt liggande längtan.

När jag hade sett filmen besökte jag Konsum på Centralen för att handla mjölk. I kassan stod den kvinna som hade sålt boken till mig för några dagar sedan. Hon hade då blivit helt entusiastisk och hållit en utläggning om att den var oerhört bra, och dessutom varnat mig för att jag inte skulle kunna sova. Nu sa jag till henne att jag nu både läst boken och sett filmen och att jag tyckte väldigt mycket om båda. Hon sa att även hon tyckte om filmen.

Det är inte ofta expediter entusiastiskt kommenterar kunders bokval. ”Låt den rätte komma in” tycks engagera många. Det gör mig glad, på något sätt.

TILLÄGG
Det är en sak vad filmen står för för mig, en annan sak vad den kan stå för för andra. Jag vill därför tillägga att människor som inte står ut med att se filmer som innehåller grova våldscener inte bör se den. Det finns kanske tre eller fyra ganska grova sådana scener i filmen.

7 februari 2009
Såg ”Låt den rätte komma in” en gång till igår.

Och jag håller nu på att läsa om boken, mer grundligt och långsamt denna gång, med penna i handen, och stryker under allt av intresse.

Jag är fortfarande lika tagen som jag blev efter att ha läst boken.

Förr eller senare kanske jag kan skriva något rationellt om den, men just nu, i denna sinnesstämning, är det kanske bäst att jag avstår.

20 mars 2009
Läste ut "Låt den rätte komma in" för andra gången igår /bör nog ha varit den tredje, anm. 30 oktober/. Hade tänkt recensera den, men vid närmare eftertanke låter jag bli. Dess betydelse för mig är så speciell, att det inte är meningsfullt att recensera den.

Jag tänker heller inte gå in på vad den egentligen står för hos mig. Jag nöjer mig med att säga att det är en av de mest betydelsefulla böcker jag har läst i hela mitt liv, kanske den mest betydelsefulla.

Jag vill gå ett steg längre än så. Jag tror faktiskt att oavsett hur länge jag lever kommer jag att i mitt inre dela upp mitt vuxna liv i före och efter jag läste "Låt den rätte komma in". Låter det vansinnigt? Det kanske det är, också.

Men det kan finnas en djup sanning i vansinne också...

torsdag 29 oktober 2009

Jämlikheten, islam och Koranen

Det är många som känner till att den tidiga kristendomen hade en mer jämlik syn på såväl män och kvinnor som på samhället i övrigt än vad som senare blev fallet. Den tidiga kristendomen rekryterade i hög grad från de fattiga, och bland kvinnor. Trots detta finns redan i Paulus brev ett de facto avståndstagande från de egalitära idealen som Jesus stod för.

Men samma sak gällde faktiskt även i islam. Här är situationen på ett sätt mer paradoxal, för skiljelinjen skär rakt igenom den Koran, som de troende anser är en direkt gudsuppenbarelse, förmedlad till Muhammad genom ärkeängeln Gabriel.

Jag blev uppmärksammad på det när jag läste Jan Hjärpes bok ”Sharia: gudomlig lag i en värld av förändring” (2007). På sidan 50 uppmärksammas två muslimska teologer, Mahmud Muhammad Taha, och Abdullah Ahmed an-Naim. Den ene av dem, Taha, blev avrättad i Sudan 1985, anklagad bland annat för kätteri. De grundade en skola som brukar kallas ”republikanerna”.

I deras förkunnelse ingår bland annat tesen att Koranen kan delas upp i två distinkta delar - de suror som tillkom i Mecka och de som tillkom i Medina. Vare sig Taha eller an-Naim förnekade att Koranen som helhet var en gudomlig uppenbarelse, men de menade att surorna från Mecka stod för ett ursprungligt egalitärt budskap som riktade sig till hela mänskligheten.

Surorna från Medina, däremot, tillkom efter att islam hade tagit makten i den staden, och gjorde eftergifter som var nödvändiga för att läran skulle kunna fungera i stadens konservativa miljö. De regler som formuleras där är alltså inte tillämpbara idag.

Även Asma Barlas tar upp denna skola i sin tänkvärda bok ”’Believing Women’ in Islam”, och beskriver den ganska positivt.

Det hela gjorde mig nyfiken. Så jag började försöka läsa Koranen på ett sätt som jag aldrig gjort förr. Jag hoppade över Medina-surorna och läste endast de från Mecka.

Det blev en aha-upplevelse, minst sagt. Jag upptäckte att praktiskt taget vartenda citat som anförts som belägg för att islam skulle vara kvinnofientligt och manschauvinistiskt försvann i denna läsning.

Bort försvann de suror som brukar anföras som stöd för att män har rätt att slå kvinnor och påtvinga dem sex inom äktenskapet. (Ja, tolkningen är ju även här omstridd!) . Bort försvann också ojämlika arvslagar och påståenden om att kvinnors och mäns vittnesbörd är olika värda (det gäller endast i ekonomiska frågor, men ändå).

Ja, jag kan inte finna att ett enda av de Korancitat som brukar användas mot islam i sådana sammanhang finns kvar efter en sådan redigering. Jag börjar förstå varför Taha ansågs så farlig att han fick mista livet.

Det som helt och hållet dominerar Meckasurorna är två saker. Den kompromisslösa monoteismen och ett patos för social rättvisa.

Det är klart – monoteismen är kompromisslös på ett sätt som nog fyller många med olust i dessa dagar, i synnerhet när den kombineras med hot om att de som ”sätter medhjälpare vid Guds sida” ska brinna i helvetet i evighet.

Här kan man i så fall kanske trösta sig med att detta hot på flera ställen (exempelvis i sura 6:128 och 11:106) relativiseras genom tillägg som ”om inte Gud vill annorlunda”. Och eftersom Gud i inledningen till varje sura beskrivs som ”den nåderike” och ”den barmhärtige” ger kanske Koranen ett visst hopp även till icke reformerbara polyteister.

Nu vill jag inte heller säga att Meckasurorna på ett konsekvent sätt skulle vara politiskt korrekta – på några ställen finns verser om Sodom och Gomorra som kanske, eller kanske inte, skulle kunna tolkas homofobiskt.

Föreställningen att Gud skulle anpassa sig till reaktionära åsikter hos människor kan ju te sig underlig, men det finns faktiskt en parallell i Bibeln. I Första Samuelsbokens åttonde kapitel beskrivs hur Gud, via profeten Samuel, förgäves försöker övertyga folket om att monarki inte är någon bra idé. Samuel beskriver hur en kung skulle förtrycka och utnyttja befolkningen. Men folket vill ha en kung, som andra folk har, och som kan leda folket ut i krig. Till sist ger Gud upp, och säger till Samuel: ”Gör folket till viljes och låt dem få en kung” (8:22). Sedan gick det som det gick.

Att de äldre surorna i Koranen är mer konsekvent egalitära än de senare från Medina tycker jag spontant är glädjande. Det är tråkigt att Tahas och an-Naims tolkning inte har större stöd i islam, om den hade det skulle kvinnors situation i muslimska länder och i muslimska miljöer säkert ofta ha varit mycket bättre än idag och islamofoberna skulle dessutom ha förlorat sitt kanske mest effektiva argument.

Och det är helt och hållet förfärligt att Mahmud Muhammad Taha avrättades.

onsdag 28 oktober 2009

Vem är den mäktigaste guden…

… i fornnordisk religion?

De flesta skulle nog svara Oden, några möjligen Tor. Någon med kännedom om jämförande indoeuropeisk mytologi skulle kanske svara Tyr.

Men för den som har funderat på vad som egentligen står i såväl Snorres Edda som i Valans spådom (eller Völvans spådom) i den poetiska Eddan är svaret ganska självklart.

Det är naturligtvis nornorna, framförallt Urd. De bestämmer ju över liv och död, över tillvaron och alla människors öden.

Så även i den till ytan så patriarkala världsbilden i de fornnordiska gudasagorna är det inte machogudarna som är mäktigast. Bakom dem skymtar de gåtfulla ödesgudinnorna som spinner ödets väv.

De var inte föremål för någon kult. Man kan undra sig varför. Man kanske inte trodde att ödets gudinnor lät sig bevekas...

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/e/e2/Faroe_stamp_428_The_Prophet.jpg
Färöiskt frimärke föreställande Völvan.

måndag 26 oktober 2009

Angivarbladet

Den föraktliga angivartidningen Aftonbladet har idag återigen publicerat namn och bild på ett barn som hålls gömd av sin mor eftersom hon misstänker att det har utsatts för sexuella övergrepp av fadern. Det är som sagt inte första gången.

Bredvid jättebilden av flickan finns numret till polisen med uppmaningen "ring polisen om du ser henne".

Gör inte det. En försvinnande liten del av anmälningarna om sexuella övergrepp mot barn går till åtal, att någon inte är fälld är inget som helst bevis för att det inte har hänt något.

I artikeln, som än så länge endast finns i papperstidningen, finns också bild, namn och e-postadress till den journalist som har skrivit angivarartikeln. Man kan bara hoppas att tillräckligt många som har läst den kontaktar henne för att tala om vad de tycker om en sådan journalistik.

TILLÄGG 17/11
Se också Angivarbladet - igen.

söndag 25 oktober 2009

"U-båten och NATO"

/Apropos inlägget om Guillou. Min principiella syn på Sovjets spionage mot Sverige redovisade jag i denna kommentar i Jakobinen, elevtidning för Jakobsbergs folkhögskola, i decembernumret 1981. Jag tycker fortfarande att jag i stort hade rätt då. Men idag finns ju inte Sovjetunionen, så frågorna ställs helt annorlunda nu... /

Det stora Sovjet har sänt en u-båt som kränkt det lilla, alliansfria Sveriges gränser. Ett klassiskt exempel på den svage mot den starke, David mot Goliat. Eller?

Sverige är litet, javisst – men har inte den svenska armén mäktigare vänner bakom ryggen? Några fakta.

Först ett citat av Sveriges försvarsminister, Torsten Gustafsson.
”Även om vi betraktar oss som neutrala så vet vi ju vad vi hör hemma. Amerika är ju den stora demokratin. Utan USA skulle demokratierna slukas.” (Värnpliktsnytt nr. 9/81)

1973 avslöjade Folket i Bild/ Kulturfront IB, en hemlig svensk spionorganisation. Det visade sig att IB, i nära samarbete med NATO, spionerat på östblocket, arabstaterna och Nordvietnam.

Tidningen Pax (5/81) har publicerat uppgifter som visar att Sverige deltar i NATO:s radiospionage mot Sovjet.

1952 sköts ett Catalinaplan ned över sovjetiskt territorium. Sverige förnekade upprört att det skulle röra sig om spioneri. Nyligen har USA släppt officiella dokument som visar att det var ett i Sverige stationerat amerikanskt spionplan som blev nedskjutet.

Alltså; Sverige är (trots alla officiella deklarationer) en del av västkapitalismens militärallians och deltar i spionsamarbetet mot Östblocket. Östblocket spionerar naturligtvis på västalliansen, inklusive Sverige!

En del tycks bli oerhört upprörda över detta faktum. Varför?

Jan Guillou...

... har varit sovjetisk agent. Själv säger han att han gjorde det för att avslöja KGB.

Han kan ha rätt i detta. Under dessa år var han maoist, och om hans värld inte var helt osammanhängande (vilket i och för sig inte helt kan uteslutas) ter det sig orimligt att han samtidigt satsade på en karriär som Sovjetspion.

Jag är måttligt intresserad av om Guillou var Sovjetagent eller inte. Min väsentliga kritik mot honom är att han under åratal åtminstone objektivt sett varit "agent" för förövare och andra krafter som velat förneka barns och vuxna överlevares berättelser om övergrepp.

Men han verkar ha tonat ned just den delen av sin skriftställning efter Antonsson/Marklund-affären, man kan ju hoppas att det fortsätter så.

Under många år handlade annars kanske var tredje Guillou-krönika i Aftonbladet om hur han anser att barn och kvinnor ljuger och varför traumatiska minnen aldrig kan trängas bort.

Detta är och förblir Guillous stora synd - hans lilla tidsfördriv med KGB-agenter 1967-72 kan nog närmast ses som en fotnot.

lördag 24 oktober 2009

Flickan som lekte med elden

I onsdags var jag och såg "Flickan som lekte med elden" med min bror. Jag tycker nog att den som film är bättre än filmatiseringen av "Män som hatar kvinnor", den första boken i Stieg Larssons trilogi, .

Tolkningen av Lisbeth Salander är suverän! Det är den förvisso också i "Män som hatar kvinnor" men här har Salander/Noomi Rapace fått ett större utrymme, vilket höjer filmen.

När det gäller böckerna tycker jag det är tvärtom. BOKEN "Män som hatar kvinnor" anser jag är den överlägset bästa av de tre böckerna.

I vilket fall - jag kan nog varmt rekommendera de som inte har sett "Flickan som lekte med elden" att göra det!

fredag 23 oktober 2009

ROKS styrelse sitter kvar: Årsmötet vågade gå emot mediehysterin...

/Denna kommentar skrev jag omedelbart efter att jag fått höra att ROKS-styrelsen omvaldes i augusti 2005, trots den massmediala hetsen. Det bör påpekas att inte heller oppositionen på årsmötet hade några som helst sympatier för Evin Rubar och hennes anklagelser./

Under de senaste månaderna, ja, alltsedan Evin Rubars famösa TV- program Könskriget har media ägnat stort utrymme åt att angripa ROKS ledning. Den har framställts som mansfientlig, fanatisk, otrevlig, och dessutom beskrivits som isolerad och försvagad. De ROKS-jourer som velat ha den utbytt och hotat att lämna ROKS har flitigt intervjuats; de andra har knappast alls fått komma till tals.

Idag hölls då ROKS extra årsmöte. Spådomarna om att ROKS-ledningen höll på att falla har varit legio. Och så sent som idag hade Aftonbladet rubriken "Kvinnostyrelse sitter löst" som rubrik på sin artikel om ROKS årsmöte. Och i Svenska Dagbladet har Maria Abrahamsson, SvD: s onda genius och författare till en artikelserie om den s.k. "Djävulsfeminismen" en ledarartikel där hon slår fast att situationen blivit "ohållbar" för ROKS-ledningen, att Ireen von Wachenfeldts påstådda uttalanden om att män är djur (som hon inte gjort alls, vilket Maria A faktiskt vet om!) "blev för mycket... för medlemsjourerna"! Abrahamsson fantiserar vilt om att resultatet av årsmötet borde bli "en omprogrammering av Roks-ledningen hjärnor" och att de ska "klippa banden till Uppsala-professorn Eva Lundgren". Hon passar på att komma med några utfall mot Hanna Olsson, som inte alls är medlem i ROKS, berömma Jens Orbacks tvivelaktiga förslag åt att satsa på utbygget av kliniker för misshandlande män, och slutligen hoppas att ROKS helt skrotar alla "könsmaktsperpektiv" .

Nu är inte Maria Abrahamsson vare sig speciellt representativ för ROKS-kritikerna eller för den delen speciellt farlig. Medan journalister som Evin Rubar och Hannes Råstam ställt till med stor skada för de som kämpar mot sexualiserat våld, lär inte Abrahamsson påverka några andra än redan övertygade fanatiska anti-feminister. Men hennes önskningar att ROKS ledning ska avsättas, organisationens program urvattnas, kontakterna med Eva Lundgren avbrytas och beredvilligheten att tro på överlevare från rituella övergrepp försvinna, är hon inte ensam om. Starka krafter står bakom henne här, för att nu uttrycka mig försiktigt.

Och vad blev då resultatet av årsmötet? Valberedningens kandidat Lina Ploug blev ny ordförande, och hela styrelsen satt kvar. Man kan nu förvänta sig att de som drev kampanjen mot ROKS ska slå sina (inte direkt kloka) huvuden ihop och undra vad som gick fel, egentligen. Trots allt hade ROKS den oerhörda fräckheten att inte vilja låta Evin Rubar och Maria Abrahamsson utse organisationens ledning. Man kan hoppas att ROKS inte straffas för detta brott genom indragna anslag, som ytterst skulle drabba misshandlade och våldtagna kvinnor.

Men tills vidare kan man glädja sig att det åtminstone finns några som vågar gå emot medias megafoner och tänka själva. Ett varmt tack till ROKS årsmöte, som visat att det finns alternativ till att kapitulera inför en massiv mediehysteri, även i dessa dagar då hat mot feminism bisarrt nog blivit "politiskt korrekt"!

13/8 2005.

torsdag 22 oktober 2009

Hetskampanj hotar kvinnojourer

/Den här artikeln jag skrev för Socialisten 2005 hade jag helt glömt bort. Jag lägger ut den här eftersom Evin Rubars usla program tyvärr fick ett stort genomslag och än idag påverkar debatten./

Den 15 och 22 Maj sände SVT:s Dokument inifrån två program, kallade ”Könskriget”, där journalisten Evin Rubar angrep Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (ROKS), professor Eva Lundgren och före detta vice statsministern Margareta Winberg för att bedriva ett könskrig mot män. Programmen startade en upphetsad debatt.

Anklagelserna fokuserade främst på två saker. Dels att ROKS skulle ha anammat Eva Lundgrens åsikter om ”rituella övergrepp” och organiserade barnamord, dels att ROKS skulle hata män och se dem som djur.

Den första anklagelsen bygger på att Eva Lundgren förklarat sig tro på kvinnor hon intervjuat, som utsatts för ”rituella” övergrepp och som även berättat att barn ibland dödats. (Mer om rituella övergrepp i "Barnen ingen vill lyssna på", som publicerades i samma nummer av Socialisten.)

Den andra anklagelsen, det påstådda manshatet, byggdes under med hänsynslöst redigerade citat från aktiva i kvinnojoursrörelsen, och med ”avslöjandet” att ROKS tidning haft en positivt hållen recension av Valerie Solanas SCUM Manifest. Nu är SCUM Manifest en närmast science fiction-artad pamflett från 1967, som kombinerar blixtrande elaka formuleringar om män, med en framtidsvision där alla män är avskaffade, kvinnor har upphört att föda barn, och alla kvinnor genom genetiska manipulationer har fått evigt liv.

Ingen, inte heller ROKS, tar ”linjen” i denna pamflett på allvar, men den kan förvisso ge en kick för en läsare med extremt negativa erfarenheter av män...

Dessutom lyckades Evin Rubar, efter timtal av inspelade intervjuer, klippa ihop meningar, som tedde sig mansfientliga. Det har visat sig att en del av dessa meningar var förvanskade, lösryckta ur sitt sammanhang. Men även om de inte var det är det inte märkligt att kvinnor, som i åratal arbetat med att hjälpa andra kvinnor som slagits sönder och samman av män, kan fälla uttalanden om det manliga könet, som inte nödvändigtvis är helt snälla och väluppfostrade.

I det sista programmet kombinerades dessa ”avslöjanden” med konspirationsteorin att Margareta Winberg var ROKS och Eva Lundgrens redskap i regeringen, som byggt den svenska regeringspolitiken på en ensidig teori om en ”könsmaktsordning”. Att denna teori även finns i officiella FN-dokument nämndes inte i programmet. (Jfr gärna Margareta Winbergs artikel i Expressen 23 maj 2005).

Programmet argumenterade också för att det bästa sättet att motverka kvinnomisshandel var terapi för alla misshandlande män, och anklagade ROKS för att gå emot detta. Hur det praktiskt skulle kunna gå att bedriva terapi för de tiotusentals män, som varje år misshandlar kvinnor, framgick inte av programmet.

ROKS organiserar enligt sin hemsida 130 kvinnojourer och 36 tjejjourer i Sverige. I dessa bedrivs ett helt ideellt arbete för att hjälpa kvinnor som misshandlats. Enligt Amnestyrapporten ”Mäns våld mot kvinnor” är de ideella kvinnojourerna fortfarande ”de enskilt viktigaste aktörerna för att ge hjälp, stöd och skydd åt kvinnor som överlevt våld, trots att kommuner och socialtjänst har det yttersta huvudansvaret”.

Efter programmet har Kristdemokraterna krävt att alla anslag till ROKS stoppas, ROKS-anslag har också frysts i åtminstone en moderatstyrd kommun. Det har diskuterats att anslag för stöd till misshandlade kvinnor ska gå till kommunerna och inte direkt till kvinnojourerna. Men de flesta kommuner förlitar sig just på kvinnojourerna när det gäller våldsutsatta kvinnor. Den hets som programmet skapat riskerar allvarligt att försvåra misshandlade och våldtagna kvinnors rätt att få hjälp.


Erik Rodenborg, Från Socialisten nr 74/2005.

måndag 19 oktober 2009

Bortträngning och hypnos

Jag har flera gånger berört debatten om minnen av övergrepp i barndomen kan trängas bort eller inte, bland annat i min recension av Jennifer Freyds bok "Betrayal Trauma".

Mitt ställningstagande i frågan torde vara väl känt, så jag ska inte utveckla det här.

Debatten om bortträngda minnen handlar ganska ofta om en polemik mellan de som menar att det inte är biologiskt ändamålsenligt att tränga bort obehagliga saker och de som menar att borträngning kan vara nödvändigt för ett barn att stå ut och överleva i en outhärdlig situation. Jag stöder som bekant den senare ståndpunkten. Men det finns något som man oftast missar i den typen av diskussioner.

För det handlar ofta inte endast om att minnen trängs bort pga. inre processer hos de som har utsatts för övergrepp. Det är nog det vanligaste men ofta finns det också något annat inblandat.

Många överlevare har berättat om hur de utsatts för hypnos eller hypnosliknande ritualer där förövarna suggererar dem, eller befaller dem, att glömma. Det gäller inte en majoritet av överlevare, men en inte obetydlig minoritet. Det gäller i synnerhet när det gäller mycket grova sadistiska övergrepp, som exempelvis ”rituella övergrepp” .

Att man kan fås att glömma som ett resultat av hypnotiska suggestioner är mycket väl dokumenterat. Ändå berörs den frågan nästan aldrig i den allmänna debatten om bortträngda minnen. Och jag har hittills aldrig sett någon ”skeptiker” som har diskuterat frågan.

Om vuxna människor kan fås att glömma under hypnos, varför skulle det inte i än högre grad gälla barn, som dessutom ofta är helt beroende av sin ”hypnotisör”?

söndag 18 oktober 2009

Ibland...

... eller rättare sagt ganska ofta upplever jag att allt jag gör är pinsamt. Pinsamheten är en grundkänsla jag lever med dag efter dag.

Jag säger inte att jag anser att det är pinsamt, men allt KÄNNS pinsamt.

lördag 17 oktober 2009

Isis – en föregångare till kristendomen?

En av de främsta konkurrenterna till kristendomen var Isiskulten. Den var spridd över hela romarriket – från Spanien till Mellanöstern, från Nordafrika till de brittiska öarna.

Men vem är Isis?

I den antike romerske författaren Lucius Apuleius bok Metamorphoses, låter han Isis presentera sig på detta sätt (fritt översatt):

”Jag som är universums moder, alla elementens härskarinna, den högsta av gudar, de dödas drottning, den främsta av himmelska väsen, den form som förenar alla gudar och gudinnor, jag som med min vilja bestämmer över himlen, de hälsobringande havsvindarna, och tystnaden i underjorden. Jag är dyrkad över hela världen i olika former, med olika riter och med olika namn. Sålunda kallade mig frygierna för Pessinuntia, Gudars moder, atenarna kallade mig Minerva, de sjöfarande cyprioterna kallade mig Paphan Venus, kretensarna kallade mig Diana Dictynna, och de trespråkiga sicilienarna kallade mig Ortyian Proserpine; för eleusierna är jag Ceres, den uråldriga gudinnan, andra kallar mig Juno, återigen andra Belona och Hecate och Rhamnusia. Men etiopierna, som lyses upp av solens första strålar varje dag han föds på nytt, hedrar mig med mina riter och har gett mig mitt riktiga namn, drottning Isis”(citerat från deTraciRegula 1995: 68f).

Vi kan här se hur en mångfald av gudinnor sågs som endast varande olika namn för den gudinna, vars rätta namn är Isis. Det ger nästan intryck av monoteism, och den hellenistiska Isiskulten kom faktiskt ganska nära en de facto monoteism.

Så var det inte från början. I Egypten, var Isis en av många gudar, och inte den viktigaste. Men berättelserna om henne kom att få en central roll i den egyptiska mytologin. I myten är hon gift med Osiris, som dödas av son broder Set. I flera versioner dränks Osiris, i andra blir han dessutom styckad. Isis ger sig ut för att leta efter sin make. Hon finner honom och lyckas sedan utvinna sperma från hans döda kropp och därmed föda Horus. Gudarna återger sedan Osiris livet, men det blir ett liv som ändå präglas av döden - Osiris blir härskare i dödsriket. Den så mirakulöst avlade Horus tar senare upp kampen mot Set, och tar sin faders plats i gudavärlden. Set förlorar striden mot Horus i ett utslag i gudarnas domstol.

Med denna myt som bakgrund kommer sedan såväl Isis som Horus och Osiris att bli centrala gudomar i det egyptiska sakrala kungadömet. Faraonerna ansågs normalt sett vara född av Isis (redan i en inskription från den första dynastin talar en farao om sig som ”son till Isis”.) Osiris blir härskare i dödsriket och en farao anses bli ”en Osiris” efter sin död.

Redan under denna tid kom Isis att bli en gudom som kunde hjälpa i nöden, en Gud bortom ödets obevekliga domslut. Under hellenistisk tid kom Isis´ betydelse att öka. Efter Alexander den stores erövring av Egypten kom Isiskulten att sprida sig över Europa.

Men då förändrades kulten. Osiris döptes om till Serapis. Isis kom i förgrunden och Serapis kom snart i bakgrunden. Isis kom att ta över drag från de mindreasiatiska modergudinnorna, samtidigt som hon även fick andra funktioner. Hon helade sjuka, förlät synder, och kunde garantera sina anhängare att lyckligt liv efter döden. Isiskulten blev som sagt en av de farligaste konkurrenterna till kristendomen.

I bevarade hymner till Isis beskrivs hon som nära nog allsmäktig, rättvis och god.

Hon beskrivs som den som bestämt att kvinnor ska föda barn, som instiftat banden mellan barn och föräldrar, men också instiftat straff för föräldrar som inte älskar sina barn. Hon har bestämt att kvinnor ska älskas av män, och har instiftat äktenskapet.

Hon är en förkämpe för rättvisa, och har etablerat lagar som aldrig får brytas. Hon har förstört despoternas imperier, och gjort rättvisa starkare än silver och guld. Hon har bestämt att eder är heliga och inte får brytas. Hon befriar fångar, hon övervinner ödet När någon med orätt smider ondskefulla planer mot någon låter hon konspiratören misslyckas och lämnar ut honom till sitt tilltänka offer (Ack, om man bara kunde tro att det var så…)

Men det mest centrala är kanske hennes kosmiska roll. Hon har skiljt jorden från himlen. Hon har bestämt stjärnornas banor. Hon har uppfunnit sjöfarten, och bestämmer över salt- och sjövatten. (Witt 1971: 106f)

Hon representerar kärleken i alla formen – moderkärleken, sexualiteten, och en oändlig vänlighet mot alla de som dyrkar henne.

Hon botar sjuka, hon har instiftat medicinen. Hon har avskaffat kannibalismen, hon har instiftat religionen.

Witts (1971: 255 ff) visar också hur en rad formuleringar i tidiga kristna sammanhang visar hur kristendomen påverkats av Isiskulten och att den så att säga växte upp i Isiskultens skugga. Vad han dock inte spekulerar över är namnet Jesus. Andra har dock påpekat de stora likheterna med det konstruerade namnet Jesus (namnet Jesus är en senare konstruktion, den tidigaste benämningen på honom är Josua) och Isis.

Det är också helt uppenbart att bilder av Jesus och Maria ofta har anmärkningsvärda likheter med bilderna av Isis och Horus.

Isiskultens anhängare var framförallt kvinnor. Även här finns en likhet med kristendomen, som i hög grad appellerade till kvinnorna i romarriket.

426 e.kr. beordrade kejsar Theodosius att alla ”hedniska” tempel skulle stängas. Det var början till sluten även för Isiskulten.

Men inte det totala slutet. Redan under renässansen återuppstod intresset för egyptisk religion, och under 1900-talet dyrkas Isis av en rad grupper, och sekter, över hela världen.

En av de första var Dion Fortune (1890 -1946), en ”magiker” som ansågs inspiratör till olika nyhedniska grupper - framförallt inom wicca-miljön. Men i motsats till de flesta wiccagrupper idag, som hämtat sin inspiration från keltiska eller rent av för-indoeuropeiska gudar och gudinnor, såg sig Dion Fortune som en Isis´ prästinna. I hennes romaner Moon Magic, The Sea Priestess och The Winged Bull, beskrivs på ett ganska så romantiskt sätt präster och prästinnor till Isis. Hon beskriver romantiska par, som förutom sin kärlek till varandra också delar en gemensam kärlek till Isis.

Det är för övrigt en helt annan stämning i Fortunes romantiska berättelser än den som kommer till uttryck hos mera ”mörka” magiker som Aleister Crowley. Hur långt hon står från dessa visas kanske bäst i romanen ”The Winged Bull”. Den beskriver en ung man och kvinna vars vägar korsas på ett märkligt sätt. De dras in i en kamp mot svarta magiker som utövar människooffer i svarta mässor. De besegrar dessa och blir ett par - och tillika präst respektive prästinna till Isis. (Fortune 1990)

Idag går det inte att räkna all webbsidor, av de mest skiftande kvalitet, som görs av olika typer av anhängare till Isis. En del är riktigt sympatiska – en del är rent av gräsliga. Men även där finns ju en likhet med kristendomen idag…

I själva verket har Isis under senare år även fått en renässans hos delar av kristenheten. Orsaken till detta är främst feministteologin och de olika teorier som utvecklats om ”visheten”(Sophia) som en ”feminin” sida hos Gud i Gamla Testamentet. Det är dessa teorier som bland annat legat till grund för de omstridda "Sofia-mässor" som hållits i Sofiakyrkan i Stockholm. Nu ser det ut som om det funnits beröringspunkter mellan ”sofia-teologin” i de judiska miljöerna i det hellenistiska Egypten omkring vår tideräknings början och Isiskulten. Detta har lett till att feministteologiskt inspirerade kristna har börjat diskutera Isiskulten och dess roll som eventuell föregångare och/eller parallell till den tidiga kristendomen.

Själv blev jag oerhört fascinerad av Isis någon gång 1998-99. Redan i början av 1998 hade jag köpt deTraci Regulas ”The Mysteries of Isis” - och fastnade direkt.

Och att jag idag tidigt en lördagsmorgon satte mig ner och började skriva på detta inlägg visar väl att jag fortfarande är fast… på något sätt.

REFERENSER
Dion Fortune, The Winged Bull, 1990
deTraci Regula, The Mysteries of Isis, 1995
R.E. Witt, Isis in the Graeco-Roman World, 1971

Bilden: Isis, med barnet Horus.

http://upload.wikimedia.org/wikipedia/commons/c/cd/Egypt.IsisHorus.01.png

måndag 12 oktober 2009

Man kan ju hoppas på Anna Skarhed ...

De senaste åren har vi haft en absurd situation. Justitiekansler Göran Lambertz, vars egentliga uppgift ska vara att representera staten i juridiska frågor, har drivit en renodlat populistisk kampanj för "felaktigt dömda" och "falskt anklagade" - i synnerhet när det gäller sexualbrott.

Hans agerande har fått hård kritik av många, bland annat av två professorer i juridik vid Stockholms universitet, Christian Diesen och Madeleine Leijonhufvud.

Nu har han ersatts av Anna Skarhed, som också kritiserat Lambertz´ kampanj. Man kan läsa om detta bland annat i en notis av Patrik Nyberg på Crimenews.

Att Nyberg själv beklagar att en kritiker av Lambertz´ kampanj nu blivit JK framgår inte öppet av texten, men det torde vara uppenbart utifrån hans tidigare ställningstaganden.

Jag, för min del, känner mig aningen hoppfull...

lördag 10 oktober 2009

Göran Skytte och Mammon

Göran Skytte har under de senaste åren försökt kombinera kristen tro och högerpolitik. Förr var han vänster och ateist, nu är han höger och troende.

Ett av hans största intressen för övrigt tycks vara aktiekurserna . Han äger själv uppenbarligen en hel del aktier, och vill veta förstås veta hur de står.

Nu, får vi veta i hans senaste krönika i Svenska Dagbladet, är han på någon form av retreat i ett nunnekloster i det italienska Legurien. Det är ju förståeligt att en djupt troende kristen vill komma närmare Gud i ett sådant kloster.

Nu är han också vänlig nog att bifoga sitt dagschema i detta kloster. Det ser ut så här: "07.00 väckning, läsning. 08.00 mässa. 09.00 frukost. 10.00 läsning. 12.00 kolla börsen och mailbox på Internet. 12.30 lunch och vila. 14.00 vandring på stigar längs bergssidorna som stupar rakt ner i havet. 18.00 ny koll på börsen och i mailbox. 19.00 aftonbön. 19.30 kvällsmat. 21.00 läsning och sömn."

Att gå på en mässa varje dag, och be aftonbön, är ju helt naturligt att göra om man som djupt troende kristen vill kombinera vackra naturupplevelser med en gemenskap med Gud.

Men så är det det där med börsen. Två gånger om dagen känner Göran Skytte att han absolut måste kolla sina aktiers aktuella värde...

Att åtminstone någon vecka i ett nunnekloster i naturskön miljö lita så mycket på Gud så att han inte två gånger om dagen måste ta reda på hur det just då ligger till med förmögenheten sin, klarar Skytte inte av, tydligen.

I Matteus 6:24 finns ett uttalande som Skytte borde fundera lite över:
"Ingen kan tjäna två herrar. Antingen kommer han att hata den ene och älska den andre eller att hålla fast vid den ene och inte bry sig om den andre. Ni kan inte tjäna både Gud och mammon."

Uttalandet kommer från en person som Skytte i andra sammanhang uppenbarligen tillmäter en viss betydelse. Han hette egentligen Josua, men är i vår tid mer känd under namnet Jesus.

Men varför tänka på Jesusord, när det finns börsnoteringar?

fredag 9 oktober 2009

Helge Fossmo...

... har skrivit en artikel på Newsmill där han bland annat kritiserar författaren Anders Haags ofta ganska så välvilliga syn på "sekter".

Alldeles oavsett Fossmos artikel, har jag länge haft liknande kritiska åsikter om Anders Haags inställning. Om Anders Haag var ensam skulle det inte göra så mycket. Men han representerar en trend, inte minst inom den akademiska världen, att bagatellisera destruktiva och slutna religiösa grupper.

I kommentarfältet under Helge Fossmos artikel finns en rad kommentarer om att han inte kan tas på allvar, eftersom han är en brottsling och manipulatör. Men går det verkligen att meningsfullt bemöta denna mycket konkreta kritik av en "sektpositiv" författare genom att istället diskutera Fossmos motiv?

Det är klart möjligt att Helge Fossmo har någon form av manipulativa motiv till att skriva som han gör. Det är också möjligt att han har "kommit till insikt" om saker. Hans motiv kan förstås också ligga någonstans så att säga mittemellan, avspegla både gryende insikter och en (”manipulativ”) önskan att ställa sig själv i en gynnsam dager.

Jag har ingen aning om varför just Fossmo skriver det han gör, just nu. Men frågan om hans personliga motiv har inget som helst att göra med om han här har rätt eller inte.

Själv tror jag att hans artikel träffar rätt i sakfrågan.

torsdag 8 oktober 2009

Jesus...

...kan mycket väl ha varit en av de mest underbara människorna i världshistorien. Just därför är jag gränslöst störd över att miljoner människor var och varannan söndag agerar ut fantasin att dricka blod och äta kött från hans kropp.

Är det inte dags att låta honom vila i frid?

onsdag 7 oktober 2009

Kvinnan och draken i Uppenbarelseboken

Ett av de ställen som fascinerar mig mest i Bibeln är berättelsen om kvinnan och draken i Uppenbarelsebokens tolfte kapitel. Den är mycket gåtfull.

Att draken/ormen i berättelsen är lika med ondskan/Satan är ju helt klart, men vem är kvinnan?

Det finns en rad tolkningar. Bibelkommissionen för i sina kommentarer fram den traditionella protestantiska synen att kvinnan symboliserar Israel och/eller kyrkan.

En mer sekteristisk variant på det senare temat fick jag för ett tag sedan höra av ett Jehovas Vittne, som förklarade att kvinnan var en symbol för - Jehovas Vittnens internationella organisation!

Många katoliker menar att kvinnan är jungfru Maria, eller att hon möjligen är både Maria och kyrkan i någon sorts sammanflätning.

Flera religionshistoriker har påpekat att berättelsen verkar inkorporera många förkristna föreställningar om gudinnor, och att myter om exempelvis Isis och Kybele ligger bakom berättelsen.

Jag tänker inte ta ställning mellan dessa förslag här, bortsett från att jag nog förhåller mig vänligt men bestämt avvisande till Jehovas Vittnens åsikt i frågan, utan lägger bara ut den här så att de som händelsevis skulle kunna vara intresserade kan fundera på saken…

.........................................
Kvinnan och draken

/Egentligen skulle jag här ha haft versionen i Bibel 2000, men i sista sekund drabbades jag av upphovsrättsvånda, så här följer 1917 års version, som inte är upphovsrättsskyddad!/

1. Och ett stort tecken visade sig i himmelen: där syntes en
kvinna, som hade solen till sin klädnad och månen under sina
fötter, och en krans av tolv stjärnor på sitt huvud.
2. Hon var havande och ropade i barnsnöd och födslovånda.
3. Ännu ett annat tecken visade sig i himmelen: där syntes en stor
röd drake, som hade sju huvuden och tio horn, och på sina
huvuden sju kronor.
4. Och hans stjärt drog med sig tredjedelen av himmelens stjärnor
och kastade den ned på jorden. Och draken stod framför kvinnan
som skulle föda, ty han ville uppsluka hennes barn, när hon hade
fött det.
5. Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla
folk med järnspira. Men hennes barn blev uppryckt till Gud och
till hans tron;
6. Och kvinnan flydde ut i öknen, där hon har en plats sig beredd
av Gud, och där hon skulle få sitt uppehälle under ett tusen två
hundra sextio dagar.

7. Och en strid uppstod i himmelen: Mikael och hans änglar gåvo sig
i strid med draken; och draken och hans änglar stridde mot dem,
8. men de förmådde intet mot dem, och i himmelen fanns nu icke mer
någon plats för dem.
9. Och den store draken, den gamle ormen, blev nedkastad, han som
kallas Djävul och Satan, och som förvillar hela världen; han blev
nedkastad till jorden, och hans änglar kastades ned jämte honom.

10. Och jag hörde en stark röst i himmelen säga: »Nu har frälsningen
och makten och riket blivit vår Guds, och väldet hans Smordes; ty
våra bröders åklagare är nedkastad, han som dag och natt
anklagade dem inför vår Gud.
11. De övervunno honom i kraft av Lammets blod och i kraft av sitt
vittnesbörds ord: de älskade icke så sitt liv, att de drogo sig
undan döden.
12. Glädjens fördenskull, I himlar och I som bon i dem. Men ve dig,
du jord, och dig, du hav! Ty djävulen har kommit ned till eder i
stor vrede, eftersom han vet att den tid han har kvar är kort.»

13. Och när draken såg att han var nedkastad på jorden, förföljde
han kvinnan, som hade fött gossebarnet.
14. Men åt kvinnan gåvos den stora örnens två vingar, för att hon
skulle flyga ut i öknen till den plats där hon skulle få sitt
uppehälle under en tid och tider och en halv tid, fjärran ifrån
ormens åsyn.
15. Då sprutade ormen ur sitt gap vatten efter kvinnan såsom en
ström, för att strömmen skulle bortföra henne.
16. Men jorden kom kvinnan till hjälp; jorden öppnade sin mun och
drack upp strömmen, som draken hade sprutat ut ur sitt gap.
17. Och draken vredgades än mer på kvinnan och gick åstad för att
föra krig mot de övriga av hennes säd, mot dem som hålla Guds
bud och hava Jesu vittnesbörd.

Uppenbarelseboken kapitel 12, 1917 års bibelöversättning

Bilden nedan: Kvinnan i Uppenbarelseboken tolkad av Ruben.

testar

tisdag 6 oktober 2009

För övrigt anser jag....

... att satanism och "kristen" framgångsteologi är som siamesiska tvillingar. De bekämpar livligt varandra, men kan inte dölja att de andligt är av samma väsen. Att tro att Jesus måste offras för att trosrörelsens medlemmar ska få åka Cadillac är i grunden en satanistisk logik.

måndag 5 oktober 2009

Illuminati och verkligheten

Vill bara säga lite om en konspirationsteori som jag ibland möter folk som tror på. Det är att en organisation som sägs heta Illuminati egentligen styr världen.

Det verkliga Illuminati var ett sällskap som bildades i Bayern på 1700-talet. Det hade planer på att störta monarkin och var bland annat för en världsregering och avskaffande av religionen. Det ville också avskaffa den privata äganderätten och arvsrätten. Det krossades, förutsägbart nog, av den bayerska staten.

Efter hand uppstod konspirationsteorier om att det egentligen inte krossades utan låg bakom både den franska och den ryska revolutionen. Idag finns det tusentals webbplatser som märkligt nog hävdar att Illuminati idag styr världen.

Styr världen? Denna kapitalistiska värld? Där det inte är den privata äganderätten utan den offentliga sektorn som har monterats ned i land efter land...

Att säga att idén är osannolik är att utrycka sig alltför milt. Den är omöjlig.

Visst, världen styrs av privilegierade eliter, och visst, de ”konspirerar” förvisso mot de stora folkmassorna dag och natt. Men det beror inte på att de härskande är medlemmar i något ”Illuminati”.

En av de mer lästa Illuminatiteoretikerna idag heter David Icke. Hans specialidé är att Illuminati egentligen styrs av utomjordiska reptiler och att de ledande i värden egentligen är sådana reptiler. Han ”bevisar” detta genom att citera människor som tycker sig ha sett exempelvis George Bush skifta form mellan reptil och människa.

Tyvärr kan ibland i övrigt helt vettiga människor tro på den bisarra Illuminatiteorin (dock oftast utan reptiler!).

Jag blir bara trött.

söndag 4 oktober 2009

Jasenko Selimovic...

... som på denna blogg tidigare uppmärksammats för att han den 1 september 2007 några minuter innan sändningstid ingrep och stoppade en verklighetsbaserad, men totalt anonymiserad, pjäs om incest på Radioteatern med argumentet att dess trovärdighet kunde ifrågasättas ska nu göra politisk karriär inom Folkpartiet Liberalerna.

Vad är det man säger nu - "att vara liberal är att vara kluven"? Det lever nog Selimovic upp till. Med sin tunga kommer han att tala om "liberala" värden som yttrandefrihet, samtidigt som han inte kommer att nämna hur han själv brutalt ströp samma yttrandefrihet när han tyckte det började bli alltför känsligt.

Yttrandefrihet är till för politiker och radiochefer medan mer vanliga människor som vill berätta om övergrepp de utsatts för ska hålla käft. Eller?

lördag 3 oktober 2009

Rituella övergrepp och magiskt tänkande

/Några reflektioner/

Det överlevare från den typ av övergrepp som idag ofta kallas rituella övergrepp berättar om idag handlar om förövargrupper där övergrepp mot barn är den centrala verksamheten. Det är också uppenbart i dessa berättelser att förövarna huvudsakligen, om inte enbart, drivs av ”sexuella”, ”pedofila” och sadistiska motiv.

Trots en del kristna fundamentalisters idéer om saken finns det absolut inget förkristet religiöst system i det historiska eller etnografiska materialet som har sexuella/sadistiska övergrepp mot barn som centrum i sin rituella praktik. Och det finns heller inget sådant som har en sexuellt färgad sadism riktad mot barn som det grundläggande motivet bakom handlingar och trossystem.

Den typ av verksamhet som överlevare från rituella övergrepp beskriver skulle heller aldrig ha KUNNAT ingå som centrum i ett förkristet ”hedniskt” trossystem. Och oftast skulle förkristna människors avståndstagande mot sådana övergrepp med säkerhet vara lika stark som avståndstagandet i dagens samhälle.

”Rituella övergrepp” kan i sina huvuddrag placeras in i ett kriminalhistoriskt snarare än i ett religionshistoriskt sammanhang. Motiven bakom dem har mycket gemensamt med markis de Sades perverterade fantasier men försvinnande lite med förkristna religioner.

Men - detta är ändå inte hela sanningen. I många berättelser om ”rituella övergrepp” finns ett centralt element som inte kan förklaras inom ramarna för ett ”modernt” perspektiv på sadism och sexualbrott.

Sara Scott har i sin läsvärda bok om rituella övergrepp (Scott 2001: 156-57) påpekat att berättelser om rituella människooffer är betydligt svårare att passa in i en sådan ”modern” kontext än de andra elementen.

Det går naturligtvis att hävda att även dessa (förvisso ohyggliga) delar av berättelserna kan förklaras utifrån förövarnas perverterade sadism. Och till en stor del stämmer det.

Men inte helt och hållet.

För om man utgår från många överlevares minnen (och ja, jag tillhör som bekant inte de som vill avfärda dessa minnen och berättelser som huvudsakligen orsakade av ”falskt minnessyndrom”) är det omöjligt att komma ifrån att i många av fallen finns det mycket starka element av magiskt tänkande bakom dessa rituella mord. Sara Scott (2001:135) pekar på föreställningen att det rituella tagandet av människoliv på något sätt kommer att öka förövarnas makt. Och det är sant att det i många överlevares berättelser framgår att förövare förväntar sig makt och framgångar som ett resultat av dessa dåd.

Det är egentligen inte förvånande. Att den typen av magiskt tänkande lever kvar i vår värld kan bland mycket annat exemplifieras en rik affärsman i Uganda för något år sedan fängslades för att han murat in kraniet av en dödad tolvårig pojke i grunden till en av sina egendomar i Kampala.

Detta anknyter direkt till en uråldrig tradition om offer – syftet är att huset och egendomen ska gynnas av det magiska offret.

I den länkade artikeln i SvD om detta och andra magiskt motiverade mord i Uganda påpekas också att framgångsteologin i sin kristna variant kan ha bidragit till att förstärka sådana föreställningar. Offrade inte Gud sin son för att de som tror på honom skulle få framgångar av det?

Vi lever i en globaliserad värld. Magiska föreställningar som fanns hos oss för ett antal århundraden sedan, och som levt kvar i exempelvis Afrika idag, har under lång tid på nytt spritt sig och kommit att tas upp på olika sätt i olika ockulta idétraditioner och subkulturer.

Det finns en hård kärna av fall av ”rituella övergrepp” där sexuell sadism har fusionerat med magiskt tänkande. Sedan finns det många fall (som i svenska Umeå- och Södertäljefallen) där det magiska tänkandet är obefintligt eller marginellt, och där sadism och perverterad lust är det helt dominerande innehållet.

Oavsett allt detta kvarstår dock ett väsentligt faktum. Det är aldrig religiösa trossystem, satanistiska eller andra, som ligger i botten när det gäller övergrepp mot barn. .De konkreta övergreppen ser hos olika förövargrupper oerhört lika ut, oavsett vilket pseduoreligiöst "trossystem" de åberopar.

Det stora problemet vad gäller ”rituella övergrepp” är naturligtvis inte att försöka definiera dem, eller att analysera dess karaktär. Det stora problemet är att det etablerade samhället bestämt sig för att utdefiniera dem som något som inte existerar. Det är detta dilemma som överlevare och andra som blivit övertygade om existensen av dessa övergrep står inför i dag.

Detta dilemma, detta faktum, utgör både en tragedi och en mardröm. Och ställer också otäcka frågor om hur samhället egentligen är konstruerat.

Referens
Sara Scott, The Politics And Experience Of Ritual Abuse, Open University Press, 2001.


TILLÄGG
Se också min blogg "Rituella övergrepp - myt eller verklighet?"

fredag 2 oktober 2009

"Vi måste orka prata om dolda övergrepp"

Under denna rubrik har Anna Laestadius Larsson skrivit en läsvärd krönika, som finns i SvD:s papperstidning idag. Den handlar om hur vi blundar för övergrepp mot barn.

Larsson är för övrigt en av de ytterst få journalister som uppmärksammar "Trasdockans dag", den temadag och mötesturné mot sexuella övergrepp på barn som funnits sedan 2003.

Jag vill gärna också citera ett stycke från hennes tänkvärda artikel. Efter att ha tagit upp hur barn utsätts idag avslutar hon:

"Allt det här vet vi. Men vi orkar inte prata om det. Stänger dörren för de utsatta barnen och låter dem kränkas i tysthet och pratar i stället om något enklare. Som barnens internetvanor och hur de ska förhålla sig till webbens fula gubbar. Och förtiger att för allt för många barn är den snuskigaste gubben av alla den som betalar interneträkningen."

Det är bara att instämma!

TILLÄGG
Missuppfatta mig rätt. Jag vill inte alls bagatellisera "webbens fula gubbar", men i likhet med Larsson reagerar jag på alla dessa artiklar som framställer "pedofiler" som något som huvudsakligen finns "utanför" och hotar "den trygga familjen". Det är enklare, och mer populistiskt, att se det så, men för det mesta helt och hållet missvisande.

torsdag 1 oktober 2009

Folkrepubliken Kina 60 år

Idag firar Folkrepubliken Kina 60 år. Den grundades alltså den 1 oktober 1949.

De två största enskilda händelserna under 1900-talets historia torde vara de ryska och kinesiska revolutionerna. Men medan den ryska officiellt är död och begraven kommer den kinesiska att denna dag firas över hela Kina.

Men de borgerliga media beskriver revolutionens seger 1949 som föga mer än en inledning till en ofattbar terror. De framsteg man kan se i Kina idag, sägs det, beror enbart på liberaliseringen av ekonomin under de senaste åren. Revolutionen, däremot, var en fasa – men kapitalismen ska rädda Kina. Eller det är vad vi ska fås att tro.

Antalet som påstås ha dött i Kina p.g.a. "kommunismen" skrivs regelbundet upp av de mer fantasifulla borgerliga historikerna. Den senaste, absolut fantastiska, siffran jag hört är 70 miljoner.

Stämmer sådana siffror? Det tror jag inte. De låter för mig oerhört osannolika, snarast bisarra, även om jag inte precis är någon expert. Men de borgerliga historieskrivarna har ju definitivt motiv att skriva upp antalet offer för den kinesiska stalinismen.

För, ja, det var/är en stalinistisk regim i Kina. Men i motsats till Stalins Sovjet var det fysiska utplånandet av motståndarna inte det normala. Det förekom inga generella massavrättningar av politiska motståndare, av den typ som skedde i sovjetiskt trettiotal. Vi får hålla i minnet att nästan alla de som tog över den kinesiska partiledningen 1976 – 1979, efter att de mer renläriga maoisterna hade fallit, var tidigare utrensade partikadrer. Om det hade varit Stalins Sovjet skulle de aldrig ha kommit tillbaka till makten. För då hade de varit döda för länge sedan. Det är en väsentlig skillnad.

Och faktum är att medellivslängden i Kina under Mao-tiden ökade från ca 35 år till ca 70 år. Detta tar de borgerliga kritikerna aldrig upp när de försöker göra upp en balans över hur många som dog pga. ”kommunismen”. Hur många fler skulle ha dött i förtid om inte revolutionen hade segrat?

Spädbarnsdödligheten mer än halverades, och läskunnigheten ökade under Mao-tiden från ca 10 procent till ca 70 procent.

Narkotikamissbruket utrotades. I Kina var opiumrökning mycket vanligt fram till revolutionen, efter att västmakterna under det så kallade opiumkriget hade tvingat Kina att acceptera opiumhandeln. Nu kämpade det nya Kina effektivt ned både detta och annat missbruk.

Kina var före 1949 ett land som knappast styrde sig själv. Lokala krigsherrar beskyddades av den monstruöst korrupta regimen under Chiang Kai-shek, som i sig representerade imperialismens, framförallt USA:s, intressen i landet. Efter revolutionen återupprättade Kina sin nationella självständighet.

Men har inte kapitalismens återinförande lett till stora framsteg de senaste åren?

Nej, faktum är att kapitalismen inte i grunden är återinförd, trots betydande ”marknadsreformer”. Alla banker och i praktiken alla storföretag ägs fortfarande av staten. Om Kina hade släppt den övergripande statliga kontrollen skulle landet idag vara i misär – en ekonomisk frizon dominerad av kapitalistiska multinationella företag. Men de har de inte gjort.

Därför har det under den senaste krisen visats att staten till stora delar har kunnat styra ekonomin på ett sätt som inget kapitalistiskt land kan göra. Därför fick Kina, i motsats till andra länder, inte en nedgång, utan en ekonomisk tillväxt.

Kina styrs förvisso av en privilegierad byråkrati av stalinistisk karaktär. Men trots detta har den planerade ekonomin (låt vara en delvis sönderbruten sådan!) visat att den är överlägsen den oplanerade marknaden.

Därför finns det all anledning att glädjas med de miljoner kineser som idag firar revolutionens seger. Att den genomfördes, och inte har besegrats, utgör ett hopp även för resten av mänskligheten.

TILLÄGG
Rekommenderar också en utmärkt artikel om ämnet på Newsmill!