tisdag 13 augusti 2013

Återigen om Jan Guillou och bortträngda minnen

Monica Antonsson har kommenterat Jan Guillous senaste krönika om Quick-fallet. Där han bland annat förutsägbart nog talar om "den tidens, numera som humbug avfärdade, modeteori om 'bortträngda minnen', det vill säga föreställningen att människan skulle ha en tendens att glömma bort svåra upplevelser, särskilt från barndomen".

Nu finns det (som jag påpekade hos Monica) trots Guillous rutinmässigt tvärsäkra svammel, inte någon konsensus om att bortträngda minnen inte skulle existera. Saken är den att det förs en hård debatt mellan olika läger om den saken. Och att det oavsett den specifika debatten om just "bortträngning" numera är ett bevisat faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma.

Mot detta har det på papparättssidor anförts att den svenske psykologiprofessorn Lennart Sjöberg i en artikel i SvD från 2004 verkar anse något annat...

På vilket sätt Sjöberg på alldeles egen hand skulle utgöra ett konsensus framgår ju inte helt klart. Men det brukar framhållas att han minsann är psykologiprofessor.

Men hans ställningstagande är ju bara ett exempel på att det inte finns något konsensus. Det pågår alltså en debatt... och just Sjöberg råkar alltså stå på den ena sidan i denna debatt. Det är inget nytt, det har han gjort sedan tidigt nittiotal. .

Men få se nu. Om en svensk psykologiprofessor nu verkligen utgör ett konsensus i frågan - vad ska man då säga om en amerikansk dito? För här har jag en länk till Jennifer Freyds webbsida. Hon råkar vara professor i psykologi på universitetet i Oregon. Hon är faktiskt en av världens främsta auktoriteter på minnesforskning.

På hennes sida kan man finna klara och koncisa, men ändå utförligt argumenterande, artiklar om ämnen som bortträngda och återkallade minnen. Och enligt min åsikt vida överlägsna allt som Sjöberg någonsin skrivit i fråga. Och hon argumenterar alltså  för att bortträngda minnen faktiskt är ett reellt fenomen.

Men professorer med "fel" åsikt kanske inte räknas hos papparättsnissar, eller hos PAS- och FMS-försvarare? Det "verkliga" konsensus består ju som alla vet endast av de som tycker som Max Scharnberg och Ingrid Carlqvist. De andra räknas ju inte. Eller?

Men oavsett vad man nu tror eller inte tror om bortträngning som psykologisk mekanism kvarstår det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna, och sedan komma tillbaka. På Recovered Memory Project, knutet till Browns universitet i Providence, Rhode Island, kan man ta del av mängder av redovisade fall.

Men försvann nu dessa minnen pga en mekanism som kan kallas för "bortträngning"? Även om Ross Cheit, som leder detta projekt, på mycket goda grunder anser detta, är det i viss mån en underordnad fråga. Vad man vet är att vi har många exempel på traumatiska minnen som har försvunnit och sedan kommit tillbaka. Och att dessa minnen på olika sätt har bevisats vara riktiga.

Det är faktiskt det som är den centrala frågan, inte om olika sofister hävdar att det egentligen, trots allt, inte skulle handla om just bortträngning...

PS. Sjöberg är en av de två svenska akademiker på någorlunda "hög nivå" som mest brukar citeras och refereras av övergreppsförnekare som påstådda "experter" på bortträngda minnen. Den andre är Germund Hesslow. På sista tiden är det dock inte lika vanligt att hänvisa till den sistnämnde. Varför? Jo, för efter att under många år ha argumenterat för att bortträngning är en "humbug" gick han 2011 öppet ut som "klimatskeptiker", dvs allierade sig med de som ansåg att också växthuseffekten är en humbug.....

10 kommentarer:

noboytoy sa...

Jag blir imponerad av denna ihärdighet hos "vissa" att förneka fenomenet med bortträngda minnen.

noboytoy sa...

Jag läste förresten på om den här Hesslow för några år sedan då hans namn dök upp i ämnet våldtäkt och sexuella övergrepp mot barn.

Jag minns tyvärr inte så mycket mer än att jag ganska snabbt avfärdade honom och allt hans "humbug";)

Erik Rodenborg sa...

NBT

Hesslow är ju dessutom en anti-feminist av den mer vulgära typen, och har många biologistiska idéer som påminner om Marianne Ahrne och Rigmor Robért.

Anonym sa...

Hur är det ett bevisat faktum att traumatiska minnen kan försvinna och komma tillbaka?
Inte för att jag ifrågasätter att det är så, men är inte just problemet att kunna bevisa att det finns några återskapade minnen som är sanna?

Erik Rodenborg sa...

Anonym 10.09

Om minnena kan bekräftas på andra sätt kan de ju bevisas vara sanna.

Ett exempel är just Ross Cheit, som leder det ovan nämnda projektet vid Browns universitet. Bakgrunden till att han blev engagerad i frågan är personlig. Han utsattes mellan tio och tretton års ålder för systematiska sexuella övergrepp från ungdomsledaren William Farmer. Minnet av dessa försvann från medvetandet för att sedan dyka upp igen när Cheit var 36 år. Han började forska om saken, hittade efter ett tag många andra som utsatts, och en kollega till Farmer som redan då hade insett att denne var förövare. Farmer själv förnekade inte övergreppen, men verkade tycka att det inte var så mycket att bry sig om. Cheit lyckades få till stånd en polisutredning, och fick till sist Farmer fälld.

Det finns ganska så många fall där återkallade minnen har kunnat bevisas genom teknisk och/eller medicinsk bevisning, andra vittnen och/eller erkännanden. Några av dessa kan man läsa om på Recovered Memory Project.

Om Cheit kan man också läsa på många ställen, bland annat här http://ordinaryevil.wordpress.com/2012/04/17/abuse-what-abuse-please-pass-the-potatoes/

Anonym sa...

Jo det finns ju många fällande domar för återuppväckta minnen även här i Sverige.
Problemet är ju oftast att det oftast tagit så lång tid att det inte går att hitta bevis.

Cheits fall ger ju inga hårda fakta eller liknande. Det är ju Cheit själv som pratar med de som vittnar om liknande saker på lägret (vilket ju också är ett problem, hade man kunnat starta en utredning så hade man ju kunnat ha riktiga förhör med dem). Vad jag förstår blev inte Farmer fälld utan fick betala skadestånd och det fick företaget också.

Det är tyvärr inget som kommer att övertyga de misstroende. Liknande bevisning finns ju för en massa konstigheter t.ex. häxprocesser i Sverige eller famnskiftare i afrikanska byar.

Jag undrar om inte lösningen kan ligga i att börja med att bevisa att man kan återskapa korrekta minnen av icketraumatiska händelser, och sedan gå vidare med de traumatiska.

Minnen är ju också något fysiskt existerande, som lagrad data i Hjärnan (dussintals superdatorer behövde 40 minuter på sig för att kunna utföra alla de uträkningar som en människas hjärna gör på en sekund) och även om tekniken inte finns idag så borde man ju i framtiden i alla fall kunna visa om det finns en mängd minnen lagrade som man inte kan minnas medvetet men som går att komma åt senare eller under vissa förutsättningar.

Jag tycker mig återuppväcka bortglömda minnen när jag rotar igenom gamla kartonger i källaren eller bläddrar i fotoalbum. Sådana återskapanden av minnen är kanske lättare att bevisa idag.

Erik Rodenborg sa...

Anonym 14.27

Jag förstår inte riktigt vad du vill komma.

Farmers brott hade preskriberats, därför gick det inte att öppna ett brottmål. Däremot vann Cheit ett civilmål mot Farmer.

Farmer erkände, och de vittnen och brottsoffer som Cheit intervjuade har intervjuats även av andra.

Din jämförelse med häxprocesser är helt bisarr.

Det finns för övrigt inte alls "många fällande domar för återuppväckta minnen även här i Sverige".

Dessutom - såväl återkallade minnen av icke-traumatiska händelser som av traumatiska händelser har gång på gång bevisats vara riktiga.

Jag återkommer till Cheit-fallet.

Anonym sa...

Jag vill komma till att man behöver någon objektiv bevisning som visar att återskapade minnen existerar, inte bara erfarenheter av sådana.

Liknelsen med häxprocesser må vara bisarr på så sätt att häxor inte existerar medan bortglömda minnen gör det. Men precis samma bevisning som finns i Cheit-fallet fanns i många häxprocesser, alltså flera vittnen som också påstod sig vara utsatta och även erkännanden. Det är där jag gjorde liknelsen, alltså att bevisen inte håller inte att fallen skulle vara lika på andra sätt.

Jag kanske har fel om det, men jag har fått uppfattningen att det var vanligt med sådana domar under en period bland annat då Quick-domarna kom. Södertäljeflickan är ju ett annat exempel. Är det inte också det som Guillou är inne på när han menar att det skett en förändring, alltså att det skett en sådan i domstolarna och inte i vetenskapen?

Erik Rodenborg sa...

Anonym 16.56

Det är bara det att det är så absurt att jämföra med häxprocesser i alla fall där det saknas teknisk bevisning. Det finns oerhört många domar som saknar teknisk bevisning men som bygger på tyngden av många trovärdiga och samstämmiga vittnesmål. Det gäller långt ifrån endast sexualbrott.

Dessutom finns det många fall av återkallade minnen som har kunnat styrkas av ex.vis medicinskt konstaterbara skador och annan materiell bevisning.

Vad gäller Södertäljefallet byggde det på mycket annat än återkallade minnen. Dessutom var långtifrån alla minnen berättelsen byggde på återkallade, och nästan inga hade framkommit under terapi.

Däremot är det riktigt att det i Sverige NUMERA nästan är omöjligt att döma någon för sexualbrott utan en extremt stark teknisk bevisning. Det gör att sexualbrott numera i praktiken är de facto legaliserade, i synnerhet sexualbrott mot barn. Det är endast i undantagsfall någon fälls. Vilket bland annat Madeleine Leijonhufvud har påpekat.

Erik Rodenborg sa...

Jag skulle ändra mitt svar till den siste anonym som skrev, och då skulle jag radera den första versionen av detta svar. Då råkade jag tråkigt nog radera anonyms kommentar istället.

Så nu har jag raderat båda versionerna av mitt svar också. Jag beklagar det som hände.

Vill bara nu säga det att när jag i min raderade kommentar skrev att man inte kunde veta vare sig vad barnen sa eller påstods ha sagt under häxprocesserna var det en felskrivning. Jag menade förstås att man inte kunde veta vad de sagt, endast vad de påstods ha sagt.