fredag 2 augusti 2013

Frälsningsarmén

Om det fanns något kristet samfund som jag tyckte var sympatiskt som barn var det nog Frälsningsarmén. Dels visste jag ju att de gjorde nytta, dels var de inte bara vänliga, utan faktiskt också respektfulla gentemot barn.

Jag kommer att tänka på det när jag får reda på att frälsningssoldaten Christina Sandberg utseddes till "Seklets Södertäljebo" 1999 - och slog Björn Borg och Hasse Tellemar med hästlängder. Hon var förresten inte endast frälsningssoldat utan även medlem i Socialdemokratiska Kvinnoförbundet...

Tillbaks till barndomen. I Gräddö kände vi en familj, där mannen var officer i "den riktiga" armén. Hans son beundrade honom mycket, verkade det som. Tyvärr ledde det att han samtidigt närde ett underligt förakt för Frälsningsarmén. Han verkade tycka att det var en skändning av den  försvarsmakt där fadern befann sig att Frälsis hade tagit efter dess yttre former. Själv tycker jag nog att en "armé" som försöker mildra nöden genom att soppkök och annat på något sätt är mer sympatisk än en som har till uppgift att döda.

Thorsten Kjäll har i en bok från 1972 med en lite svårförståelig titel, Korsets färger bära (jag har ännu inte upptäckt vilka "korsets färger" är och hur de kan "bära"!) försökt skriva Frälsningsarméns historia. Där upptäcker jag något fascinerande.

När man läser den inser man att det verkar som om Frälsningsarmén var ett av de allra första samfunden som redan från starten på 1800-talet hade en organisatorisk jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag kollar engelska Wikipedia och det stämmer - de ordinerade kvinnor redan från början. Rörelsens grundare hette Willian Booth, och hans hustru, Catherine Booth, skrev tidigt ett debattinlägg för att kvinnor hade lika stor rätt att predika som män. Så blev det också - hon höll en mängd predikningar under sitt liv.

De två personer som ledde arbetet att med att introducera Frälsningsarmén i Sverige, var båda kvinnor. De hette Hanna Ouchterlony och Jenny Swanson. Förutom dessa bestod ledargruppen av Emily Petterson, James Ganside, och en till man,vars namn ingen tycks riktigt känna till....

De två männen av de fem verkar inte ha gjort något större intryck på någon. Kjäll skriver:"Om de båda männen i gruppen tydligen inte var av pionjärvirke, så var kvinnorna det dess mer" . (s. 42).

En lustig sak i boken är alla utfall mot Frälsningsarmén från sent 1800-tal som författaren citerar från dåtida ledande borgerliga tidningar. Den beskrevs av dessa som en farlig sekt av imbecilla fanatiker.

Idag är det ju inte så. Frälsningsarmén är ju högst respekterad och ses väl nästan som samhällsbärande. Men från början verkar de ha setts som farliga och nästan subversiva.

Ja, ju mer jag läser ju mer får jag intrycket att det nog var rationellt att gilla dom som barn. Och även om de inte är subversiva idag gör de ändå en massa nytta. Vilket är mer än vad man kan säga om en mängd andra religiösa grupper.

5 kommentarer:

Tidlösa sa...

Vänstern är som sagt inte ett homogent begrepp... ;-)

Verutschkow sa...

Så här i PRIDEtider drar jag mig till minnes att homofobi inom Frälsningsarmen vid några tillfället dragits fram i ljuset av media ...

Erik Rodenborg sa...

Verutschkow

Det förvånar mig inte. På ett sätt är Frälsningsarmén en väldigt stel organisation. I den mån den förändras gör den det väldigt långsamt.

Den har fortfarande ovanligt mycket kvar från andan när den startades. Och den startades som bekant vid en tid då nästan alla var homofober.

Annika sundbaum-melin sa...

Så väldigt intressant! Särskilt i dessa tider - tyvärr dras ju alla slags armeer också av mindre trevliga medlemmar men min uppfattning om frälsis i alla händelser i Sundbyberg är att de är mycket
jämställda och dessutom hjälper alla - oavsett skick etc osv.
Det du nu skriver ökar min beundran för dem ytterligare!
Annika

Erik Rodenborg sa...

"...min uppfattning om frälsis i alla händelser i Sundbyberg är att "de är mycket
jämställda och dessutom hjälper alla - oavsett skick etc"

Intressant. Det är mycket länge sedan jag hade någon kontakt med dem, men det verkar som om vår tids egoistiska anda inte riktigt har lyckats med dem...

Låter uppmuntrande.