/Jag har tidigare lovat att här lägga ut C.F Petersons version av Edgar Allan Poes "The Raven" - Korpen. Korpen är den mest sorgliga, men samtidigt den mest gripande dikt jag någonsin har läst. Tyvärr finns den på svenska framförallt företrädd av Viktor Rydbergs helt missvisande översättning. Nu har jag efter lite letande i KB:s kataloger till sist återfunnit den översättning som bäst motsvarar originalet. Dessbättre är den inte upphovsrättsskyddad. Den publicerades i tidningen Budkaflen den 8 april 1893./
I den dystra midnattsstunden
satt jag, vid min möda bunden,
bläddrande i mången gammal sägen, som man sällan ser,
då jag, halvt i sömnen fången,
tyckte mig förnimma gången
utav någon. Och vad mer?
Jo, en dov och sakta knackning utanför på dörren sker -
endast det och intet mer.
Ah, rätt troget än jag minnes
hur jag kände mig till sinnes,
när i golvet kolens skuggor spöklikt föllo för mig ner.
Lång var ännu natten. Ringa
var den tröst jag kunde tvinga
av lektyren, vilken inga
spår av svunna själar ser.
H o n, Lenore, den undersköna, nu i himmelen sig ter,
men på jorden aldrig mer.
Hemskt och envist sidenfraset
hördes tätt vid fönsterglaset,
och min själ av fasor fylldes, först blott en, men sedan fler,
vadan jag nu, för att stilla
hjärtats kval och ur min villa
föra fantasien, illa
jagad, sade: "Någon ber
mig att öppna dörren, någon sent fördröjd mig endast ber
öppna dörren - intet mer".
I ett ögonblick jag hade
mig bemannat och jag sade:
"Om förlåtelse, min kära herre eller fru jag ber.
Jag satt nickande och tömde
sömnens ljuva dryck och glömde
livets sorger och mig drömde
lycklig, när ni kom. Jag ber
om förlåtelse"… Så öppnas dörren. Där sig endast ter
kolsvart mörker - intet mer.
In i mörkrets schakter skickar
jag nu mina vilda blickar
drömmande om ting, som solen i sitt kretslopp aldrig ser.
Men av intet lugnet störes,
ej det minsta stoftgrand höres.
Blott ett ord, L e n o r e, ej fler.
Det var mitt. Och stilla susar genom hjärtats rymder ner
återljudet - intet mer.
Lågor i min själ jag kände
när tillbaka jag mig vände,
då igen en knackning kom på samma mystiska maner.
Ack, jag tänkte, mörk i hågen,
månne det kan vara någon,
utanför vid fönsterbågen
som mig denna oro ger.
Stilla nu, mitt hjärta! Hela hemligheten re´n jag ser.
Det är vinden - intet mer.
Upp slogs luckan. Allting tiger,
men så djärvt och ståtligt stiger
in en korp och gör sin vandring genom rummet upp och ner.
Ingen hälsning utav vingen,
ingen bugning gör han, ingen
blick han ägnar mig och tingen
i mitt rum, slår bort sig ner
på min Pallasbild vid dörren, slår sig mycket värdigt ner
där och tiger, intet mer.
När hans allvarsamma öga
mötte mitt, då föll till föga
allt m i t t allvar, ty så löjlig synes han nu, att jag ler.
"Väl har du ditt väsen ansat",
sad´ jag "och du för dig sansat,
men som korp har du dock ej dansat
upp från underjordens sfer.
Säg mig fågel, vad du heter uti underjordens sfer?"
Sade korpen: "Aldrig mer".
Jag var storligen förvånad
när med stämma, tydligt lånad
för momangen, gästen detta dystra, dunkla svar mig ger.
Ty vad det väl här i livet
någonsin en män´ska givet
se en korp (och ej med rivet
öga) slå sig stilla ner
på en Pallasbild av marmor - slå sig obesvärat ner
och sig kalla Aldrig mer?
Ej ett emda ord han lade
till de två, vari han hade
sänkt sin hela själ lik den, som i en suck om lisa ber.
Intet annat ljud jag hörde,
ej en fjäder korpen rörde,
förrän själv jag tystna´n störde
med ett mummel: "Många fler
vänner ha mig svikit: han mig re´n i morgon överger".
Då sad´ korpen: "Aldrig mer".
Ah, jag tänkte, se´n hans stämma
tystnat, han har lärt sig hemma
dessa ord, som är hans enda, stackars korp, han vet ej fler!
Någon djupt förtvivlad kvinna,
som sitt sista hopp sett svinna
har till slut ej kunnat finna
annat uttryck eller fler,
har ej som hoppets svansång funnit andra eller fler
än de orden: "Aldrig mer".
Åter åt hans later log jag
i min själ, och därpå drog jag
fram min länsstol, vari lugnt jag slog mig filosofiskt ner.
Börjar jag så grubbla, tänka
och vid tanke tanke länka
och i forskningar mig sänka
över korpen, som jag ser,
över vad den mörka, dystra, bistra korpen, som jag ser,
mente med sitt: Aldrig mer.
Där jag satt för att till rätta
komma med mig själv och detta,
medan korpens eldsblick gick en låga lik till hjärtat ner,
där mitt trötta huvud slöt sig
tätt till kudden, varpå göt sig
lampans stråle, vilken bröt sig
då den föll på purpurn ner,
sammetspurpur, varpå h o n, som blickar från sin himmel ner,
skall sig luta - aldrig mer.
Tyckte jag så rummet fyllas
utav dofter och förgyllas
med en härlig glans, som kom, o Herrans heliga, från er.
Mig eländige är givet
att, som i min själ stod skrivet,
blicka in i andelivet - det är balsam Gud mig ger,
himmelsk dryck för själen. Töm den! Tänk nu på Lenore ej mer!
Sade korpen: "Aldrig mer".
Fågel eller djävul, vad du
nu än är, profetiskt kvad du! Vid det stjärnvalv, som oss sluter vid den Gud, som jag tillber,
säg min själ, så tryckt av nöden
här bland jordens mörka öden,
om jag en gång efter döden
henne, h e n n e återser,
om en mö, Lenore hon heter, jag där ovan återser?
Sade korpen: "Aldrig mer".
Vore detta ord ditt sista,
fågel eller djävul! Mista
skall du lugnet! Ut i stormen! Bort till Plutos rike ner!
Fly ifrån mitt rum och sinne,
lämna ej en fjäder inne,
såsom ett helvetiskt minne
av din lögn! Stig ner, stig ner!
Ryck din klo utur mitt hjärta, stig från Pallasbilden ner!
Sade korpen: "Aldrig mer".
Och ännu den korpen gitter,
ej sig röra där den sitter
som en ond demon och drömmer om vad hemskt i livet sker.
Lampans glans hans bild begjuter,
men till golvet själv han skjuter
skuggan, som min själ omsluter,
korpens skugga kastad ner:
och utur den skuggan, kastad som en dom i livet ner,
stiger själen aldrig mer.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Sabine Hossenfelder besvarar klimatförnekare
För ett tag sedan angrep en viss "Professor Dave" på YouTube Sabine Hossenfelder, som brukar undervisa om kosmologi, kvantteori, ...
-
Gisèle Pélicot var gift med Dominique Pélicot . De lever båda i Frankrike. En dag 2020 kallades hon till polisstationen. Hon trodde att ...
-
I augustinumret av "Spartacist" - teoretiskt organ för "spartacisterna"i International Communist League (ICL) - har de p...
-
Min första reaktion när jag vaknade i dag och såg den tragiska nyheten. Som bara var helt ocensurerade tankar, utan något...
16 kommentarer:
Usch, nu fick jag "flashbacks" till högstadiet, då jag tvingades skriva en uppsats om EA Poe:(
Inte särskilt intressant eller lättläst när man var tonåring..
Själv läste jag Edgar Allan Poe första gången någon gång i 12-eller 13-årsåldern.
Det var en liten samling, "Den svarta katten och andra berättelsr", tror jag den hette.
Berättelserna var lagom ruskiga, och välskrivna. Speciellt gillade jag "Den svarta katten", "Det tickande hjärtat" och "Fakta i fallet mr Valdemar".
Både intressanta och kusliga... tyckte jag. :-)
Jag studera nu svensk. Det är perfekt att läsa min favorit dikt i svensk språk. Jag tror det är fantastisk översättning. Tacka.
Anton
Ja, det måste vara kul att studera svenska med hjälp av Edgar Allan Poe!
:-)
http://monsterum.blogspot.se/2012/07/korpen-edgar-allan-poe.html
jag ville bara säga hej och att jag gjort ett dåraktigt försök att egen-versionisera Korpen. titta gärna in på länken ovan :)
Ja, den var fascinerande. Ganska trogen originalet, men om man bortser från slutet av varje strof rimmar den inte.
Det gör den ganska så ovanlig...
:)..tack för arr du tog dej tid att läsa :)
Edgar Allan Poe litterära språk är helt överlägsen de allra flesta författares.
Fullt i klass med Shakespeare.
Man kan tycka vad man vill om en författares inriktning och stil när det gäller hans/hennes romanteman och hur han gestaltar personer och platser etc
men så här som edgar skriver, ja, det skriver nästan ingen.
Lyssna på språket, nog är det poesi på hög nivå alltid.
Att skriva en skoluppsats om Edgar är ju alltid lite jobbigt om man personligen inte gillar att skriva, så minnet blir ju färgat negativt då.
Det är snarare tvånget från skolan som var jobbigt, eller?
När jag var tonåring var liknande skräcknoveller mycket lockande.
Att översätta från ett annat språk är svårt - nästan alltid måste man välja mellan att översätta perfekt eller att få till ett rim.
Engelska ord rimmar på olika ord än vad svenska ord gör. Mycket svårt!
Det finns roliga clips på Youtube med pratande korpar (raven, ravens) som säger "evermore" (Korpen).
Ja, och när jag var barn fanns det en serie i Kalle Anka där en korp ständigt dök upp och kraxade "Aldrig mer", Som barn fattade jag inte alls poängen, det var föst när jag långt senare läste "Korpen" som jag kopplade.
Det finns även en översättning av Lars Elleström, om jag inte minns fel, där "Nevermore" är "aldrig mer" likt originalet. Jag Petrus Westerberg har också gjort en översättning av dikten. Men varken den eller Elleströms når upp mot den ovan skrivna.
http://svenskalatoversattningar.blogspot.se/2014/12/korpen-raven-2014.html
Tack för tipset, din tolkning var intressant. Skulle vara kul att veta hur många olika översättningar det finns. Korpen har ju inspirerat som få andra dikter.
Hej Erik, mycket fin översättning. Vem gjorde den?
Bästa hälsningar
Lars Hermansson
Hej,
C.F. Petersons översättning gjordes 1892, och översättaren är av allt att döma Carl Fredrik Peterson, en diktintresserad svensk-amerikan, som dog 1902.
Tack!
Den första översättningen av Korpen som jag tog del av var en som gjorts av Lars Hjalmar Landén i Trotsare och drömmare, en antologi med dikter av amerikanska och brittiska författare som han översatt. Jag tror inte jag har kvar boken. Den innehöll mycket socialistisk poesi, men alltså inte bara det. Landén hade, ser jag på nätet, bott i USA under 1900-talets första årtionden och bland annat varit aktiv i Socialistpartiet och IWW. Sedan han återvänt till Sverige var han aktiv kilbomare innan han flyttade till Storbritannien. Och för att återvända till ämnet, Erik: hans översättning av Korpen är väl värd att leta efter.
Trotsare och drömmare borde väl finnas på KB. .
Skicka en kommentar