En fråga om galenskap

Debatten om övergrepp mot barn är, för att nu parafrasera Mao Zedong, ingen tebjudning. Det är en hård kamp som vare sig är akademisk eller renodlat intellektuell. I grunden handlar det om motsatta intressen. Diskussionen är ofta hårt polariserad.

Visst finns det en hel del som deltar i den som endast har åsikter i största allmänhet. Men på båda sidor finns det också många som drivs av starkt personliga motiv.

Bland grupperingar som aktivt deltar i debatten för att försvara  utsatta barn, (som Catta en gång, i ett omdiskuterat men tyvärr ganska så karikatyrartat inlägg  i sin numera avsomnade blogg, kallade "grupp A") finns det en kärna av personer som själva varit utsatta för övergrepp som barn. Bland de som försöker förneka, eller bagatellisera, övergrepp (Cattas "grupp B") finns det i dess mitt en hård kärna av personer som (av anledningar de bäst känner till själv) medvetet vill försvara förövare.

En av de metoder som ofta används i "B-gruppen" är i sammanhanget irrelevanta personangrepp. Ja, jag är medveten om att sådana också kan förekomma på den motsatta sidan i debatten - men historiskt sett utvecklades den typen av "debattmetod" från början framförallt hos övergreppsförnekarna. Inom denna grupp finns det människor som har ett oresonligt hat mot alla de som vill skapa ett samhälle som gör livet svårare för förövare.

Nu ska jag tala i egen sak. Jag är nu sannerligen inte den som utsatts för de flesta eller de värsta personangreppen. Det finns andra som råkat mycket, mycket, värre ut än jag. Ingen nämnd och ingen glömd.

Men det finns en speciell typ av angrepp mot mig som är ovanligt specifika. Det är "anklagelser" om psykisk sjukdom.

I en Flashback-tråd om mig från 2005 var detta tema i stort sett frånvarande. Däremot "anklagades" jag för att vara illaluktande, dåligt klädd, "rasist", bindgalen kristen fundamentalist, en socialt inkompetent autografjägande Carola-fan, med mera, med mera. Det mesta var av den karaktären att man skulle kunna skratta om inte det iskalla hatet hade varit så otäckt. Speciellt inlägget om hur jag påstods jaga autografer av Carola var nästan hejdlöst komiskt...

Och, nej, jag tänker inte länka till eländet, om ni skulle vara intresserad av det får ni leta reda på det själv.

Men efter det har ett annat tema ofta kommit i förgrunden. Det är insinuationer om att jag skulle vara psykotisk. De förekommer lite överallt, men inte massivt koncentrerat någonstans. Det finns ingen tråd som enkom ägnar sig åt saken. Men det förekommer som sagt mycket ofta.

Även till och från i kommentarer som skickas till denna blogg, som jag för det mesta raderar.

Nu har ju dessa påståenden i viss mån NÅGON form av grund. Mellan 1971 och 1978 (och några enstaka gånger efter det, senast 1985) var jag ganska så ofta intagen på psykiatriska kliniker. Det hade sina orsaker, och varje gång fick jag ju en diagnos. Psykiatrin är ingen exakt vetenskap, så diagnosen kunde variera - från "ångestneuros" till "neurotisk borderline".

Men en sak visste jag inte om förrän någon gång i slutet av 2009 eller början av 2010. Det var att jag kanske två eller tre gånger under mitten av 70-talet faktiskt fick diagnosen schizofreni. Jag fick reda på det för att en kvinna som deltog i ett forskningsprojekt om schizofreni hade skrivit till mig. Jag fick frågan om jag ville delta i projektet.  Så jag ringde det telefonnummer som fanns i brevet (ett riktigt pappersbrev, by the way!)

Jag frågade henne varför de i allsina dar ansåg att jag passade in i detta. Då fick jag redan på att de hade tillgång till alla sjukhusjournaler från Stockholm (eller Sverige?, minns inte riktigt nu) och att de visste att jag några gånger fått denna diagnos. Jag lät förvånad, och hon sa sedan att den diagnosen förekom endast kanske tre gånger, och att jag alla de andra gångerna hade haft andra, och betydligt mildare diagnoser. Hon höll med mig om att jag de gånger jag hade fått en schizofreni-diagnos hade jag nog blivit feldiagnostiserad, och så avslutade vi samtalet.

Där kunde det varit slut. Men en mycket kort tid efteråt dök det upp en anonym kommentar om mig på en papparättsblogg. Där stod det just detta att jag hade haft diagnosen schizofreni för ett antal år sedan och att detta visade att jag var en galning som inte kunde tas på allvar. Den som skrev tillade att hen av olika skäl måste vara anonym. Det kan jag förstå - för troligen var det skrivet av någon som hade nära kontakt med forskningsprojektet i fråga. Och det innebär så vitt jag förstår, i sin tur att någon måste ha begått ett lagbrott. Jag antar att information av den typen är sekretesskyddad.

Jag skrev en kommentar på bloggen ifråga där jag noterade att vederbörande inte vågade stå för vem hen är. Den raderades av blogginnehavaren.

Långt senare har detta dykt upp igen, i olika kommentarer, exempelvis på Flashback.

Det är intressant, av olika skäl.

Framför alt för att något liknande aldrig hände innan jag kastade mig in i debatter om övergrepp mot barn. Jag var mycket politiskt aktiv på sjuttio- och åttiotalen. Jag var indragen i strider inom den yttersta vänstern. Väldigt många som var indragna i dessa visste att jag hade psykiska problem.

Jag utsattes då för allehanda angrepp. Men inte en enda gång användes min psykiska status som argument. När jag i maj 1972 uteslöts från den KFML-dominerade Stockholms FNL-grupp för att jag sågs som "trotskist" var det helt uppenbart att jag var psykiskt illa däran. Jag hade tre månader tidigare skrivits ut från Långbro; en månad senare skulle jag på nytt tas in där. Det visste nästan alla om. Men ingen, säger ingen, använde det emot mig. De sa andra mindre trevliga saker om mig, förvisso, med detta tog de alltså aldrig upp.

Men inom övergreppsförnekar- och papparättsgrupper utvecklades tidigt metoden att leta efter sådana personliga svagheter hos motståndare för att sedan gång på gång ta upp det. Det är avslöjande. Det visar lite på karaktären av deras "kamp".

Min personliga reflektion är denna. Dessa människor  vet att de inte skulle klara sig länge med endast argument. Många av dem vet faktiskt till och med innerst inne att det är de som har fel. Därför måste de ta till annat än sakliga argument. Och ett av de mest vanligaste är alltså att leta efter vad man akademiskt kallar ad hominen-argument. Dvs att gå över från att diskutera sakfrågorna till att diskutera egenheter hos den eller de som man argumenterar mot.

Missförstå mig inte - det är inte alltid fel att gå utöver de rena sakfrågorna och diskutera personliga agendor. Om en person som driver linjen att övergrepp mot barn inte existerar, i andra sammanhang försvarat pedofili är det relevant att ta upp det. Det har med saken att göra.

Men att någon har haft eller inte har haft psykiatriska diagnoser har faktiskt inget med saken att göra. Det är meningslöst som argument, men fungerar ibland ganska bra som mobbing.