söndag 27 september 2009

Korpen

/Viktor Rydbergs tolkning av Edgar Allan Poes "The Raven"./

Trött en natt jag satt och drömde vid en gammal bok, där glömde,
bakom seklers förlåt gömde tankar hägrade förbi.
Knappt jag börjat slumra, förr än något knackade på dörren,
något pickade på dörren - ticketick det ljöd däri.
Upp jag blickade och sade, väckt utur mitt drömmeri:
»nå stig in! Vem söker ni ?»

Aldrig går det ur mitt minne: årets sista natt var inne,
i mitt rum, som i mitt sinne, skred dess skuggors tåg förbi.
Längtande till morgonstunden, höll jag mig vid boken bunden;
ack, men djupt i hjärtegrunden, ack, som alltid, ljöd däri
hennes namn som här förklungit - Leonor det klingar i
änglasfärers harmoni.

Lampan fladdrande beskiner sidenböljande gardiner,
hör, det prasslar, hör, det viner i det tunga draperi!
Och vad annat förr mig hände, aldrig sådan skräck jag kände,
aldrig hemskare sig tände flamman i min fantasi,
och jag viskar, icke hörbart, blott att varda skräcken fri:
»stig då in! Vem söker ni?»

Dock min häpnad snart sig lade, lugn jag återvunnit hade,
då jag gick till dörrn och sade: »ack förlåt mitt bryderi!
Över nyss i slummer bragta sinnen smög så sakta, sakta
eder knackning, knappt att akta, knappt att uppmärksammad bli.»
Ut jag såg i förstugången, men vad såg jag väl däri?
Endast skuggors feeri.

Ut min blick i mörkret irrar, in i nattens djup han stirrar,
och en dröm min själ förvirrar, med onämnelig magi.
Ej den djupa tystnad störes, ej en bild för ögat föres,
»Leonor!» det viska höres... O, vad smärta ljöd däri!
Vilka äro de som växla detta kvävda hjärteskri?
Jag och eko, endast vi.

Dörren knappt jag stänga hinner, knappt min bok jag återfinner,
och det knackar. Pulsen brinner... är det, är det trolleri?
Hastigt rinner mig i hågen: å, det är på fönsterbågen!
Still, I tankar, I som frågen, vad av detta månde bli,
still, mitt hjärta, tills jag funnit, att det mystiska häri
var - en vind, som flög förbi!

Ha, då fönstret upp jag kastar, in en korp i rummet hastar -
Ståtlig fågel! Mystisk uppsyn! Sekler skönjas ju däri.
Ingen hälsning han mig bringar, då han straxt på svarta vingar
upp på dörrens karm sig svingar och slår ned så trygg och fri
på en Pallasbyst å karmen, fullt så hemmastadd och fri
som i skogens sceneri.

Vad? Jag tror att hans besatta uppsyn lockar mig att skratta.
Visdomsdryg syns han sig skatta. Läk då min melankoli!
Sändebud från nattens länder, dit du kanske återvänder,
gamle korp från Stygens stränder, säg, då du min gäst vill bli,
säg ditt namn i underjorden, säg, hur nämnes du däri?
Korpen svarade: Förbi.

Underligt jag fann det vara, att en fågel så kan svara
fast hans svar var ett ord bara och med föga mening i,
ty bland alla mänskosöner vem har rönt vad här jag röner,
att en kolsvart fågel kröner dörrens karm så trygg och fri,
sitter på en bild av Pallas, som i skogen trygg och fri,
kallande sig själv Förbi?

Korpen, som allt jämt vill tjäna till en hjälmkam åt Athena,
sade detta ord allena; han har tömt sin själ däri.
Ej den djupa tystnad stör han, ingen enda fjäder rör han. -
»Hopp och vänner flugit från mig; snart väl skiljas även vi,»
så jag sade: »när är stunden, då vi skiljas även vi?»
Korpen sade då: förbi.

Att en fågel så kan svara, hör ju till det underbara;
dock, han säger ett ord bara, som han kanske övats i
av en skald, vars hårda öde, förrn han lades till de döde,
ville, att hans strängar ljöde till det enda ord: förbi -
att hans sång, den brustna, ljöde i det enda hjärteskri:
förbi, förbi!

Mitt för dörr och korp jag rycker soffan fram, ty, som jag tycker,
bör han lyss till mina nycker, mildra min melankoli,
och på soffans sammet sänker jag mig ned och eftertänker,
vad i fågelns ögon blänker, vad det är för trolleri
i hans dystra Hadesskepnad, vad det är för mening i
detta hesa rop: förbi.

Så jag länge överväger, ej ett enda ord jag säger,
korpen stirrar - hu, han äger i sin blick en hemsk magi!
Tankfull lutar jag mitt sjuka huvud mot det sammetsmjuka
hyende, vars purpur lampan sprider skiftningar uti.
Ack, den tid, då hennes huvud lutade i svärmeri
mot dess purpur, är förbi!

O, igenom rummet simma ambraskyar som en dimma!
Lyss, jag tycker mig förnimma änglars tysta steg däri.
Fören I från Gud en hälsning, kommen I med hopp och frälsning,
frälsning, ack, från hennes minne, som min ande fängslats i?
O, är ögonblicket inne, då min själ kan varda fri? -
Korpen ropade: förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel, kanske satan,
slungad hit av mänskohatarn eller stormens raseri,
säg min arma själ, som lider, som besegrad ännu strider,
i vars spår förtvivlan skrider - säg vad änden månde bli!
Finns i Gilead ännu balsam, finns ett hopp att varda fri?
Korpen svarade: förbi!

Du profet och leviatan, kanske fågel, kanske satan,
säg, du bud från mänskohatarn, vid den Gud vi leva i,
väntar ingenstädes freden? Förer ej den tunga leden
till ett fjärran saligt Eden, där jag åter slutes i
hennes famn, vars namn nu klingar ljuvt i himmelsk harmoni?
Korpen svarade: förbi!

Bort från mig, demoners like! Till ditt dystra avgrundsrike
hän i storm och natt du vike! Höj du där ditt hesa skri!
Lämna ej ett dun till minne av det ord, som kvalt mitt sinne!
Är ej ögonblicket inne, att du lämnar dörren fri,
fritt mitt hjärta, som du borrat djupt din rovdjursnäbb uti?
Korpen svarade: förbi!

Vingen ej han röra gitter; - kvar sen åratal han sitter,
och hans drömblicks hemska glitter stirrar jämt med häxeri.
Skimrar lampan, skiner månen in på mig och Hadessonen,
ser jag honom, korpdemonen, skugga golv och draperi.
O, den svarta, svarta skuggan dväljes jämt min själ ini,
suckande: förbi, förbi!

lördag 26 september 2009

Lite problem

Har öronproppar på natten, för att slippa ljud som stör sömnen.

Nu har jag inatt i desperation för att öronpropparna inte riktigt stängde ute allt ljud i ett halvsovande tillstånd pressat in dem så mycket jag bara kunde.

Och nu kan jag inte få ut en av dem. Någon sa att jag borde gå till akuten. Men det är inte att tänka på, det är för dyrt.

Men så kommer jag på att en pincett skulle nog hjälpa (försökt med sax, kniv och annat olämpligt!). Men jag har ingen sådan, så jag får åka till något apotek som har öppet längre. Få se om det funkar.

TILLÄGG
Fick tag i en pincett, och det löste sig med en gång.

onsdag 23 september 2009

”Gudinnan hos Amerikas ursprungsbefolkning”

Om detta ämne håller jag en föreläsning på ABF-huset, Sveavägen, Stockholm idag. I Per-Albin-salen, 18.30.

Jag kommer även att tala om hur många jämlika förcolumbianska samhällen i Amerika medvetet bröts sönder av kolonisatörer (och missionärer!) med syftet att förvandla dem till patriarkala klassamhällen, för att de lättare skulle passa in i de vita erövrarnas samhälle.

Detta är ett möte som arrangeras av Föreningen Tealogerna. För info om två andra möten som de också arrangerar på ABF-huset se deras kalendarium.

lördag 19 september 2009

Beatrice Aurore

Dikt av Harriet Löwenhjelm (1887-1918).

Beatrice Aurore finns redan på Personligt på min webbsida. Det var nu ingen tillfällighet att jag blev så rörd av Beatrice Aurore redan i barndomen. Den tillhör de sånger, dikter och berättelser som väcker upp väldigt specifika minnen och känslor hos mig, och som väldgt lätt får mig, ja tvingar mig, att spontant börja gråta. I likhet med till exempel Ray Bradburys novell "Sjön", som jag kanske återkommer till någon gång.


I gamla stan, vid Kornhamnstorg,
i Hallbecks antikvariat
en gammal drömbok köpte jag
i folioformat.

Sen drömde jag förliden natt
om Beatrice-Aurore.
Det är en gammal käresta
väl död sen många år.

Hon stod mig när, hon tog min hand,
hon manade mig: Kom!
Med ens förstod jag, att hon var
den enda jag tyckt om.

Vi gingo i en lindallé
på gula, våta blad,
och tårar sköljde på min kind
och jag var ändå glad.

Vi gingo länge hand i hand
och talade som barn.
Så stodo vi med ens framför
en gammal väderkvarn.

Jag sade: Beatrice-Aurore,
säg vill du bliva min?
Ta fatt mig då! hon ropade
och slank i dörren in.

Och jag sprang in och letade
i alla dunkla vrår
och ropade, men ingenstans
fanns Beatrice-Aurore.

Jag vaknade vid att jag grät
och kände hjärtats sting,
och i min drömbok sökte jag,
men där stod ingenting.

fredag 18 september 2009

Nytt från Ankeborg

Kajsa Anka, eller var det kanske Anna Anka, har skrivit en urbota korkad artikel på Newsmill, eller var det kanske Grönköpings Veckoblad.

Kristdemokraterna vill inte vara sämre, så nu lär de ha sagt att de gärna vill ha Anka som riksdagsledamot.

Så långt är allting ganska klart. Vad som inte är helt klart är dock när KD planerar att byta namn på sin tidning "Kristdemokraten" till Ankeborgsbladet.

Mitt rymdintresse....

...väcks till liv lite då och då. Nu tycks man ha hittat en planet av sten cirka 500 ljusår härifrån. Lite svårt att ta sig dit, tyvärr, men ändå...

Den typen av nyheter gläder mig alltid. Varje tecken på att vi kanske inte är ensamma i universum känns hoppingivande på något sätt.

torsdag 17 september 2009

Barnpornografi som vapen mot förövarna

På nytt skrivs det om barnpornografi. Vi får bland annat veta att ett FN-organ uppskattar att 750.000 människor tittar på barnporr på nätet – varje sekund.

Det hela väcker en del tankar. Och då inte endast om hur vidrigt det är, vilket det förvisso är.

Det finns en annan aspekt av det hela som sällan diskuteras.

Under de senare åren har backlashen mot de utsatta för sexuella övergrepp i barndomen vunnit seger efter seger.

Vuxna överlevare från övergrepp i bandomen har mer och mer börjat ses som lidande av ”falska minnen”, som offer för terapeuter eller sin egen fantasi.

Barn som berättar antas ofta vara manipulerade av sina mammor (”PAS!”), av förhörsledare eller av terapeuter – eller också har de Tourettes syndrom eller något annat tillstånd som gör att man inte kan lite på dem.

Medicinska belägg betvivlas också alltmer - fysiologiska tecken på att man utsatts för övergrepp sägs alltid KUNNA bero på något annat.

HD har nyss beslutat att trovärdighet i våldtäktsmål inte räcker – det behövs materiella bevis. Och det gäller uppenbarligen även barnvåldtäkter.

I princip skulle backlashen kunnat segra. Åsikten att vi har en epidemi av falska anklagelser men nästan inga bevisade fall skulle kunnat ha segrat totalt. Då skulle ett fåtal fall återstå – som när förövare gör sina offer med barn, eller när ”fula gubbar” tas på bar gärning i någon park.

Om det nu inte vore för barnpornogafin.

Den är vidrig, men också ett effektivt och förödande vapen - som förövarna har skapat mot sig själva.

Det fungerar på två sätt. Dels konkret. En mycket stor andel av de som fälls för övergrepp mot barn fälls just pga. att det finns bevis i form av barnpornografi.

Dels indirekt. Den oerhörda omfattningen av barnpornografin visar entydigt att sexuella övergrepp mot barn inte kan vara något sällsynt, något för enstaka perverterade fäder som Josef Fritzl och en handfull ”fula gubbar”.

Den oerhörda omfattningen av barnpornografin visar att enormt många barn utsätts för övergrepp.

Den beslagtagna barnpornografin utgör självfallet endast en mycket liten del av den som produceras. Och de övergrepp som på detta sätt dokumenteras är självfallet endast en liten andel av alla övergrepp, som oftast inte filmas eller fotograferas.

Många förövare kan alltså inte låta bli att dokumentera sina brott. De gör de självfallet inte för att de vill åka fast, men de gör det likväl.

Barnpornografi är som sagt vidrigt – men är för närvarande det bästa vapnet mot förövarna som existerar…

tisdag 15 september 2009

Dissociation, social inkompetens - och Orminge FNL-grupp

Idag hände något som kändes pinsamt. Jag var på en demonstration som anordnades av Septemberalliansen mot högerpolitiken.

Då plötsligt kom en man fram till mig och undrade om jag kände igen honom. Han verkade bekant, men jag kunde inte placera honom.

Han berättade då att han hade varit med i Orminge FNL-grupp och vad han hette. Då kände jag igen honom och tyckte att det var roligt att träffa honom.

Jag har ju nyligen skrivit om hur jag uteslöts ur Kungsholmens FNL-grupp, så det var liksom en händelse som såg ut som en tanke. För han uteslöts ungefär ett år tidigare än mig, tillsammans med hela Orminge FNL-grupp. KFML hade nämligen inte kontroll över den, och de tog det säkra före det osäkra och uteslöt hela gruppen.

Orminge FNL-grupp svarade med en välskriven pamflett, ”Tragisk fars”, men det hjälpte inte.

Men vad ligger nu det pinsamma i? Jo, jag borde förstås stannat och pratat med honom, frågat vad som hänt, vad han gjorde nu etc. Vad jag vet gick han med i VPK (numera Vänsterpartiet) efter ett tag. Det skulle vara roligt att veta om han var kvar där, till exempel.

Men istället sa jag bara några korta ord och gick snabbt därifrån. Jag betedde mig som jag hade extremt bråttom, fast jag inte hade det. Jag har INTE EN ANING om varför. Det hela verkar dissocierat.

Jag måste ha verkat snorkig, men det var inte meningen. Jag betedde mig, för att använda ett lite fånigt ord, socialt inkompetent.

Det är över 100 år sedan som Freud påpekade att vi ofta inte är ”herre i eget hus” (ursäkta att jag inte i all hast hittar en mer könsneutral synonym!) utan styrs av saker vi inte har en aning om.

Det här var ett uppenbart exempel. Jag känner mig lite skamsen och har som sagt inte en aning om varför jag gjorde så.

Mysko.

söndag 13 september 2009

Helen Zahavis "Dirty Weekend"

Nedanstående recension, som också ligger på min webbsida, skrev jag den 27 september 1992.

Redan sommaren detta år hade jag i den radikalfeministiska tidningen AKKA läst om ”Dirty Weekend”, boken om Bella, kvinnan som slutligen fick nog av manligt våld och började slå tillbaka. Jag brukade köpa AKKA på (den numera nedlagda) Kvinnobokhandeln Medusa. I denna tidning uppskattades ”Dirty Weekend”, som fick flera entusiastiska recensioner, som jag lite skrämt uppfattade som extrema.

Men trots att jag reagerade på dessa, blev jag mer och mer fascinerad av denna bok, fast jag inte hade läst den. Så slutligen, på eftermiddagen fredagen den 25 september 1992, köpte jag den – just på Medusa.

Jag satte mig, tror jag, på McDonalds, och började läsa de första kapitlen. Jag blev mer och mer fascinerad av Bella, och när jag kom till sista stycket, bokens sensmoral, som jag citerar i slutet av recensionen nedan, började jag gråta hejdlöst. Då hade jag redan kommit hem. Det berörde något mycket, mycket djupt i mig.

Så på söndagen skrev jag min entusiastiska recension. Jag skickade den till Internationalen, vars dåvarande redaktör tyckte den var alltför feministisk, och följaktligen strök flera avsnitt i den. Den version ni ser nedan är denna censurerade version, jag har inte kvar den första.

Och jag tycker fortfarande att ”Dirty Weekend” är en fantastisk bok.
......................

Manligt våld och kvinnligt motstånd

Recension av Helen Zahavis "Dirty Weekend". Publicerad i Internationalen 43/1992.

Som socialister vet vi att varje klassamhälle upprätthålls med en våldsmakt. Vad vi sällan reflekterar över, däremot, är det vardagliga våld som inte är kopplat till staten eller den härskande klassen. Är det en politisk fråga eller är det en privat?

Det manliga våld som riktar sig mot kvinnor skiljer sig i två avseenden från det som riktas mot andra män. Dels riktar det sig mot en grupp som av tradition anses värnlös och oförmögen att försvara sig, dels är våldet i hög grad (direkt i våldtäkter eller indirekt) sexualiserat. Kvinnor misshandlas i hög grad för att män ska kunna utöva sexuell kontroll över dem. Så var det troligen redan vid uppkomsten av de första militariserade patriarkaten och så är det än idag.


De drabbade
Mäns våld mot kvinnor har i stort sett nedtonats i skönlitteraturen. Det är först med kvinnorörelsens andra våg som ett antal kvinnliga författare mer utförligt försökt beskriva den speciella påträngande kombinationen av manlig sexualitet och aggressivitet som de flesta kvinnor drabbas av i vårt samhälle. Det handlar inte bara om våldet i sig utan om det underförstådda hotet om våld som ligger under så mycket av förhållandet mellan könen.

Helen Zahavis ”Dirty Weekend” (svensk översättning ”En jävla helg”, Wahlström och Widstrand 1992) går flera steg längre. Den nöjer sig inte med att beskriva det manliga våldet.

I en spännande bok för vi följa huvudpersonen Bella som ”vaknade en morgon och visste att hon fått nog”. Utsatt för ett ovanligt rått sexuellt hot från en man beslutar hon sig att slå tillbaka – och gör det också.

Under en intensiv helg utsätter hon sig sedan för den typen av situationer som kvinnor med all rätt försöker undvika. Hennes syfte är att slå tillbaka det manliga våldet och inte att undvika det.

Det är svårt att undvika att läsa boken med en känsla av alltmer stegrad tillfredställelse. Möjligen kan man tycka att Bellas offer nummer två drabbades lite orättvist, men här kan man trösta sig med att Bella verkar hålla med om den saken.

Den stilistiska kvaliteten är dessutom otroligt hög med tanke på att Zahavi faktiskt är en debutförfattare.

Ej underkastad
Det stora värdet med ”Dirty Weekend” är att den kombinerar en kallt realistisk bild av det manliga våldet med en vägran att underkasta sig det. Det är inte förvånande att de som förnekar eller idealiserar detta reagerar på Zahavis bok med obehag. Dit hör den reaktionäre psykiatern Anthony Storr som avfärdat boken som en ”löjligt, vild fantasi som inte bör bli tagen på allvar”.

Problemet för Storr och hans gelikar är den stora mängden läsare som uppenbarligen tar den på allvar.

I högstadiet har ett stort antal elever under många år tvingats att läsa den reaktionära romanen ”Flugornas herre”, med dess sensmoral att utan en fast vuxen auktoritet blir barn som vilddjur.

Det vore bättre om ”Dirty Weekend” vore obligatorisk kurslitteratur. Det skulle inte direkt skada om alla presumtiva våldtäktsmän och kvinnomisshandlare såväl som alla offer hade fått ta del av sensmoralen i ”Dirty Weekend”:

”Om du ser en kvinna på väg hem, en som går på lätta fötter, om du ser en kvinna flyta fram längs gatan. Om du vill bryta hennes sköra ben, och höra henne hopplöst vädja. Om du vill känna svedan i det skära skinnet och smaka blodet från den spända huden. Om du, med andra ord, får syn på henne och vill ha henne.

Tänk dig för. Rör henne inte. Låt henne bara gå förbi. Lägg inte din handflata över hennes mun och dra inte ned henne på marken. För utan att veta om det, utan att tänka dig för, utan att ha en aning om det, kan du ha lagt din hand på Bella. Och det kan hända att hon just den morgonen vaknade och visste att hon fått nog”.

lördag 12 september 2009

Förutsåg Sven-Ingvars svininfluensan?

Fryser, får för mig att jag har feber och tänker att det kanske är svininfluensan. Och jag som skrivit om "svininfluensahysterin"!

Det finns en gammal sång av Sven-Ingvars som aldrig har varit mer aktuell än idag. Den heter "Virus och bakterier" och hade bland annat denna vers: "Det är virus och bakterier i farten kära du, dom har aldrig infekterat som dom infekterar nu, dom förökar sig ju inte alls på samma sätt som vi, likafullt kan man förstå dom ligger i".

Sista raden i sången var: "Varje virus tycks befinna sig på språng".

Ett annat avsnitt i sången innehöll följande rader: ”Det var mörkt omrking och kanske dom var kära, kanske viskade han något om en kyss. Sjunde himlen var väl aldrig förr så nära, men så sa hon - 'Tänk min mamma sade nyss: Det är virus och bakterier i farten...'" etc.

Medier, spåmän och spåkvinnor kan dra något gammalt över sig. Här har Sven-Ingvars för årtionden sedan förutspått inte bara svininfluensan utan också hysterin runt den!

TILLÄGG
Om någon undrar så hade jag ingen feber. Svininfluensahysterin påverkar även mig att oroa mig i onödan...

fredag 11 september 2009

måndag 7 september 2009

Birgitta Allmo årets Trasdockemottagare

Helena von Hofstens blogg kan vi läsa om att Birgitta Allmo, författaren till "Vem vågar tro på ett barn?" utnämnts till årets Trasdockemottagare. Trasdockan håller varje år en mötesturné om kampen mot övergrepp mot barn. De som får denna utmärkelse är alltså personer som gjort stora insatser mot övergrepp mot barn.

Juryns motivering var: ”För din kamp för alla utsatta barn genom ditt stora arbete som informatör och föreläsare. Du har arbetat både i med och motvind men gör allt detta med stor värme för de utsatta barnen.”

Helena von Hofsten citerar också Birgitta Allmo: "Från och med nu kommer jag alltid att ha trasdockan med mig för att berätta om dess symbolik, i varje sammanhang där jag på något sätt har anledning att ta upp frågan om utsatta barn".

Att just Birgitta Allmo blir Trasdockemottagare är sannerligen välförtjänt.

Grattis!

lördag 5 september 2009

"Hedendomen" och "satanism" - några funderingar

För några år sedan bedrevs en kampanj mot mig på forum som Flashback. På några trådar som jag inte alls vill länka till spreds ett sammelsurium av lögner, halvsanningar och en och annan riktig sanning.

Anledningen var huvudsakligen två. Dels mitt engagemang mot övergrepp mot barn, dels de (milt sagt negativa) åsikter om satanism jag uttryckt i samband med min lic-uppsats om Aleister Crowley 1998.

Ett av påståendena om mig var att jag var en kristen fundamentalistisk fanatiker, inbegripen i någon form av korståg. I en tråd på Flashback påstods till och med att jag skulle vara en ”pånyttfödd kristen”.

Om jag är ”pånyttfödd” eller inte beror ju ytterst på om reinkarnation existerar eller inte. Det är en fråga som jag inte har någon definitiv åsikt om, men jag vill i alla fall bestämt säga att jag inte har några minnen av tidigare liv… Att jag inte har någon bestämd åsikt är naturligt - jag tror mig inte ha djupgående ”insikter” om ”den andra världen” a la Steiner eller Blavatsky. Dessutom har jag en akademisk religionshistorisk utbildning, och då brukar man mer intressera sig för vad folk tror på, än om det är sant eller inte…

Men det var förstås inte det de menade. De menade naturligtvis att jag trodde mig ha blivit ”andligt pånyttfödd” efter att jag ”mött Jesus” så att jag blivit fanatiskt kristen och att det var därför jag var så mycket emot satanism. Men så är det inte heller.

Mer allmänt kan jag säga att jag tre gånger i mitt liv försökt ”bli kristen”.

Dels vid åtta-nioårsåldern 1963-64, dels 1973, dels 1995-97. Jag misslyckades alla tre gångerna.

Efter de två första misslyckade försöken blev jag snarast någon form av ateist. Men efter den sista gången förblev jag religiös, med något som åtminstone ligger nära en nyhednisk världsbild. Och där står jag än idag.

Jag tycker inte ens om monoteismen, men om jag ändå skulle bli monoteist skulle jag nog föredra någon radikalt anti-patriarkal form av islam, a la Asma Barlas, Minangkabau-folket, eller kanske Mahmud Muhammad Taha. Islam tar sin monoteism på fullt allvar, viket jag inte tycker man kan säga om kristendomen.

Men jag jag tycker monoteism är såväl svårbegriplig som lite olustig. Min bror berättade nyligen för mig att ledaren för den indiska gruppen Ananda Marga, som var monoteistisk på ett hinduiskt sätt, en gång sade att det finns två saker den allsmäktige guden inte kan göra trots sin allmakt. Dels att skapa en annan Gud, dels att hata något av det han (hon?) skapat.

Det sista låter ju betryggande, men tanken på den helt ensamma guden, som i evighet efter evighet skapar helt och hållet underordnade väsen men aldrig kan skapa någon jämlike, fyllde mig snarast med en empati för denna oerhört isolerade Gud som måste befinna sig i en ohygglig kosmisk ensamhet.

Min känsla kan kanske ses som naiv och ”barnslig” men det var så den såg, och ser, ut.

För mig ter sig i så fall polyteismen kanske mer logisk, och defintivt mer sympatisk än monoteismen…

Men för att göra ett superlångt resonemang, som skulle kunna fylla böcker, väldigt kort, vill jag bara säga en sak om ”hedendomen”.

Det finns en myt om att föreställningen om en kamp mellan gott och ont uppstod med monoteismen, eller dualismen, och att religionerna före var närmast amoraliska. Den finns såväl hos kristna och muslimska fundamentalister, många satanister, och konstigt nog också hos många nyhedningar. Den är inte sann.

Jag har på andra ställen beskrivit kampen mellan gott och ont med exempel från egyptisk och hinduisk mytologi. Isis kamp mot Set, Durgas kamp mot asurorna. Man kan nämna många andra exempel, till exempel den irokesiska tron på de två tvillingarna, en ond och en god, som i evighet kämpar mot varandra.

Men den finns ju också på närmare håll. I fornnordisk religion finns ondskan både innanför gudavärlden (Loke) och utanför (Fenrisulven, Midgårdsormen). Det påminner faktiskt om fornegyptisk religion med Set som ondskans representant inom gudavärlden och Apophis-ormen som symbol för de hotande kaosmakterna utanför den.

I fornnordisk religion pågår denna kamp hela tiden, eller kommer att göra det ända till Ragnarök.

Så när mer genomtänkta satanister tar förkristna gudar och inordnar dem i sin ”demonologi”, brukar de ta de väsen som redan på ”hednisk” tid sågs som onda. Exempelvis Set (Temple of Set!) eller Fenrisulven (en ambitiös svensk satanistisk tidskrift i början av 90-talet publicerad för en internationell marknad hette betecknande nog ”Fenris Wolf”!)

Mer naiva satanister verkar ibland föreställa sig de förkristna religionerna som någon sorts amoraliska paradis, vilket är mycket långt från sanningen. De var ofta präglade av en mycket hårt kollektivistisk moral, och de som i exempelvis svensk sten- brons- eller järnålder skulle vara dumma (och anakronistiska!) nog att försöka predika och leva efter principerna hos en LaVey, en Crowley, eller någon vildsint black metal-satanistisk grupp skulle kanske sluta sina dagar som offer till gudarna, nedsänkta i någon lämplig mosse.

Satanister idag ska nog vara glada över att leva i en tolerant ”kristen” kultur - ”hedendomen” skulle nog i de flesta fall ha varit en ren mardröm för dem…

Så vad är min poäng, om någon? Tja, någonting i stil med att man ju inte behöver vara kristen ("pånyttfödd" eller inte!) eller för den delen monoteist för att kraftigt ogilla åskådningar som bygger på dyrkan av "ondska", egoism eller "kaosmakter" (dvs. nästan allt som idag definieras som "satanism").

Känslomässigt är jag nu nyhedning, eller skulle vilja vara. The old time paganism is good enough for me.

PS. Ja,jag är helt medveten om att de förkristna religionerna ibland innehöll de mest vedervärdiga bruk, som exempelvis människooffer. När jag talar om att vilja vara "nyhedning" syftar jag för min del på mer gundläggande saker som naturmystik, animism, "gudinnetro", shamanism och andra sympatiska saker...förstås...

torsdag 3 september 2009

Ensamma förövare eller nätverk?

Nu skriver tidningarna om Jacyee Lee Dugard och hennes kidnappare Phillip och Nancy Garrido. Liksom polisen intresserar de sig för om Garrido kan vara ansvarig för ouppklarade mord på prostituerade. Philip Garrido var kanske en seriemördare.

Det var han kanske, eller kanske inte.

Men en fråga som sällan ställs var hur nätverket runt honom såg ut. Ibland skymtar saker fram som visar att det uppenbarligen fanns ett.

I en artikel i Aftonbladet citeras en av Garridos grannar:

"Rogers, 49, uppger att han försökte hålla sig utanför grannens affärer. Men när Garrido hade ett vilt party kikade han över staketet och skrek åt gästerna att dämpa ljudet. – Det jag såg var inte normalt. Åtta till tio män stod i kö i hans trädgård, drack öl, skrek och svor. – Jag såg hur de en och en gick in i tälten. Vid flera tillfällen såg jag genom fönstret hur de rörde sig upp och ner och tänkte, ”Herregud, det är något sexuellt som pågår därinne”."

Så fast polisen inte visste att något pågick hos paret Garrido verkade det finnas andra som visste det. Åtminstone ”åtta till tio män” verkade veta om att hos Garrido kunde de begå övergrepp.

Kommer polisen att leta efter dessa män? Jag tror inte det. I liknande fall brukar de dra en ganska klar cirkel runt en ensam eller några fåtal förövare, och inte leta vidare.

Det gällde till exempel i Yolanda-fallet i Holland. Där utnyttjades Yolanda på det mest sadistiska sätt under barndom och tonår av sina föräldrar och sin äldre bror. De erkände, och dömdes, liksom hennes pojkvän, som började delta i övergreppen när hon hade blivit äldre.

Men de män som brukade bjudas in för att utnyttja henne mot betalning ställdes aldrig inför rätta, trots att Yolanda visste namnen på flera av dem.

En av förövarna var till och med polis. Men dessa anklagelser avskrevs omedelbart.

Det finns samma mönster i fall som Dutroux och makarna West. Och det finns ju som bekant också exempel på detta i Sverige.

Bilden av ensamma gärningsmän, med eller utan bistånd av några till familjemedlemmar, är inte direkt hotande för samhället. Men att ställa frågan om större nätverk skulle – om det undersöktes ordentligt – kunna ställa riktigt obehagliga frågor om detta samhälle.

Därför är det kanske bäst att låta bli. För att ingen ska börja ställa just dessa riktigt obehagliga frågor.