Om jag skriver att jag känner mig som en sextonåring i en femtioåttaårings kropp kan det missförstås på de mest fåniga sätt. Att gå och svamla om att man är "evigt ung" är ju pinsamt. Jag minns när jag var tonåring och Lasse Lönndal, som gjorde töntiga smörsånger som låg på Svensktoppen, kallade sig för "Sverige äldsta tonåring". Det var så pinsamt så man kunde dö.
Nej, jag menar inget sånt. Dessutom upplevdes jag nog som lillgammal när jag var sexton. För att inte tala om när jag var tio.
Det har funnits tidpunkter då saker har hänt som gjorde att allt efteråt tedde sig overkligt. Det hände vid sju års ålder, vid tolv års ålder, och vid sexton års ålder.Vid varje nytt tillfälle blev det mer overkligt än förut. Det sista tillfället var alltså när jag var sexton.
Jag har en sidoblogg som heter "Kires personliga blogg". Nästan allt i den handlar om saker som hände fram till sexton års ålder. Det är på något sätt som det som hände efteråt inte är personligt, på riktigt.
Jag kan se mig i spegeln och förvänta mig att se mig själv i tonåren. När jag inte ser det kan jag till och från få en chock. Och ju äldre jag blir desto större blir chocken. Det är lite som "Dorian Grays porträtt".
Jag har teorier om vad detta beror på men dem tar jag inte här. Vill bara säga att det är otäckt.
Men det är inte bara mitt utseende som ger en chock. Mentalt har jag anpassat mig till en värld a la 1971. Det är den som känns som nutid. En del av förändringarna sedan dess är ju positiva, som att barns, och kvinnors, situation uppmärksammas mycket mer än då. Men när jag ser mig omkring och tar del av den nyliberala diskursen runt omkring mig blir chocken ungefär lika stor som den ibland blir när jag ser mig i spegeln.
Ibland känns det som om jag skulle kunna vakna upp 1970 eller 1971 och inse att alla dessa år emellan var en bisarr mardröm. Men det är väl tyvärr en önskefantasi.
