fredag 16 augusti 2013

Från tolvårig wannabe-hippie till trettonårig freudian

Jag har tidigare skrivit om det intryck hippierörelsen gjorde på mig som tolvåring. Intrycket var helt och hållet något jag hade på avstånd. Jag träffade inte någon livs levande hippie. Men jag lyssnade på låtar som "All You Need is Love" och "San Francisco". Jag läste artiklar i Bildjournalen och Dagens Nyheter. Jag såg TV-program med psykedeliska konserter.

Det hela var avlägset men det skapade en idealbild. Hippies var kärleksfulla, de var klädda i färgglada kläder och de kramades mycket. Sedan var det förstås det där med droger. Det var skrämmande, men jag försökte i alla fall övertyga mig själv om att åtminstone hasch var ofarligt. Att LSD var det kunde jag nog inte tänka mig.

Jag började säga att jag ville flytta till San Francisco. Jag tänkte mig nog att det skulle vara bättre att vara ett barn i ett hippiekollektiv än att vara i den miljö där jag själv vistades i. Det är faktiskt mycket troligt att jag hade rätt.

Hippiedrömmen försvagades efter ett tag av flera orsaker. Jag läste tidningar och såg på TV. Och visste att  den ursprungliga San Francisco-entusiasmen började brytas sönder, både i San Francisco och i resten av världen. Och media började också fyllas med artiklar om hur langare i Haight Ashbury blandade heroin i hippieungdomarnas hasch så att de blev beroende av tung knark. Det lät ju inte roligt.

Men det viktigaste orsaken till att mina hippieideal dunstade var nog en annan. Efter att ha fått ett nervöst sammanbrott i september 1967 hade jag hamnat på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus - först på medicin och sedan på psyket. Och efter en massa undersökningar där de inte kunde hitta några fysiska fel på vare sig hjärnan eller resten av kroppen skrevs jag ut och kom hem.

Men det var inte slutet på kontakterna med psykiatrin. I februari 1968 började jag terapi hos Gösta Harding på Ericastiftelsen. Jag har skrivit om det tidigare, men här ska jag ta upp något jag inte tog upp då. Nämligen hur detta påverkade min världsbild.

Gösta Harding var ordförande i (den freudianska) psykoanalytiska föreningen. Jag var intresserad av hur han tänkte så jag började läsa Freud och hans anhängare. Ganska så grundligt. Jag lånade allt jag kunde komma över på bibliotek om psykoanalys.

Det mest positiva med det var att en sak jag innerst inne vetat länge bekräftades. Nämligen att obehagliga minnen kunde trängas bort. Om det bara hade handlat om det hade jag nog haft nytta av vad jag läste. Till och med mycket stor nytta.

Men nu var det inte så. Jag kom in i en säregen värld, där det ansågs självklart att en rent fysisk sexualitet var det absolut viktigaste. Att alla typer av kärlek endast är målhämmade avledningar av rent sexuella känslor. Och att de starkaste sådana är incestuösa.

Vidare att alla människor egentligen är egoister, och att det man i vardagligt tal kallade samvete var internaliserade påbud från föräldrarna. Det kallades överjaget och sades i grunden ha sexuellt incestuösa rötter, det också.

Aggressionen var också en drift, enligt Freud en dödsdrift. Och denna dödsdrift var medfödd och fanns hos alla.

Lägg alltså märke till att en mycket stor del av allt jag läste mellan 13 och 15 års ålder var böcker som drev den typen av teser. Det påverkade mig, gav mig nya referensramar för att tolka världen.

Till Hardings försvar ska sägas att det inte var han som uppmanade mig att läsa sådana böcker. Det bör också sägas att vid den här tiden var han själv inte längre någon renodlat ortodox freudian utan snarare någon typ av eklektiker. Men å andra sidan hade han inget emot att jag läste sådant, och diskuterade det timme efter timme med honom. Jag tror att han fann diskussionerna intellektuellt intressanta.

Men oavsett vilken typ av ansvar han hade eller inte hade för detta gjorde det något med min världsbild. Jag har tidigare beskrivit hur jag plågades av att enligt Freud skulle alla vara totalt egoistiska om inte det av föräldrarna skapade överjaget fanns där. Jag hatade idén, ville inte tro den, - men hade inte Freud rätt? Eller? Så gick tankarna dag efter dag när jag var tretton... Det hade nog varit bättre om jag hade fortsatt att fantisera om San Francisco.

Den hippieideologi jag hade stött på när jag läste och lyssnade i tolvårsåldern hade varit enklare och mindre ångestfylld att tro på än vad det var att försöka tro på freudianer. All You Need Is Love var förvisso bättre än All You Need Is Sex. I hippieideologins syn på kärleksbegreppet ingick implicit någon form av empati. Helt implicit förvisso, men det gjorde faktiskt det.

Synen på sexualiteten var helt annorlunda än hos Freud. Visserligen var hippieideologin förvisso (för att nu använda en idag ofta brukad term) "sexpositiv" - men den var inte sexfixerad (även om individuella hippies förstås kunde vara det). I hippiekonceptet var kärlek något vidare än sexualitet. Inga hippies talade som Freud - och de verkade inte tro att en vänskaplig kram rent definitionsmässigt var "målhämmad sexualitet" och att alla människor som kommit upp i "den genitala fasen" egentligen innerst inne bara vill en sak.

Hippieideologin, som jag uppfattade den då, motsvarade på ett märkligt sätt mina drömmar och önskningar som barn. Den freudianism som istället kom när jag började i "psykoanalytiskt orienterad" terapi var på sätt och vis en vuxenimperialistisk invasion. Som slog hårt mot de mer "naiva" ömhetslängtande barndomsönskningarna.

Därför blev terapin ett sätt att slutligen döda barndomen. Som i och för sig redan var ganska så död, men som hade fått ett senkommet redskap att uttrycka sig i de "naiva" hippiefantasierna. Som sedan i sin tur alltså kvävdes genom åratal av sträckläsning av böcker som "Orientering i psykoanalysen". "Psykoanalysens grunder", "Striden om Freud", "Drömtydning", "Vitsen och dess förhållande till det omedvetna", "Botad genom djupanalys". Etc. etc.

Nej, jag säger inte att Timothy Leary var bättre än Freud och att det hade varit bättre om jag hade tagit LSD än gått i terapi. Jag säger bara att drömmarna om flower power och San Francisco var mer hälsosamma för själen än det egenartade gungfly som vid 1900-talets början hade utvecklats av en gubbsjukt grubblande Wienpsykiater.

Inga kommentarer: