söndag 18 augusti 2013

En fråga om galenskap

Debatten om övergrepp mot barn är, för att nu parafrasera Mao Zedong, ingen tebjudning. Det är en hård kamp som vare sig är akademisk eller renodlat intellektuell. I grunden handlar det om motsatta intressen. Diskussionen är ofta hårt polariserad.

Visst finns det en hel del som deltar i den som endast har åsikter i största allmänhet. Men på båda sidor finns det också många som drivs av starkt personliga motiv.

Bland grupperingar som aktivt deltar i debatten för att försvara  utsatta barn, (som Catta en gång, i ett omdiskuterat men tyvärr ganska så karikatyrartat inlägg  i sin numera avsomnade blogg, kallade "grupp A") finns det en kärna av personer som själva varit utsatta för övergrepp som barn. Bland de som försöker förneka, eller bagatellisera, övergrepp (Cattas "grupp B") finns det i dess mitt en hård kärna av personer som (av anledningar de bäst känner till själv) medvetet vill försvara förövare.

En av de metoder som ofta används i "B-gruppen" är i sammanhanget irrelevanta personangrepp. Ja, jag är medveten om att sådana också kan förekomma på den motsatta sidan i debatten - men historiskt sett utvecklades den typen av "debattmetod" från början framförallt hos övergreppsförnekarna. Inom denna grupp finns det människor som har ett oresonligt hat mot alla de som vill skapa ett samhälle som gör livet svårare för förövare.

Nu ska jag tala i egen sak. Jag är nu sannerligen inte den som utsatts för de flesta eller de värsta personangreppen. Det finns andra som råkat mycket, mycket, värre ut än jag. Ingen nämnd och ingen glömd.

Men det finns en speciell typ av angrepp mot mig som är ovanligt specifika. Det är "anklagelser" om psykisk sjukdom.

I en Flashback-tråd om mig från 2005 var detta tema i stort sett frånvarande. Däremot "anklagades" jag för att vara illaluktande, dåligt klädd, "rasist", bindgalen kristen fundamentalist, en socialt inkompetent autografjägande Carola-fan, med mera, med mera. Det mesta var av den karaktären att man skulle kunna skratta om inte det iskalla hatet hade varit så otäckt. Speciellt inlägget om hur jag påstods jaga autografer av Carola var nästan hejdlöst komiskt...

Och, nej, jag tänker inte länka till eländet, om ni skulle vara intresserad av det får ni leta reda på det själv.

Men efter det har ett annat tema ofta kommit i förgrunden. Det är insinuationer om att jag skulle vara psykotisk. De förekommer lite överallt, men inte massivt koncentrerat någonstans. Det finns ingen tråd som enkom ägnar sig åt saken. Men det förekommer som sagt mycket ofta.

Även till och från i kommentarer som skickas till denna blogg, som jag för det mesta raderar.

Nu har ju dessa påståenden i viss mån NÅGON form av grund. Mellan 1971 och 1978 (och några enstaka gånger efter det, senast 1985) var jag ganska så ofta intagen på psykiatriska kliniker. Det hade sina orsaker, och varje gång fick jag ju en diagnos. Psykiatrin är ingen exakt vetenskap, så diagnosen kunde variera - från "ångestneuros" till "neurotisk borderline".

Men en sak visste jag inte om förrän någon gång i slutet av 2009 eller början av 2010. Det var att jag kanske två eller tre gånger under mitten av 70-talet faktiskt fick diagnosen schizofreni. Jag fick reda på det för att en kvinna som deltog i ett forskningsprojekt om schizofreni hade skrivit till mig. Jag fick frågan om jag ville delta i projektet.  Så jag ringde det telefonnummer som fanns i brevet (ett riktigt pappersbrev, by the way!)

Jag frågade henne varför de i allsina dar ansåg att jag passade in i detta. Då fick jag redan på att de hade tillgång till alla sjukhusjournaler från Stockholm (eller Sverige?, minns inte riktigt nu) och att de visste att jag några gånger fått denna diagnos. Jag lät förvånad, och hon sa sedan att den diagnosen förekom endast kanske tre gånger, och att jag alla de andra gångerna hade haft andra, och betydligt mildare diagnoser. Hon höll med mig om att jag de gånger jag hade fått en schizofreni-diagnos hade jag nog blivit feldiagnostiserad, och så avslutade vi samtalet.

Där kunde det varit slut. Men en mycket kort tid efteråt dök det upp en anonym kommentar om mig på en papparättsblogg. Där stod det just detta att jag hade haft diagnosen schizofreni för ett antal år sedan och att detta visade att jag var en galning som inte kunde tas på allvar. Den som skrev tillade att hen av olika skäl måste vara anonym. Det kan jag förstå - för troligen var det skrivet av någon som hade nära kontakt med forskningsprojektet i fråga. Och det innebär så vitt jag förstår, i sin tur att någon måste ha begått ett lagbrott. Jag antar att information av den typen är sekretesskyddad.

Jag skrev en kommentar på bloggen ifråga där jag noterade att vederbörande inte vågade stå för vem hen är. Den raderades av blogginnehavaren.

Långt senare har detta dykt upp igen, i olika kommentarer, exempelvis på Flashback.

Det är intressant, av olika skäl.

Framför alt för att något liknande aldrig hände innan jag kastade mig in i debatter om övergrepp mot barn. Jag var mycket politiskt aktiv på sjuttio- och åttiotalen. Jag var indragen i strider inom den yttersta vänstern. Väldigt många som var indragna i dessa visste att jag hade psykiska problem.

Jag utsattes då för allehanda angrepp. Men inte en enda gång användes min psykiska status som argument. När jag i maj 1972 uteslöts från den KFML-dominerade Stockholms FNL-grupp för att jag sågs som "trotskist" var det helt uppenbart att jag var psykiskt illa däran. Jag hade tre månader tidigare skrivits ut från Långbro; en månad senare skulle jag på nytt tas in där. Det visste nästan alla om. Men ingen, säger ingen, använde det emot mig. De sa andra mindre trevliga saker om mig, förvisso, med detta tog de alltså aldrig upp.

Men inom övergreppsförnekar- och papparättsgrupper utvecklades tidigt metoden att leta efter sådana personliga svagheter hos motståndare för att sedan gång på gång ta upp det. Det är avslöjande. Det visar lite på karaktären av deras "kamp".

Min personliga reflektion är denna. Dessa människor  vet att de inte skulle klara sig länge med endast argument. Många av dem vet faktiskt till och med innerst inne att det är de som har fel. Därför måste de ta till annat än sakliga argument. Och ett av de mest vanligaste är alltså att leta efter vad man akademiskt kallar ad hominen-argument. Dvs att gå över från att diskutera sakfrågorna till att diskutera egenheter hos den eller de som man argumenterar mot.

Missförstå mig inte - det är inte alltid fel att gå utöver de rena sakfrågorna och diskutera personliga agendor. Om en person som driver linjen att övergrepp mot barn inte existerar, i andra sammanhang försvarat pedofili är det relevant att ta upp det. Det har med saken att göra.

Men att någon har haft eller inte har haft psykiatriska diagnoser har faktiskt inget med saken att göra. Det är meningslöst som argument, men fungerar ibland ganska bra som mobbing.

15 kommentarer:

noboytoy sa...

Erik:
Jag har aldrig haft psykiska (eller svårare fysiska) sjukdomar. Peppar, peppar.

Jag har aldrig ätit piller i någon form (bortsett från p-piller under några år) och undviker så långt det går att ens äta huvudvärkstabletter. Inte heller dricker jag öl, vitt vin och mycket sällan sprit.

Jag har, trots detta, ett upprepat antal gånger blivit anklagad för att vara både "psyksjuk" och en "drinkare" av förövarsidan:).

På den nivån är det..

Oavsett om du hade drabbats av psykisk sjukdom eller ej, så hade du med all sannolikhet blivit anklagad för det ändå. Det här patetiska sättet att "argumentera" förekommer inte bara på bloggar i debatter om pedofilers våldtäkter mot barn, utan också i våra domstolar där män står åtalade för brott mot kvinnor och barn.

Kvinnomisshandlare projicerar tex ofta sina egna psykiska problem på sina offer, som är de som istället blir kallade "psyksjuka", trots att inga bevis finns för att någon psykisk sjukdom hos offren någonsin förelegat.

Jag har för övrigt inte läst Flashbacktråden där de skvallrar och pratar skit om dig.

Självklart är anledningen till att använda sig av skitprat och personangrepp, att misstänkliggöra motståndarna då de själva är i avsaknad av fler argument och håller på att förlora debatten.

Ett sätt att gripa efter sista halmstrået.



Verutschkow sa...

Stå på dig, Erik ! Din blogg måste vara bland det mest sakliga som går att hitta på nätet.

Därmed inte sagt att jag håller med om allting som skrivs ...

Erik Rodenborg sa...

NBT

Jo, det är sant, vaga anklagelser om psykisk sjukdom etc. ingår ofta i övergeppsförnekarnas ofta motsägelsefulla "argumentation".

Men att explicit bli utpekad för att ha haft diagnosen schizofreni tillhör nog inte vanligheten. Min teori om detta är att antingen läckte forskningsprojektet ifråga som ett såll eller så var en av medarbetarna i detta en förgrämd papparättsnisse.

Båda alternativen ter sig ganska så olustiga.

Erik Rodenborg sa...

Verutschkow

Det var vänligt sagt...

Hmm sa...

Erik: Det behöver inte vara någon som är nära anknuten till forskningsgruppen som skriver om dig på nätet ang eventuella diagnoser. Det kan lika väl vara någon vem som helst inom våreden som tagit reda på ditt personnummer och sedan gått in i din journal. Kan bo i Gällivare likaväl som i Kalmar. Att det kommer upp nu kan vara pga att det hamnade överst i dina journal.

Vad du borde kunna göra är att göra en orosanmälan om att en otillbörlig har läst dina journaler. Alla som går in på dem loggas. Du kan på detta sätt ta reda på vem det är och anmäla dem. De kan t o m förlora sina legitimation pga av detta. Gör det!

Sedan så är det ju en spännande fråga att psykiska problem är behäftade med stigmatism även år 2013.

Erik Rodenborg sa...

Hmm

Ja, jag visste inte i så fall att det var så lätt för vem som helst i vården att komma åt journaler från ex.vis 1976.

Det här hände i början av 2010. Och det kom strax efter att jag kontaktats av det här forskningsprojektet (som jag dumt nog har glömt bort vad det hette, men jag tror att jag har brevet från dem kvar någonstans.)

Ja, det är en öppen fråga hur det har gått till. Tack för tipset om att anmäla!

Hmm sa...

Erik: Nej gamla pappersjournaler är inte lätta att komma åt, men de kan mycket väl vara så att forskningsgruppen har registrerat i dina e-journaler att de har kontaktat dig och varför. Det var det jag menade att de kom längst upp i din journal. Den på datorerna.

Du kan, om än väldigt omständligt och du måste kontakta alla dina vårdplatser, ansöka om att de inte ska gå att läsa dian journaler på andra sjukvårsinrättingar än den som de behandlar dig på. Då kan inte en läkare eller annan personal på ett annat sjukhus mm läsa din journal annat än om det är på det sjukhuset du är på. Men om du struntar i dina övriga åkommor och bara vill skydda det som har med psyket att göra, så kan du på det behandlade sjukhuset se till att spärra åtkomsten för övriga sjukhus att se dessa journaler. Jag tror att du då också spärrar för försäkringsbolag för att de ska kunna ta del av dian uppgifter samtidigt. Med de sagt så kan skribenterna också sitta på ett försäkringsbolag. De kommer alldeles för lätt åt journaler på befolkningen. Sjukhusen läcker som såll.

Erik Rodenborg sa...

Hmm

Tack för tipsen. Men om jag tänker efter blir jag inte rädd om så Djävulen och hans mormor skulle läsa mina journaler.

Däremot vore de bra om de som går in av väldigt skumma anledningar, som till exempel att de är papparättsaktivister och vill komma åt en motståndare, får en varning och helst av allt förlorar en eventuell legitimation....

Anonym sa...

Helt uppenbart att kommentaren om din s.k diagnos hade koppling till forskningsprojektet. Kan vara så att hmmm har rätt.
Här är info om hur du ska göra för att spärra journaler och få ut uppgifter om vem som kollat din journal.

"Hur gör jag för att spärra uppgifter i min journal?
Om du inte vill att dina uppgifter ska ingå i ett system för sammanhållen journalföring eller vara tillgängliga för andra vårdenheter hos en vårdgivare, kan du begära att uppgifterna spärras. Du måste alltså tala om det för din läkare eller den representant för en vårdenhet eller vårdgivare som du har kontakt med. Men då måste du själv berätta för vårdpersonalen vad de behöver veta för att ge dig en bra och säker vård.

Du kan när som helst be vårdpersonalen ta bort spärren. Är ditt hälsotillstånd allvarligt och du själv inte kan informera dem som vårdar dig kan spärren tas bort tillfälligt. För att detta ska vara tillåtet måste uppgifterna ha betydelse för den vård som du behöver."

http://www.socialstyrelsen.se/fragorochsvar/patientdatalagen#anchor_4

Upprörd Rain

Erik Rodenborg sa...

Rain

Tack för tipset!!

Anonym sa...

Oavsett vad det handlar om så är alltid förnekares "bästa argument" för att övertyga andra att förlöjliga de som de ger sig på. Bra sätt för dessa är att säga "det vet väl alla" eller att misskreditera personen på alla möjliga sätt typ psykisk sjukdom eller liknande. Sikta gärna in sig på att nämna kända personer också även om det knappast ens finns bevis för att de någonsin sagt så. Skit i dessa dårar helt enkelt Erik. De är inte värda din uppmärksamhet. Det är bara du själv som vet sanningen om dina vistelser på sjukhus för länge sedan.

Erik Rodenborg sa...

Anonym 19.01

Det mest väsentliga är att vad som hände på mina "vistelser på sjukhus" är komplett ointressant för bedömningen av mina åsikter.

Sanningen eller falskheten av dessa har ju inget att göra med om jag ex.vis någon gång skulle ha trott att jag är... Napoleon, eller vad som helst.

Ett plus ett kan inte bli något annat än två, även om denna sanning förs fram av någon som fått vilken psykiatrisk diagnos som helst...

PS. För att undvika alla missförstånd, eller illvilliga rykten, så har jag dessutom så vitt jag vet faktiskt aldrig trott att jag är Napoleon. ;-)

Gunnar Wall sa...

Som vanligt klokt och distinkt skrivet av dig. Den här gången i en ovanligt angelägen fråga. Att attackera meningsmotståndare för att de en gång i tiden haft dokumenterade kontakter med psykiatrin måste vara ett av de sunkigaste sätten att försöka förminska andra människor. (Jag associerar till hur Nixons Watergategäng en gång i tiden gjorde inbrott hos visselblåsaren Daniel Ellsbergs psykiater.) Och andra som drabbas av det har kanske inte samma psykiska styrka som du att hantera angreppen. Applåder!

Erik Rodenborg sa...

Gunnar Wall

Tack för det.

Jag tror förresten att metoden fungerar mer effektivt i USA än i Sverige. Var det inte en vicepresidentkandidat i USA som för några år sedan tingades hoppa av för det avslöjades att han för en massa år sedan hade haft kontakter med psykiatrin?

Erik Rodenborg sa...

Den person som när jag var i efterdyningarna efter förlusten av balanssystemet, kom med en hånfull förhoppning att jag skulle bli psykotisk, har nu kommit med en gnälligt papparättslig kommentar här.

Jag har alltså inte tagit in den.

Jag föreslår att han slutar skriva här. Jag tänker inte mer ta in vad han skriver. Det finns många bloggar där han skulle vara hjärtligt välkommen. Jag föreslår att han skriver där istället.