Så fort Thomas Quick kommer på tapeten kommer genast som ett brev på posten myriader av angrepp på terapeuter som erkänner att bortträngda minnen kan återkallas.
I SvD idag kan vi ta del av ett nytt exempel på detta i en kolumn av Ia Wadendal: "Drogerna kombinerades med en redan då ifrågasatt terapimetod. Det är en form av terapi där falska barndomsminnen om övergrepp och mardrömsliknande fantasier kan förvandlas till verklighet för patienten, enligt Anna Dåderman, medicine doktor i rättspsykiatri, som granskat Bergwalls journaler"
Det är bara dumt.
I just Quick-fallet handlar det inte ens enligt Quick själv om att han förmåddes till att tro på några "falska barndomsminnen" . Han beskriver sig inte som offer för "falska minnen", som han fått under "terapi".
Han säger att han ljög medvetet.
Men nu används Quick-fallet systematiskt i en kampanj som aggressivt driver linjen att minnen inte kan trängas bort, och/eller återkallas. Och de terapeuter som kan tänka sig den möjligheten ska brännmärkas.
Det är ytterst obehagligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar