Någon gång hösten 1970 köpte jag NJA-gruppens skiva "Hör upp allt folk". Den var ganska omtalad när den kom, och den spelades ofta i radio. NJA-gruppen var i själva verket en proggrupp som sympatiserade med KFML. Senare bytte den namn till "Fria Proteatern".
En av de låtar jag föll för direkt för var nog "Minns du förra året?". Den var både elak, rolig och tankeväckande. Tyckte jag. Samtidigt hade den en form av tidstypisk optimism. Den byggde på föreställningen att arbetarklassen och folket reser sig mer och mer. I en folklig våg utmanas kapitalet, och de som bygger sin politiska karriär på att samarbeta med det.
De senare skulle få det svårare och svårare. I den sista versen uttalas förhoppningen att det kommer att bli "hårt för den som är kapitalets lakej".
Så blev det ju inte riktigt. Ungefär en 8-10 år efter att skivan kom startade en motreaktion mot vänstervågen, som efter ett tag gjorde att det blev lättare och lättare att bli "kapitalets lakej". Och svårare och svårare för de som hade en världsbild som ens avlägset liknade den som förmedlades på NJA-gruppens LP.
Men, för att anknyta till vad jag skrivit i ett annat sammanhang. För mig är 1970 i vissa avseenden mer nutid än vad 2013 är. Inte endast upplevelsemässigt, utan även i en djupare mening.
------------------------------------------------------------------------------
/Nedan kommer texten till låten. Jag beklagar att den inte finns på You Tube, för det är en sång, inte en dikt. Den ska helst höras, inte läsas. Men missar mycket om man endast läser den.../
Minns du förra året?
Minns du förra året, när kungen sa:
"Sveriges relationer till utlandet är bra,
ordningen i landet är klanderfri,
välfärden för folket är så hög som den kan bli. "
Och LO-chefen sa: "Håll era krav tillbaks,
vi måste vara våra direktörer till lags,
vår industri går back det är synd och skam,
våra direktörer tvingas tigga sig fram",
Han meddelade vidare så blek och tärd,
"det blir ett väldigt dåligt lönavtal i år tyvärr",
Men LO-chefens dystra tal var bara båg,
så höga vinster som i fjol var länge sen man såg.
Och minns du Gunnar Sträng han spekulerade,
i aktier och herreslott han investerade,
sen åkte han iväg till kompanjonerna,
i Västerås på Arosmässan stod han upp och sa:
"I Sverige jobbar arbetarna utan knyst,
en jobbare i Sverige håller takten och är tyst,
till er som påstår motsatsen, nu som bär skägg,
ni bör nog inte yttra er, ni slippslösa drägg"
Och alla direktörerna de hurrade,
de skrattade och sjöng och applåder dånade.
så sade och så talade Gunnar Sträng,
och visade med ord hur han är kapitalets dräng.
Men i gruvan var det hårt och kallt,
och Volvo höjer takten hundrafalt.
Från hamn och verkstad hörs ett dån,
från byggen överallt ifrån
i hela landet höjs en mäktig röst:
"Nu är gränsen nådd, nu ska pamparna på knä,
nu facket vårt förtroende har mist.
Ja nu strejkar vi till sist".
"VA! HAR DET BLITT STREJK!"
Nu blev det fart på Sträng.
Och fart blev på envoyen och på hans rövargäng.
"DET ÄR OLAGLIGT!" skrek Geijer, "ni får återgå".
Ja, Wallenbergs lakejer hade nu ett fasligt sjå.
Som jojon får nu ombudsmännen landet runt.
Upp och ner och härs och tvärs dom for och prata strunt.
Åke Nilsson sa: "det är utlänningarnas fel, inte vårt".
Ja, aldrig har väl ombudsmän fått jobba lika hårt.
Vad blir det nu av allt det här, vad kan vi se?
Ja, slutet har vi inte sett men räkna säkert med.
Nu när arbetarna börjat formera sig,
Blir det hårt för den som är kapitalets lakej.
lördag 31 augusti 2013
fredag 30 augusti 2013
Att se sig i spegeln och få en chock
Om jag skriver att jag känner mig som en sextonåring i en femtioåttaårings kropp kan det missförstås på de mest fåniga sätt. Att gå och svamla om att man är "evigt ung" är ju pinsamt. Jag minns när jag var tonåring och Lasse Lönndal, som gjorde töntiga smörsånger som låg på Svensktoppen, kallade sig för "Sverige äldsta tonåring". Det var så pinsamt så man kunde dö.
Nej, jag menar inget sånt. Dessutom upplevdes jag nog som lillgammal när jag var sexton. För att inte tala om när jag var tio.
Det har funnits tidpunkter då saker har hänt som gjorde att allt efteråt tedde sig overkligt. Det hände vid sju års ålder, vid tolv års ålder, och vid sexton års ålder.Vid varje nytt tillfälle blev det mer overkligt än förut. Det sista tillfället var alltså när jag var sexton.
Jag har en sidoblogg som heter "Kires personliga blogg". Nästan allt i den handlar om saker som hände fram till sexton års ålder. Det är på något sätt som det som hände efteråt inte är personligt, på riktigt.
Jag kan se mig i spegeln och förvänta mig att se mig själv i tonåren. När jag inte ser det kan jag till och från få en chock. Och ju äldre jag blir desto större blir chocken. Det är lite som "Dorian Grays porträtt".
Jag har teorier om vad detta beror på men dem tar jag inte här. Vill bara säga att det är otäckt.
Men det är inte bara mitt utseende som ger en chock. Mentalt har jag anpassat mig till en värld a la 1971. Det är den som känns som nutid. En del av förändringarna sedan dess är ju positiva, som att barns, och kvinnors, situation uppmärksammas mycket mer än då. Men när jag ser mig omkring och tar del av den nyliberala diskursen runt omkring mig blir chocken ungefär lika stor som den ibland blir när jag ser mig i spegeln.
Ibland känns det som om jag skulle kunna vakna upp 1970 eller 1971 och inse att alla dessa år emellan var en bisarr mardröm. Men det är väl tyvärr en önskefantasi.
Nej, jag menar inget sånt. Dessutom upplevdes jag nog som lillgammal när jag var sexton. För att inte tala om när jag var tio.
Det har funnits tidpunkter då saker har hänt som gjorde att allt efteråt tedde sig overkligt. Det hände vid sju års ålder, vid tolv års ålder, och vid sexton års ålder.Vid varje nytt tillfälle blev det mer overkligt än förut. Det sista tillfället var alltså när jag var sexton.
Jag har en sidoblogg som heter "Kires personliga blogg". Nästan allt i den handlar om saker som hände fram till sexton års ålder. Det är på något sätt som det som hände efteråt inte är personligt, på riktigt.
Jag kan se mig i spegeln och förvänta mig att se mig själv i tonåren. När jag inte ser det kan jag till och från få en chock. Och ju äldre jag blir desto större blir chocken. Det är lite som "Dorian Grays porträtt".
Jag har teorier om vad detta beror på men dem tar jag inte här. Vill bara säga att det är otäckt.
Men det är inte bara mitt utseende som ger en chock. Mentalt har jag anpassat mig till en värld a la 1971. Det är den som känns som nutid. En del av förändringarna sedan dess är ju positiva, som att barns, och kvinnors, situation uppmärksammas mycket mer än då. Men när jag ser mig omkring och tar del av den nyliberala diskursen runt omkring mig blir chocken ungefär lika stor som den ibland blir när jag ser mig i spegeln.
Ibland känns det som om jag skulle kunna vakna upp 1970 eller 1971 och inse att alla dessa år emellan var en bisarr mardröm. Men det är väl tyvärr en önskefantasi.
torsdag 29 augusti 2013
Lundsberg - reflektioner efter skandalen
Lundsberg är en skola som får en massa bidrag för att undervisa överklassens barn. Trots dessa bidrag tar de dessutom ut dryga terminsavgifter av de rika föräldrarna. Av en storlek som nästan inga andra internatskolor tar ut.
På Lundsberg finns en dold läroplan. Som går ut på att lära ut ett hierarkiskt system. Eller "leka" ut.... Där de äldre eleverna "leker" att de är överklass i förhållande till de yngre ("tarmarna"). De lär sig att förnedra underklassen, vars roll här "spelas" av "tarmarna".
Denna förnedring tar sig även formen av misshandel. Som tydligen åtminstone till stora delar varit känd och accepterad av skolledningen.
På Lundsberg formas en bild att de som går där går på en ovanligt "fin" skola. Där det går "fina" elever. Med en "fin" rektor som jagar ripa på helgerna. Men vissa är mer fina än andra. Med ålder följer privilegier. Och makt.
På Lundsberg lär man ut över- och underordning. Och (för att nu låna en term från Eva Lundgren) "normaliserar" tortyr. Visserligen en "mild" form, förvisso, men någonstans ska man väl börja. .. Eller?
Vad är det för speciellt med en del av överklassens barn och ungdomar som gjort att de år efter år tyst har accepterat en sådan pennalism, byggd på ålderklasser? På en normal skola kan också elakartat mobbing förekomma, men inte så systematiskt, inte institutionaliserat, och framförallt inte så nedtystat.
När jag blev mobbad i lågstadiet rörde jag upp himmel och jord. Det upphörde inte för det, men nedtystat blev det inte. När jag blev det i mellanstadiet gick jag också till lärarna. Och berättade. Vår klassföreståndare skällde ut den värste mobbaren och sedan la han av. Vad skulle ha hänt på Lundsberg?
På högstadiet skulle en person som försökt göra något som ens avlägset liknar det som sker på Lundsberg levt mycket farligt. Det kan jag garantera.
För att nu inte tala om vad som skulle ha hänt på den folkhögskola jag gick på senare.
Men det är något speciellt med sekt-överklasskolor av denna typ. Mobbing förekommer alltså överallt, men institutionaliserad misshandel skyddad av en maffialiknade "omerta" förekommer, dessbättre, inte överallt.
Naturligtvis bör Lundsberg och de andra riksinternaten stängas. Och de bör inte göras om till "vanliga" friskolor. Någon sorts Lundsberg light. Rika föräldrars barn ska inte gå i andra skolor än fattigas. De ska inte uppodla överklasslater i drivhus där de ska få lära sig hur man ser ner på andra. Vare sig det nu handlar om "tarmar" eller om - underklassen.
Det finns överhuvudtaget ingen ursäkt för privatskolor. Vare sig deras specialitet nu är att lära ut (exempelvis) Livets Ords framgångsteologi, överklassideal, islamism - eller att ge osedvanligt många höga betyg för att få fler elever - och högre vinster.
Eller ens om det handlar om intressanta pedagogiska system. Sådana kan vara bra, men de bör integreras i den offentliga skolan, inte odlas upp i drivhus.
En sak till. På 80-talet förekom en serie av anklagelser om organiserade (sexuella och andra) övergrepp mot barn i amerikanska förskolor. De hade en sak gemensamt. De var alla privata. Med ett enda undantag. Ett som ägdes av - USA:s armé.
Något att fundera lite över.
På Lundsberg finns en dold läroplan. Som går ut på att lära ut ett hierarkiskt system. Eller "leka" ut.... Där de äldre eleverna "leker" att de är överklass i förhållande till de yngre ("tarmarna"). De lär sig att förnedra underklassen, vars roll här "spelas" av "tarmarna".
Denna förnedring tar sig även formen av misshandel. Som tydligen åtminstone till stora delar varit känd och accepterad av skolledningen.
På Lundsberg formas en bild att de som går där går på en ovanligt "fin" skola. Där det går "fina" elever. Med en "fin" rektor som jagar ripa på helgerna. Men vissa är mer fina än andra. Med ålder följer privilegier. Och makt.
På Lundsberg lär man ut över- och underordning. Och (för att nu låna en term från Eva Lundgren) "normaliserar" tortyr. Visserligen en "mild" form, förvisso, men någonstans ska man väl börja. .. Eller?
Vad är det för speciellt med en del av överklassens barn och ungdomar som gjort att de år efter år tyst har accepterat en sådan pennalism, byggd på ålderklasser? På en normal skola kan också elakartat mobbing förekomma, men inte så systematiskt, inte institutionaliserat, och framförallt inte så nedtystat.
När jag blev mobbad i lågstadiet rörde jag upp himmel och jord. Det upphörde inte för det, men nedtystat blev det inte. När jag blev det i mellanstadiet gick jag också till lärarna. Och berättade. Vår klassföreståndare skällde ut den värste mobbaren och sedan la han av. Vad skulle ha hänt på Lundsberg?
På högstadiet skulle en person som försökt göra något som ens avlägset liknar det som sker på Lundsberg levt mycket farligt. Det kan jag garantera.
För att nu inte tala om vad som skulle ha hänt på den folkhögskola jag gick på senare.
Men det är något speciellt med sekt-överklasskolor av denna typ. Mobbing förekommer alltså överallt, men institutionaliserad misshandel skyddad av en maffialiknade "omerta" förekommer, dessbättre, inte överallt.
Naturligtvis bör Lundsberg och de andra riksinternaten stängas. Och de bör inte göras om till "vanliga" friskolor. Någon sorts Lundsberg light. Rika föräldrars barn ska inte gå i andra skolor än fattigas. De ska inte uppodla överklasslater i drivhus där de ska få lära sig hur man ser ner på andra. Vare sig det nu handlar om "tarmar" eller om - underklassen.
Det finns överhuvudtaget ingen ursäkt för privatskolor. Vare sig deras specialitet nu är att lära ut (exempelvis) Livets Ords framgångsteologi, överklassideal, islamism - eller att ge osedvanligt många höga betyg för att få fler elever - och högre vinster.
Eller ens om det handlar om intressanta pedagogiska system. Sådana kan vara bra, men de bör integreras i den offentliga skolan, inte odlas upp i drivhus.
En sak till. På 80-talet förekom en serie av anklagelser om organiserade (sexuella och andra) övergrepp mot barn i amerikanska förskolor. De hade en sak gemensamt. De var alla privata. Med ett enda undantag. Ett som ägdes av - USA:s armé.
Något att fundera lite över.
onsdag 28 augusti 2013
Det är....
...inte många saker man kan glädja sig åt i dessa dagar men att Lundsberg tvingats stänga tillhör faktiskt en av dem....
lördag 24 augusti 2013
Idealistiska fantasier vs imperialistisk verklighet
Tänker på att det igår var 43 år sedan som jag gick med i Kungsholmens FNL-grupp . Även om det slutade med att jag uteslöts ett och ett halvt år senare var vistelsen där både nyttig och lärorik.
Jag tänker på det när jag tittar på mitt förra superkorta inlägg om Obama och Manning. Vi lever inte i en vänstervåg, som vi gjorde 1970, så idealistiska illusioner om USA får lättare stå oemotsagda. Eller har i alla fall ofta fått göra det - före insikterna om drönare, Manning och Snowden.
"De kan byta presidenten och sätta dit en ny igen, för bakom presidenten står mäktigare män" sjöng FNL-gruppernas sånggrupp i en sång 1972 (citerat ur minnet). Det är just ett sådant synsätt som är mindre vanligt idag.
USA:s president beskrivs ofta som den mäktigaste mannen i världen. Det är en mycket tveksam beskrivning. Han (hittills har ju alla varit... män!) har i själva verket inte speciellt stora manövermarginaler. USA-presidenter har som uppgift att företräda de ekonomiska makthavare som styr världens starkaste imperialistiska stat. Och "imperialism" är inte en term som här implicerar något fritt val. USA:s ekonomiska system bygger på imperialism.
Det visste många 1970 - och (exempelvis) en bok som Baran och Sweezys "Monopoly capital" var då läst på många språk - långt utanför de striktare vänsterkretsarna. Men avfärdandet av marxismen som en "förlegad" ideologi har gått så långt att idealistiska illusioner om USA (och annat!) har spritt sig på ett sätt som påminner om femtiotalet.
Och ingen USA- president på mycket länge har varit föremål får så många illusioner som Barack Obama. Han valdes 2008 i en våg av eufori - som dröjde sig kvar efter att han visade att han inte endast bröt det ena löftet efter det andra - utan att han dessutom stod i ledningen för utvecklingen av exempelvis drönarnas mordorgier.
Vad som rör sig i Obamas huvud är inte det mest väsentliga - men han sitter där han sitter - och gör vad var och en som sitter där måste göra. Om han verkligen ville förändra systemet i grunden och bryta med sina uppdragsgivare - vilket han sannerligen inte vill! - skulle han aldrig ha hamnat där.
Men idag har idealism på många håll ersatt de realistiska maktanalyser som ändå var vanligare på 70-talet. Och för att nu citera en annan proggrupp - Gunder Hägg från LP:n Tigerkaka 1969 - "så lär då äntligen detta, att den renaste idealism, blott är till för att tjäna den slemmaste kapitalism"...
---------------------------------------------------------------------------------------
PS. Vill tillägga att jag i texten ovan använder ordet "idealistisk" och "idealism" i ordets filosofiska mening och inte i den vardagliga - där det oftast används ungefär i betydelsen att man vill väl.
Jag tänker på det när jag tittar på mitt förra superkorta inlägg om Obama och Manning. Vi lever inte i en vänstervåg, som vi gjorde 1970, så idealistiska illusioner om USA får lättare stå oemotsagda. Eller har i alla fall ofta fått göra det - före insikterna om drönare, Manning och Snowden.
"De kan byta presidenten och sätta dit en ny igen, för bakom presidenten står mäktigare män" sjöng FNL-gruppernas sånggrupp i en sång 1972 (citerat ur minnet). Det är just ett sådant synsätt som är mindre vanligt idag.
USA:s president beskrivs ofta som den mäktigaste mannen i världen. Det är en mycket tveksam beskrivning. Han (hittills har ju alla varit... män!) har i själva verket inte speciellt stora manövermarginaler. USA-presidenter har som uppgift att företräda de ekonomiska makthavare som styr världens starkaste imperialistiska stat. Och "imperialism" är inte en term som här implicerar något fritt val. USA:s ekonomiska system bygger på imperialism.
Det visste många 1970 - och (exempelvis) en bok som Baran och Sweezys "Monopoly capital" var då läst på många språk - långt utanför de striktare vänsterkretsarna. Men avfärdandet av marxismen som en "förlegad" ideologi har gått så långt att idealistiska illusioner om USA (och annat!) har spritt sig på ett sätt som påminner om femtiotalet.
Och ingen USA- president på mycket länge har varit föremål får så många illusioner som Barack Obama. Han valdes 2008 i en våg av eufori - som dröjde sig kvar efter att han visade att han inte endast bröt det ena löftet efter det andra - utan att han dessutom stod i ledningen för utvecklingen av exempelvis drönarnas mordorgier.
Vad som rör sig i Obamas huvud är inte det mest väsentliga - men han sitter där han sitter - och gör vad var och en som sitter där måste göra. Om han verkligen ville förändra systemet i grunden och bryta med sina uppdragsgivare - vilket han sannerligen inte vill! - skulle han aldrig ha hamnat där.
Men idag har idealism på många håll ersatt de realistiska maktanalyser som ändå var vanligare på 70-talet. Och för att nu citera en annan proggrupp - Gunder Hägg från LP:n Tigerkaka 1969 - "så lär då äntligen detta, att den renaste idealism, blott är till för att tjäna den slemmaste kapitalism"...
---------------------------------------------------------------------------------------
PS. Vill tillägga att jag i texten ovan använder ordet "idealistisk" och "idealism" i ordets filosofiska mening och inte i den vardagliga - där det oftast används ungefär i betydelsen att man vill väl.
fredag 23 augusti 2013
I fredspristagaren Barack Obamas USA....
... är nu alltså straffet för att verkligen göra insatser för freden 35 års fängelse, medan soldater som skjuter prick på civila i Irak från helikopter som bekant inte får något straff alls.
torsdag 22 augusti 2013
"Min sanning är en annan än Littorins"
Läs gärna denna debattartikel från gårdagens Aftonbladet/Debatt. Den är väl värd att läsa.
Det är väldigt bra att Aftonbladet tar in den. Men - jag misstänker (exempelvis) att de under debatten om "Call Girl" inte skulle ha tagit in en artikel med rubriken "Min sanning är en annan än Palmefamiljens", skriven av den kvinna som berättat hur hon i mitten av 1970-talet som minderårig utnyttjades av Olof Palme.
Ibland kan det selektivt, mycket selektivt, uppstå små hål i tystnadens mur. Det är bra. Men jag hoppas (naivt nog) att jag får vara med om när muren raseras...
Det är väldigt bra att Aftonbladet tar in den. Men - jag misstänker (exempelvis) att de under debatten om "Call Girl" inte skulle ha tagit in en artikel med rubriken "Min sanning är en annan än Palmefamiljens", skriven av den kvinna som berättat hur hon i mitten av 1970-talet som minderårig utnyttjades av Olof Palme.
Ibland kan det selektivt, mycket selektivt, uppstå små hål i tystnadens mur. Det är bra. Men jag hoppas (naivt nog) att jag får vara med om när muren raseras...
tisdag 20 augusti 2013
Dagbok 20/8 1970
Roar mig med att lägga ut min dagbok för detta datum 1970. Jacobi står för ett företag (FAW Jacobi) som sålde silkonprodukter, där jag hade ett mycket tillfälligt och informellt jobb, mindre än en vecka. Lustigt nog verkar företaget finnas än idag . Vad jag minns fick jag 4 kronor och 50 öre i timmen. Det var mycket för mig då. Det här var alltså sista arbetsdagen (av fyra!). Jag började nionde klass måndagen därpå. "Sov gott Rose-Marie" var en LP med proggbandet "International Harvester" (som senare bytte namn till "Träd, Gräs och Stenar"). "Pop-festivalen" var den andra proggfestivalen på Gärdet (den första var i juni samma år). "Gunder Hägg" var den proggrupp som senare skulle kallas "Blå Tåget".
---------------------------------
"Torsdag 20/8
Var hos Jacobi bara på förmiddan, för jag skulle till pop-festivalen, men den startade 16.00, inte 12, som det hade stått i tidningen. Köpte Harvesters 'Sov gott Rose-Marie'. Beslöt att inte åka till landet i morgon. Åkte till festivalen på kvällen. Det var kallt och jag frös en del. 'Gunder Hägg' var bra, speciellt 'Man kan inte både äta kakan och ha den kvar'. (Tigerkaka)."
---------------------------------
"Torsdag 20/8
Var hos Jacobi bara på förmiddan, för jag skulle till pop-festivalen, men den startade 16.00, inte 12, som det hade stått i tidningen. Köpte Harvesters 'Sov gott Rose-Marie'. Beslöt att inte åka till landet i morgon. Åkte till festivalen på kvällen. Det var kallt och jag frös en del. 'Gunder Hägg' var bra, speciellt 'Man kan inte både äta kakan och ha den kvar'. (Tigerkaka)."
måndag 19 augusti 2013
Den yttersta domen
Helvetesläran är otäck. Föreställningen att det ska finnas människor, eller andra medvetna väsen, som ska plågas i evigheters evighet är outhärdlig. Åtminstone för mig.
Det är en sak. En annan sak är att i såväl kristen som muslimsk fundamentalism har vi dessutom en bild av vilka som kommer att hamna där som gör det hela fullkomligt absurt. Muslimska fundamentalister säger exempelvis att alla som sätter medhjälpare vid Guds sida (dvs. alla polyteistiska "hedningar") kommer att brinna i evighet i helvetet. Kristna fundamentalister håller med, men tillägger att det även gäller alla som inte har tagit emot Jesus som sin personliga frälsare.
Så självuppoffrande kärleksfulla människor som dyrkar mer än en Gud eller inte tror på Jesus kommer att brinna för alltid? Jag har aldrig förstått hur någon ens en sekund kan tro på något sådant.
Nu är det så att om man noga läser Koranen inser man att det finns en del utvägar för de muslimer som ändå inte vill tro på eviga helvetesstraff. Dels påpekas det gång på gång att Gud kan ingripa när som helst och även förkorta helvetesstraff, dels finns det en del språkliga formuleringar som kan tolkas som att straffen inte varar oändlig tid. även, om, det medges, de som säger att det varar i oändlighet är många fler.
När det gäller kristendomens grundtexter kan man även där hitta (låt vara färre) formuleringar som skulle kunna tolkas som att helvetesstraffen inte är eviga.
Men framförallt, när det gäller evangeliernas helvetestexter (som samtliga gör anspråk på att vara Jesusord) finns det en annan sak som helt och hållet går emot den närmast imbecilla fundamentalistiska tolkningen. Endast tre av evangelierna talar om helvetet. Det är de tre s.k. synoptiska - Matteus, Markus och Lukas. Dessa anses allmänt vara mer tillförlitliga än Johannes, som skrevs långt senare.
I ingen av dessa helvetestexter står det ett ord om att de som inte tror på Jesus kommer att straffas i evighet. Däremot står det om grupper som kommer att göra det. Det är de som inte bryr sig om de svaga, de fattiga, de hungrande, de fängslade, de sjuka.
Så till den fundamentalist som tror att hen är på de säkra sidan för att hen "tror" på Jesus, (och till andra intresserade!), vill jag rekommendera att läsa vad som verkligen står. Man kan ju börja med berättelsen om den yttersta domen i Matteus 25: 31- 46.
-----------------------------------------------------------------------------------------
"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.
Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’
Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’
Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”
Det är en sak. En annan sak är att i såväl kristen som muslimsk fundamentalism har vi dessutom en bild av vilka som kommer att hamna där som gör det hela fullkomligt absurt. Muslimska fundamentalister säger exempelvis att alla som sätter medhjälpare vid Guds sida (dvs. alla polyteistiska "hedningar") kommer att brinna i evighet i helvetet. Kristna fundamentalister håller med, men tillägger att det även gäller alla som inte har tagit emot Jesus som sin personliga frälsare.
Så självuppoffrande kärleksfulla människor som dyrkar mer än en Gud eller inte tror på Jesus kommer att brinna för alltid? Jag har aldrig förstått hur någon ens en sekund kan tro på något sådant.
Nu är det så att om man noga läser Koranen inser man att det finns en del utvägar för de muslimer som ändå inte vill tro på eviga helvetesstraff. Dels påpekas det gång på gång att Gud kan ingripa när som helst och även förkorta helvetesstraff, dels finns det en del språkliga formuleringar som kan tolkas som att straffen inte varar oändlig tid. även, om, det medges, de som säger att det varar i oändlighet är många fler.
När det gäller kristendomens grundtexter kan man även där hitta (låt vara färre) formuleringar som skulle kunna tolkas som att helvetesstraffen inte är eviga.
Men framförallt, när det gäller evangeliernas helvetestexter (som samtliga gör anspråk på att vara Jesusord) finns det en annan sak som helt och hållet går emot den närmast imbecilla fundamentalistiska tolkningen. Endast tre av evangelierna talar om helvetet. Det är de tre s.k. synoptiska - Matteus, Markus och Lukas. Dessa anses allmänt vara mer tillförlitliga än Johannes, som skrevs långt senare.
I ingen av dessa helvetestexter står det ett ord om att de som inte tror på Jesus kommer att straffas i evighet. Däremot står det om grupper som kommer att göra det. Det är de som inte bryr sig om de svaga, de fattiga, de hungrande, de fängslade, de sjuka.
Så till den fundamentalist som tror att hen är på de säkra sidan för att hen "tror" på Jesus, (och till andra intresserade!), vill jag rekommendera att läsa vad som verkligen står. Man kan ju börja med berättelsen om den yttersta domen i Matteus 25: 31- 46.
-----------------------------------------------------------------------------------------
"När Människosonen kommer i sin härlighet tillsammans med alla sina änglar, då skall han sätta sig på härlighetens tron. Och alla folk skall samlas inför honom, och han skall skilja människorna som herden skiljer fåren från getterna. Han skall ställa fåren till höger om sig och getterna till vänster.
Sedan skall kungen säga till dem som står till höger: ’Kom, ni som har fått min faders välsignelse, och överta det rike som har väntat er sedan världens skapelse. Jag var hungrig och ni gav mig att äta, jag var törstig och ni gav mig att dricka, jag var hemlös och ni tog hand om mig, jag var naken och ni gav mig kläder, jag var sjuk och ni såg till mig, jag satt i fängelse och ni besökte mig.’
Då kommer de rättfärdiga att fråga: ’Herre, när såg vi dig hungrig och gav dig mat, eller törstig och gav dig att dricka? När såg vi dig hemlös och tog hand om dig eller naken och gav dig kläder? Och när såg vi dig sjuk eller i fängelse och besökte dig?’ Kungen skall svara dem: ’Sannerligen, vad ni har gjort för någon av dessa minsta som är mina bröder, det har ni gjort för mig.’
Sedan skall han säga till dem som står till vänster: ’Gå bort från mig, ni förbannade, till den eviga eld som väntar djävulen och hans änglar. Jag var hungrig och ni gav mig inget att äta, jag var törstig och ni gav mig inget att dricka, jag var hemlös och ni tog inte hand om mig, jag var naken och ni gav mig inga kläder, sjuk och i fängelse och ni besökte mig inte.’
Då kommer också de att fråga: ’Herre, när skulle vi ha sett dig hungrig eller törstig eller hemlös eller naken eller sjuk eller i fängelse och lämnat dig utan hjälp?’ Då skall han svara dem: ’Sannerligen, vad ni inte har gjort för någon av dessa minsta, det har ni inte heller gjort för mig.’ Dessa skall gå bort till evigt straff men de rättfärdiga till evigt liv.”
söndag 18 augusti 2013
En fråga om galenskap
Debatten om övergrepp mot barn är, för att nu parafrasera Mao Zedong, ingen tebjudning. Det är en hård kamp som vare sig är akademisk eller renodlat intellektuell. I grunden handlar det om motsatta intressen. Diskussionen är ofta hårt polariserad.
Visst finns det en hel del som deltar i den som endast har åsikter i största allmänhet. Men på båda sidor finns det också många som drivs av starkt personliga motiv.
Bland grupperingar som aktivt deltar i debatten för att försvara utsatta barn, (som Catta en gång, i ett omdiskuterat men tyvärr ganska så karikatyrartat inlägg i sin numera avsomnade blogg, kallade "grupp A") finns det en kärna av personer som själva varit utsatta för övergrepp som barn. Bland de som försöker förneka, eller bagatellisera, övergrepp (Cattas "grupp B") finns det i dess mitt en hård kärna av personer som (av anledningar de bäst känner till själv) medvetet vill försvara förövare.
En av de metoder som ofta används i "B-gruppen" är i sammanhanget irrelevanta personangrepp. Ja, jag är medveten om att sådana också kan förekomma på den motsatta sidan i debatten - men historiskt sett utvecklades den typen av "debattmetod" från början framförallt hos övergreppsförnekarna. Inom denna grupp finns det människor som har ett oresonligt hat mot alla de som vill skapa ett samhälle som gör livet svårare för förövare.
Nu ska jag tala i egen sak. Jag är nu sannerligen inte den som utsatts för de flesta eller de värsta personangreppen. Det finns andra som råkat mycket, mycket, värre ut än jag. Ingen nämnd och ingen glömd.
Men det finns en speciell typ av angrepp mot mig som är ovanligt specifika. Det är "anklagelser" om psykisk sjukdom.
I en Flashback-tråd om mig från 2005 var detta tema i stort sett frånvarande. Däremot "anklagades" jag för att vara illaluktande, dåligt klädd, "rasist", bindgalen kristen fundamentalist, en socialt inkompetent autografjägande Carola-fan, med mera, med mera. Det mesta var av den karaktären att man skulle kunna skratta om inte det iskalla hatet hade varit så otäckt. Speciellt inlägget om hur jag påstods jaga autografer av Carola var nästan hejdlöst komiskt...
Och, nej, jag tänker inte länka till eländet, om ni skulle vara intresserad av det får ni leta reda på det själv.
Men efter det har ett annat tema ofta kommit i förgrunden. Det är insinuationer om att jag skulle vara psykotisk. De förekommer lite överallt, men inte massivt koncentrerat någonstans. Det finns ingen tråd som enkom ägnar sig åt saken. Men det förekommer som sagt mycket ofta.
Även till och från i kommentarer som skickas till denna blogg, som jag för det mesta raderar.
Nu har ju dessa påståenden i viss mån NÅGON form av grund. Mellan 1971 och 1978 (och några enstaka gånger efter det, senast 1985) var jag ganska så ofta intagen på psykiatriska kliniker. Det hade sina orsaker, och varje gång fick jag ju en diagnos. Psykiatrin är ingen exakt vetenskap, så diagnosen kunde variera - från "ångestneuros" till "neurotisk borderline".
Men en sak visste jag inte om förrän någon gång i slutet av 2009 eller början av 2010. Det var att jag kanske två eller tre gånger under mitten av 70-talet faktiskt fick diagnosen schizofreni. Jag fick reda på det för att en kvinna som deltog i ett forskningsprojekt om schizofreni hade skrivit till mig. Jag fick frågan om jag ville delta i projektet. Så jag ringde det telefonnummer som fanns i brevet (ett riktigt pappersbrev, by the way!)
Jag frågade henne varför de i allsina dar ansåg att jag passade in i detta. Då fick jag redan på att de hade tillgång till alla sjukhusjournaler från Stockholm (eller Sverige?, minns inte riktigt nu) och att de visste att jag några gånger fått denna diagnos. Jag lät förvånad, och hon sa sedan att den diagnosen förekom endast kanske tre gånger, och att jag alla de andra gångerna hade haft andra, och betydligt mildare diagnoser. Hon höll med mig om att jag de gånger jag hade fått en schizofreni-diagnos hade jag nog blivit feldiagnostiserad, och så avslutade vi samtalet.
Där kunde det varit slut. Men en mycket kort tid efteråt dök det upp en anonym kommentar om mig på en papparättsblogg. Där stod det just detta att jag hade haft diagnosen schizofreni för ett antal år sedan och att detta visade att jag var en galning som inte kunde tas på allvar. Den som skrev tillade att hen av olika skäl måste vara anonym. Det kan jag förstå - för troligen var det skrivet av någon som hade nära kontakt med forskningsprojektet i fråga. Och det innebär så vitt jag förstår, i sin tur att någon måste ha begått ett lagbrott. Jag antar att information av den typen är sekretesskyddad.
Jag skrev en kommentar på bloggen ifråga där jag noterade att vederbörande inte vågade stå för vem hen är. Den raderades av blogginnehavaren.
Långt senare har detta dykt upp igen, i olika kommentarer, exempelvis på Flashback.
Det är intressant, av olika skäl.
Framför alt för att något liknande aldrig hände innan jag kastade mig in i debatter om övergrepp mot barn. Jag var mycket politiskt aktiv på sjuttio- och åttiotalen. Jag var indragen i strider inom den yttersta vänstern. Väldigt många som var indragna i dessa visste att jag hade psykiska problem.
Jag utsattes då för allehanda angrepp. Men inte en enda gång användes min psykiska status som argument. När jag i maj 1972 uteslöts från den KFML-dominerade Stockholms FNL-grupp för att jag sågs som "trotskist" var det helt uppenbart att jag var psykiskt illa däran. Jag hade tre månader tidigare skrivits ut från Långbro; en månad senare skulle jag på nytt tas in där. Det visste nästan alla om. Men ingen, säger ingen, använde det emot mig. De sa andra mindre trevliga saker om mig, förvisso, med detta tog de alltså aldrig upp.
Men inom övergreppsförnekar- och papparättsgrupper utvecklades tidigt metoden att leta efter sådana personliga svagheter hos motståndare för att sedan gång på gång ta upp det. Det är avslöjande. Det visar lite på karaktären av deras "kamp".
Min personliga reflektion är denna. Dessa människor vet att de inte skulle klara sig länge med endast argument. Många av dem vet faktiskt till och med innerst inne att det är de som har fel. Därför måste de ta till annat än sakliga argument. Och ett av de mest vanligaste är alltså att leta efter vad man akademiskt kallar ad hominen-argument. Dvs att gå över från att diskutera sakfrågorna till att diskutera egenheter hos den eller de som man argumenterar mot.
Missförstå mig inte - det är inte alltid fel att gå utöver de rena sakfrågorna och diskutera personliga agendor. Om en person som driver linjen att övergrepp mot barn inte existerar, i andra sammanhang försvarat pedofili är det relevant att ta upp det. Det har med saken att göra.
Men att någon har haft eller inte har haft psykiatriska diagnoser har faktiskt inget med saken att göra. Det är meningslöst som argument, men fungerar ibland ganska bra som mobbing.
Visst finns det en hel del som deltar i den som endast har åsikter i största allmänhet. Men på båda sidor finns det också många som drivs av starkt personliga motiv.
Bland grupperingar som aktivt deltar i debatten för att försvara utsatta barn, (som Catta en gång, i ett omdiskuterat men tyvärr ganska så karikatyrartat inlägg i sin numera avsomnade blogg, kallade "grupp A") finns det en kärna av personer som själva varit utsatta för övergrepp som barn. Bland de som försöker förneka, eller bagatellisera, övergrepp (Cattas "grupp B") finns det i dess mitt en hård kärna av personer som (av anledningar de bäst känner till själv) medvetet vill försvara förövare.
En av de metoder som ofta används i "B-gruppen" är i sammanhanget irrelevanta personangrepp. Ja, jag är medveten om att sådana också kan förekomma på den motsatta sidan i debatten - men historiskt sett utvecklades den typen av "debattmetod" från början framförallt hos övergreppsförnekarna. Inom denna grupp finns det människor som har ett oresonligt hat mot alla de som vill skapa ett samhälle som gör livet svårare för förövare.
Nu ska jag tala i egen sak. Jag är nu sannerligen inte den som utsatts för de flesta eller de värsta personangreppen. Det finns andra som råkat mycket, mycket, värre ut än jag. Ingen nämnd och ingen glömd.
Men det finns en speciell typ av angrepp mot mig som är ovanligt specifika. Det är "anklagelser" om psykisk sjukdom.
I en Flashback-tråd om mig från 2005 var detta tema i stort sett frånvarande. Däremot "anklagades" jag för att vara illaluktande, dåligt klädd, "rasist", bindgalen kristen fundamentalist, en socialt inkompetent autografjägande Carola-fan, med mera, med mera. Det mesta var av den karaktären att man skulle kunna skratta om inte det iskalla hatet hade varit så otäckt. Speciellt inlägget om hur jag påstods jaga autografer av Carola var nästan hejdlöst komiskt...
Och, nej, jag tänker inte länka till eländet, om ni skulle vara intresserad av det får ni leta reda på det själv.
Men efter det har ett annat tema ofta kommit i förgrunden. Det är insinuationer om att jag skulle vara psykotisk. De förekommer lite överallt, men inte massivt koncentrerat någonstans. Det finns ingen tråd som enkom ägnar sig åt saken. Men det förekommer som sagt mycket ofta.
Även till och från i kommentarer som skickas till denna blogg, som jag för det mesta raderar.
Nu har ju dessa påståenden i viss mån NÅGON form av grund. Mellan 1971 och 1978 (och några enstaka gånger efter det, senast 1985) var jag ganska så ofta intagen på psykiatriska kliniker. Det hade sina orsaker, och varje gång fick jag ju en diagnos. Psykiatrin är ingen exakt vetenskap, så diagnosen kunde variera - från "ångestneuros" till "neurotisk borderline".
Men en sak visste jag inte om förrän någon gång i slutet av 2009 eller början av 2010. Det var att jag kanske två eller tre gånger under mitten av 70-talet faktiskt fick diagnosen schizofreni. Jag fick reda på det för att en kvinna som deltog i ett forskningsprojekt om schizofreni hade skrivit till mig. Jag fick frågan om jag ville delta i projektet. Så jag ringde det telefonnummer som fanns i brevet (ett riktigt pappersbrev, by the way!)
Jag frågade henne varför de i allsina dar ansåg att jag passade in i detta. Då fick jag redan på att de hade tillgång till alla sjukhusjournaler från Stockholm (eller Sverige?, minns inte riktigt nu) och att de visste att jag några gånger fått denna diagnos. Jag lät förvånad, och hon sa sedan att den diagnosen förekom endast kanske tre gånger, och att jag alla de andra gångerna hade haft andra, och betydligt mildare diagnoser. Hon höll med mig om att jag de gånger jag hade fått en schizofreni-diagnos hade jag nog blivit feldiagnostiserad, och så avslutade vi samtalet.
Där kunde det varit slut. Men en mycket kort tid efteråt dök det upp en anonym kommentar om mig på en papparättsblogg. Där stod det just detta att jag hade haft diagnosen schizofreni för ett antal år sedan och att detta visade att jag var en galning som inte kunde tas på allvar. Den som skrev tillade att hen av olika skäl måste vara anonym. Det kan jag förstå - för troligen var det skrivet av någon som hade nära kontakt med forskningsprojektet i fråga. Och det innebär så vitt jag förstår, i sin tur att någon måste ha begått ett lagbrott. Jag antar att information av den typen är sekretesskyddad.
Jag skrev en kommentar på bloggen ifråga där jag noterade att vederbörande inte vågade stå för vem hen är. Den raderades av blogginnehavaren.
Långt senare har detta dykt upp igen, i olika kommentarer, exempelvis på Flashback.
Det är intressant, av olika skäl.
Framför alt för att något liknande aldrig hände innan jag kastade mig in i debatter om övergrepp mot barn. Jag var mycket politiskt aktiv på sjuttio- och åttiotalen. Jag var indragen i strider inom den yttersta vänstern. Väldigt många som var indragna i dessa visste att jag hade psykiska problem.
Jag utsattes då för allehanda angrepp. Men inte en enda gång användes min psykiska status som argument. När jag i maj 1972 uteslöts från den KFML-dominerade Stockholms FNL-grupp för att jag sågs som "trotskist" var det helt uppenbart att jag var psykiskt illa däran. Jag hade tre månader tidigare skrivits ut från Långbro; en månad senare skulle jag på nytt tas in där. Det visste nästan alla om. Men ingen, säger ingen, använde det emot mig. De sa andra mindre trevliga saker om mig, förvisso, med detta tog de alltså aldrig upp.
Men inom övergreppsförnekar- och papparättsgrupper utvecklades tidigt metoden att leta efter sådana personliga svagheter hos motståndare för att sedan gång på gång ta upp det. Det är avslöjande. Det visar lite på karaktären av deras "kamp".
Min personliga reflektion är denna. Dessa människor vet att de inte skulle klara sig länge med endast argument. Många av dem vet faktiskt till och med innerst inne att det är de som har fel. Därför måste de ta till annat än sakliga argument. Och ett av de mest vanligaste är alltså att leta efter vad man akademiskt kallar ad hominen-argument. Dvs att gå över från att diskutera sakfrågorna till att diskutera egenheter hos den eller de som man argumenterar mot.
Missförstå mig inte - det är inte alltid fel att gå utöver de rena sakfrågorna och diskutera personliga agendor. Om en person som driver linjen att övergrepp mot barn inte existerar, i andra sammanhang försvarat pedofili är det relevant att ta upp det. Det har med saken att göra.
Men att någon har haft eller inte har haft psykiatriska diagnoser har faktiskt inget med saken att göra. Det är meningslöst som argument, men fungerar ibland ganska bra som mobbing.
fredag 16 augusti 2013
Från tolvårig wannabe-hippie till trettonårig freudian
Jag har tidigare skrivit om det intryck hippierörelsen gjorde på mig som tolvåring. Intrycket var helt och hållet något jag hade på avstånd. Jag träffade inte någon livs levande hippie. Men jag lyssnade på låtar som "All You Need is Love" och "San Francisco". Jag läste artiklar i Bildjournalen och Dagens Nyheter. Jag såg TV-program med psykedeliska konserter.
Det hela var avlägset men det skapade en idealbild. Hippies var kärleksfulla, de var klädda i färgglada kläder och de kramades mycket. Sedan var det förstås det där med droger. Det var skrämmande, men jag försökte i alla fall övertyga mig själv om att åtminstone hasch var ofarligt. Att LSD var det kunde jag nog inte tänka mig.
Jag började säga att jag ville flytta till San Francisco. Jag tänkte mig nog att det skulle vara bättre att vara ett barn i ett hippiekollektiv än att vara i den miljö där jag själv vistades i. Det är faktiskt mycket troligt att jag hade rätt.
Hippiedrömmen försvagades efter ett tag av flera orsaker. Jag läste tidningar och såg på TV. Och visste att den ursprungliga San Francisco-entusiasmen började brytas sönder, både i San Francisco och i resten av världen. Och media började också fyllas med artiklar om hur langare i Haight Ashbury blandade heroin i hippieungdomarnas hasch så att de blev beroende av tung knark. Det lät ju inte roligt.
Men det viktigaste orsaken till att mina hippieideal dunstade var nog en annan. Efter att ha fått ett nervöst sammanbrott i september 1967 hade jag hamnat på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus - först på medicin och sedan på psyket. Och efter en massa undersökningar där de inte kunde hitta några fysiska fel på vare sig hjärnan eller resten av kroppen skrevs jag ut och kom hem.
Men det var inte slutet på kontakterna med psykiatrin. I februari 1968 började jag terapi hos Gösta Harding på Ericastiftelsen. Jag har skrivit om det tidigare, men här ska jag ta upp något jag inte tog upp då. Nämligen hur detta påverkade min världsbild.
Gösta Harding var ordförande i (den freudianska) psykoanalytiska föreningen. Jag var intresserad av hur han tänkte så jag började läsa Freud och hans anhängare. Ganska så grundligt. Jag lånade allt jag kunde komma över på bibliotek om psykoanalys.
Det mest positiva med det var att en sak jag innerst inne vetat länge bekräftades. Nämligen att obehagliga minnen kunde trängas bort. Om det bara hade handlat om det hade jag nog haft nytta av vad jag läste. Till och med mycket stor nytta.
Men nu var det inte så. Jag kom in i en säregen värld, där det ansågs självklart att en rent fysisk sexualitet var det absolut viktigaste. Att alla typer av kärlek endast är målhämmade avledningar av rent sexuella känslor. Och att de starkaste sådana är incestuösa.
Vidare att alla människor egentligen är egoister, och att det man i vardagligt tal kallade samvete var internaliserade påbud från föräldrarna. Det kallades överjaget och sades i grunden ha sexuellt incestuösa rötter, det också.
Aggressionen var också en drift, enligt Freud en dödsdrift. Och denna dödsdrift var medfödd och fanns hos alla.
Lägg alltså märke till att en mycket stor del av allt jag läste mellan 13 och 15 års ålder var böcker som drev den typen av teser. Det påverkade mig, gav mig nya referensramar för att tolka världen.
Till Hardings försvar ska sägas att det inte var han som uppmanade mig att läsa sådana böcker. Det bör också sägas att vid den här tiden var han själv inte längre någon renodlat ortodox freudian utan snarare någon typ av eklektiker. Men å andra sidan hade han inget emot att jag läste sådant, och diskuterade det timme efter timme med honom. Jag tror att han fann diskussionerna intellektuellt intressanta.
Men oavsett vilken typ av ansvar han hade eller inte hade för detta gjorde det något med min världsbild. Jag har tidigare beskrivit hur jag plågades av att enligt Freud skulle alla vara totalt egoistiska om inte det av föräldrarna skapade överjaget fanns där. Jag hatade idén, ville inte tro den, - men hade inte Freud rätt? Eller? Så gick tankarna dag efter dag när jag var tretton... Det hade nog varit bättre om jag hade fortsatt att fantisera om San Francisco.
Den hippieideologi jag hade stött på när jag läste och lyssnade i tolvårsåldern hade varit enklare och mindre ångestfylld att tro på än vad det var att försöka tro på freudianer. All You Need Is Love var förvisso bättre än All You Need Is Sex. I hippieideologins syn på kärleksbegreppet ingick implicit någon form av empati. Helt implicit förvisso, men det gjorde faktiskt det.
Synen på sexualiteten var helt annorlunda än hos Freud. Visserligen var hippieideologin förvisso (för att nu använda en idag ofta brukad term) "sexpositiv" - men den var inte sexfixerad (även om individuella hippies förstås kunde vara det). I hippiekonceptet var kärlek något vidare än sexualitet. Inga hippies talade som Freud - och de verkade inte tro att en vänskaplig kram rent definitionsmässigt var "målhämmad sexualitet" och att alla människor som kommit upp i "den genitala fasen" egentligen innerst inne bara vill en sak.
Hippieideologin, som jag uppfattade den då, motsvarade på ett märkligt sätt mina drömmar och önskningar som barn. Den freudianism som istället kom när jag började i "psykoanalytiskt orienterad" terapi var på sätt och vis en vuxenimperialistisk invasion. Som slog hårt mot de mer "naiva" ömhetslängtande barndomsönskningarna.
Därför blev terapin ett sätt att slutligen döda barndomen. Som i och för sig redan var ganska så död, men som hade fått ett senkommet redskap att uttrycka sig i de "naiva" hippiefantasierna. Som sedan i sin tur alltså kvävdes genom åratal av sträckläsning av böcker som "Orientering i psykoanalysen". "Psykoanalysens grunder", "Striden om Freud", "Drömtydning", "Vitsen och dess förhållande till det omedvetna", "Botad genom djupanalys". Etc. etc.
Nej, jag säger inte att Timothy Leary var bättre än Freud och att det hade varit bättre om jag hade tagit LSD än gått i terapi. Jag säger bara att drömmarna om flower power och San Francisco var mer hälsosamma för själen än det egenartade gungfly som vid 1900-talets början hade utvecklats av en gubbsjukt grubblande Wienpsykiater.
Det hela var avlägset men det skapade en idealbild. Hippies var kärleksfulla, de var klädda i färgglada kläder och de kramades mycket. Sedan var det förstås det där med droger. Det var skrämmande, men jag försökte i alla fall övertyga mig själv om att åtminstone hasch var ofarligt. Att LSD var det kunde jag nog inte tänka mig.
Jag började säga att jag ville flytta till San Francisco. Jag tänkte mig nog att det skulle vara bättre att vara ett barn i ett hippiekollektiv än att vara i den miljö där jag själv vistades i. Det är faktiskt mycket troligt att jag hade rätt.
Hippiedrömmen försvagades efter ett tag av flera orsaker. Jag läste tidningar och såg på TV. Och visste att den ursprungliga San Francisco-entusiasmen började brytas sönder, både i San Francisco och i resten av världen. Och media började också fyllas med artiklar om hur langare i Haight Ashbury blandade heroin i hippieungdomarnas hasch så att de blev beroende av tung knark. Det lät ju inte roligt.
Men det viktigaste orsaken till att mina hippieideal dunstade var nog en annan. Efter att ha fått ett nervöst sammanbrott i september 1967 hade jag hamnat på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus - först på medicin och sedan på psyket. Och efter en massa undersökningar där de inte kunde hitta några fysiska fel på vare sig hjärnan eller resten av kroppen skrevs jag ut och kom hem.
Men det var inte slutet på kontakterna med psykiatrin. I februari 1968 började jag terapi hos Gösta Harding på Ericastiftelsen. Jag har skrivit om det tidigare, men här ska jag ta upp något jag inte tog upp då. Nämligen hur detta påverkade min världsbild.
Gösta Harding var ordförande i (den freudianska) psykoanalytiska föreningen. Jag var intresserad av hur han tänkte så jag började läsa Freud och hans anhängare. Ganska så grundligt. Jag lånade allt jag kunde komma över på bibliotek om psykoanalys.
Det mest positiva med det var att en sak jag innerst inne vetat länge bekräftades. Nämligen att obehagliga minnen kunde trängas bort. Om det bara hade handlat om det hade jag nog haft nytta av vad jag läste. Till och med mycket stor nytta.
Men nu var det inte så. Jag kom in i en säregen värld, där det ansågs självklart att en rent fysisk sexualitet var det absolut viktigaste. Att alla typer av kärlek endast är målhämmade avledningar av rent sexuella känslor. Och att de starkaste sådana är incestuösa.
Vidare att alla människor egentligen är egoister, och att det man i vardagligt tal kallade samvete var internaliserade påbud från föräldrarna. Det kallades överjaget och sades i grunden ha sexuellt incestuösa rötter, det också.
Aggressionen var också en drift, enligt Freud en dödsdrift. Och denna dödsdrift var medfödd och fanns hos alla.
Lägg alltså märke till att en mycket stor del av allt jag läste mellan 13 och 15 års ålder var böcker som drev den typen av teser. Det påverkade mig, gav mig nya referensramar för att tolka världen.
Till Hardings försvar ska sägas att det inte var han som uppmanade mig att läsa sådana böcker. Det bör också sägas att vid den här tiden var han själv inte längre någon renodlat ortodox freudian utan snarare någon typ av eklektiker. Men å andra sidan hade han inget emot att jag läste sådant, och diskuterade det timme efter timme med honom. Jag tror att han fann diskussionerna intellektuellt intressanta.
Men oavsett vilken typ av ansvar han hade eller inte hade för detta gjorde det något med min världsbild. Jag har tidigare beskrivit hur jag plågades av att enligt Freud skulle alla vara totalt egoistiska om inte det av föräldrarna skapade överjaget fanns där. Jag hatade idén, ville inte tro den, - men hade inte Freud rätt? Eller? Så gick tankarna dag efter dag när jag var tretton... Det hade nog varit bättre om jag hade fortsatt att fantisera om San Francisco.
Den hippieideologi jag hade stött på när jag läste och lyssnade i tolvårsåldern hade varit enklare och mindre ångestfylld att tro på än vad det var att försöka tro på freudianer. All You Need Is Love var förvisso bättre än All You Need Is Sex. I hippieideologins syn på kärleksbegreppet ingick implicit någon form av empati. Helt implicit förvisso, men det gjorde faktiskt det.
Synen på sexualiteten var helt annorlunda än hos Freud. Visserligen var hippieideologin förvisso (för att nu använda en idag ofta brukad term) "sexpositiv" - men den var inte sexfixerad (även om individuella hippies förstås kunde vara det). I hippiekonceptet var kärlek något vidare än sexualitet. Inga hippies talade som Freud - och de verkade inte tro att en vänskaplig kram rent definitionsmässigt var "målhämmad sexualitet" och att alla människor som kommit upp i "den genitala fasen" egentligen innerst inne bara vill en sak.
Hippieideologin, som jag uppfattade den då, motsvarade på ett märkligt sätt mina drömmar och önskningar som barn. Den freudianism som istället kom när jag började i "psykoanalytiskt orienterad" terapi var på sätt och vis en vuxenimperialistisk invasion. Som slog hårt mot de mer "naiva" ömhetslängtande barndomsönskningarna.
Därför blev terapin ett sätt att slutligen döda barndomen. Som i och för sig redan var ganska så död, men som hade fått ett senkommet redskap att uttrycka sig i de "naiva" hippiefantasierna. Som sedan i sin tur alltså kvävdes genom åratal av sträckläsning av böcker som "Orientering i psykoanalysen". "Psykoanalysens grunder", "Striden om Freud", "Drömtydning", "Vitsen och dess förhållande till det omedvetna", "Botad genom djupanalys". Etc. etc.
Nej, jag säger inte att Timothy Leary var bättre än Freud och att det hade varit bättre om jag hade tagit LSD än gått i terapi. Jag säger bara att drömmarna om flower power och San Francisco var mer hälsosamma för själen än det egenartade gungfly som vid 1900-talets början hade utvecklats av en gubbsjukt grubblande Wienpsykiater.
tisdag 13 augusti 2013
Återigen om Jan Guillou och bortträngda minnen
Monica Antonsson har kommenterat Jan Guillous senaste krönika om Quick-fallet. Där han bland annat förutsägbart nog talar om "den tidens, numera som humbug avfärdade, modeteori om 'bortträngda minnen', det vill säga föreställningen att människan skulle ha en tendens att glömma bort svåra upplevelser, särskilt från barndomen".
Nu finns det (som jag påpekade hos Monica) trots Guillous rutinmässigt tvärsäkra svammel, inte någon konsensus om att bortträngda minnen inte skulle existera. Saken är den att det förs en hård debatt mellan olika läger om den saken. Och att det oavsett den specifika debatten om just "bortträngning" numera är ett bevisat faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma.
Mot detta har det på papparättssidor anförts att den svenske psykologiprofessorn Lennart Sjöberg i en artikel i SvD från 2004 verkar anse något annat...
På vilket sätt Sjöberg på alldeles egen hand skulle utgöra ett konsensus framgår ju inte helt klart. Men det brukar framhållas att han minsann är psykologiprofessor.
Men hans ställningstagande är ju bara ett exempel på att det inte finns något konsensus. Det pågår alltså en debatt... och just Sjöberg råkar alltså stå på den ena sidan i denna debatt. Det är inget nytt, det har han gjort sedan tidigt nittiotal. .
Men få se nu. Om en svensk psykologiprofessor nu verkligen utgör ett konsensus i frågan - vad ska man då säga om en amerikansk dito? För här har jag en länk till Jennifer Freyds webbsida. Hon råkar vara professor i psykologi på universitetet i Oregon. Hon är faktiskt en av världens främsta auktoriteter på minnesforskning.
På hennes sida kan man finna klara och koncisa, men ändå utförligt argumenterande, artiklar om ämnen som bortträngda och återkallade minnen. Och enligt min åsikt vida överlägsna allt som Sjöberg någonsin skrivit i fråga. Och hon argumenterar alltså för att bortträngda minnen faktiskt är ett reellt fenomen.
Men professorer med "fel" åsikt kanske inte räknas hos papparättsnissar, eller hos PAS- och FMS-försvarare? Det "verkliga" konsensus består ju som alla vet endast av de som tycker som Max Scharnberg och Ingrid Carlqvist. De andra räknas ju inte. Eller?
Men oavsett vad man nu tror eller inte tror om bortträngning som psykologisk mekanism kvarstår det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna, och sedan komma tillbaka. På Recovered Memory Project, knutet till Browns universitet i Providence, Rhode Island, kan man ta del av mängder av redovisade fall.
Men försvann nu dessa minnen pga en mekanism som kan kallas för "bortträngning"? Även om Ross Cheit, som leder detta projekt, på mycket goda grunder anser detta, är det i viss mån en underordnad fråga. Vad man vet är att vi har många exempel på traumatiska minnen som har försvunnit och sedan kommit tillbaka. Och att dessa minnen på olika sätt har bevisats vara riktiga.
Det är faktiskt det som är den centrala frågan, inte om olika sofister hävdar att det egentligen, trots allt, inte skulle handla om just bortträngning...
PS. Sjöberg är en av de två svenska akademiker på någorlunda "hög nivå" som mest brukar citeras och refereras av övergreppsförnekare som påstådda "experter" på bortträngda minnen. Den andre är Germund Hesslow. På sista tiden är det dock inte lika vanligt att hänvisa till den sistnämnde. Varför? Jo, för efter att under många år ha argumenterat för att bortträngning är en "humbug" gick han 2011 öppet ut som "klimatskeptiker", dvs allierade sig med de som ansåg att också växthuseffekten är en humbug.....
Nu finns det (som jag påpekade hos Monica) trots Guillous rutinmässigt tvärsäkra svammel, inte någon konsensus om att bortträngda minnen inte skulle existera. Saken är den att det förs en hård debatt mellan olika läger om den saken. Och att det oavsett den specifika debatten om just "bortträngning" numera är ett bevisat faktum att traumatiska minnen kan försvinna och sedan återkomma.
Mot detta har det på papparättssidor anförts att den svenske psykologiprofessorn Lennart Sjöberg i en artikel i SvD från 2004 verkar anse något annat...
På vilket sätt Sjöberg på alldeles egen hand skulle utgöra ett konsensus framgår ju inte helt klart. Men det brukar framhållas att han minsann är psykologiprofessor.
Men hans ställningstagande är ju bara ett exempel på att det inte finns något konsensus. Det pågår alltså en debatt... och just Sjöberg råkar alltså stå på den ena sidan i denna debatt. Det är inget nytt, det har han gjort sedan tidigt nittiotal. .
Men få se nu. Om en svensk psykologiprofessor nu verkligen utgör ett konsensus i frågan - vad ska man då säga om en amerikansk dito? För här har jag en länk till Jennifer Freyds webbsida. Hon råkar vara professor i psykologi på universitetet i Oregon. Hon är faktiskt en av världens främsta auktoriteter på minnesforskning.
På hennes sida kan man finna klara och koncisa, men ändå utförligt argumenterande, artiklar om ämnen som bortträngda och återkallade minnen. Och enligt min åsikt vida överlägsna allt som Sjöberg någonsin skrivit i fråga. Och hon argumenterar alltså för att bortträngda minnen faktiskt är ett reellt fenomen.
Men professorer med "fel" åsikt kanske inte räknas hos papparättsnissar, eller hos PAS- och FMS-försvarare? Det "verkliga" konsensus består ju som alla vet endast av de som tycker som Max Scharnberg och Ingrid Carlqvist. De andra räknas ju inte. Eller?
Men oavsett vad man nu tror eller inte tror om bortträngning som psykologisk mekanism kvarstår det bevisade faktum att traumatiska minnen kan försvinna, och sedan komma tillbaka. På Recovered Memory Project, knutet till Browns universitet i Providence, Rhode Island, kan man ta del av mängder av redovisade fall.
Men försvann nu dessa minnen pga en mekanism som kan kallas för "bortträngning"? Även om Ross Cheit, som leder detta projekt, på mycket goda grunder anser detta, är det i viss mån en underordnad fråga. Vad man vet är att vi har många exempel på traumatiska minnen som har försvunnit och sedan kommit tillbaka. Och att dessa minnen på olika sätt har bevisats vara riktiga.
Det är faktiskt det som är den centrala frågan, inte om olika sofister hävdar att det egentligen, trots allt, inte skulle handla om just bortträngning...
PS. Sjöberg är en av de två svenska akademiker på någorlunda "hög nivå" som mest brukar citeras och refereras av övergreppsförnekare som påstådda "experter" på bortträngda minnen. Den andre är Germund Hesslow. På sista tiden är det dock inte lika vanligt att hänvisa till den sistnämnde. Varför? Jo, för efter att under många år ha argumenterat för att bortträngning är en "humbug" gick han 2011 öppet ut som "klimatskeptiker", dvs allierade sig med de som ansåg att också växthuseffekten är en humbug.....
måndag 12 augusti 2013
Grace Slick och Jefferson Airplane
Har just lyssnat på en samlings-CD med Jefferson Airplane.
Jefferson Airplane var en av de många nya grupperna som blev kända 1967. Inspirerade av flower power-ideologin gjorde de musik som brukar definieras som psykedelisk. Fast när det gäller just Jefferson Airplane märks detta inte alltid. Många av deras låtar ger faktiskt inte intryck av att vara så där oerhört psykedeliska.
Men framför allt tycker jag många av dem faktiskt är lite tråkiga. Det är på sätt och vis konstigt. För i två låtar där Grace Slick är solosångerska är stämningen otrolig och närmast elektrifierad. Dessa två låtar är väl de sånger av denna grupp som man mest minns idag. De är på många sätt enastående.
Jag undrar lite om det var manligt prestigetänkande som gjorde att Slick inte släpptes fram mer. Hon var tveklöst gruppens mest karismatiska medlem, och männen kanske inte ville komma alltför mycket i bakgrunden.
Så både lyssna och se gärna på White Rabbit och Somebody to Love med Grace Slick som sångerska. Det var nog något av det mest fascinerande som producerades detta nästan magiska år.
PS. För undvikande av alla missförstånd. Jag gillar psykedelisk musik men är definitivt inte för att använda de droger som hade sin del i denna musiktyps uppkomst...
PPS. För övrigt har jag alltid gillat texten till Somebody to Love.
Jefferson Airplane var en av de många nya grupperna som blev kända 1967. Inspirerade av flower power-ideologin gjorde de musik som brukar definieras som psykedelisk. Fast när det gäller just Jefferson Airplane märks detta inte alltid. Många av deras låtar ger faktiskt inte intryck av att vara så där oerhört psykedeliska.
Men framför allt tycker jag många av dem faktiskt är lite tråkiga. Det är på sätt och vis konstigt. För i två låtar där Grace Slick är solosångerska är stämningen otrolig och närmast elektrifierad. Dessa två låtar är väl de sånger av denna grupp som man mest minns idag. De är på många sätt enastående.
Jag undrar lite om det var manligt prestigetänkande som gjorde att Slick inte släpptes fram mer. Hon var tveklöst gruppens mest karismatiska medlem, och männen kanske inte ville komma alltför mycket i bakgrunden.
Så både lyssna och se gärna på White Rabbit och Somebody to Love med Grace Slick som sångerska. Det var nog något av det mest fascinerande som producerades detta nästan magiska år.
PS. För undvikande av alla missförstånd. Jag gillar psykedelisk musik men är definitivt inte för att använda de droger som hade sin del i denna musiktyps uppkomst...
PPS. För övrigt har jag alltid gillat texten till Somebody to Love.
lördag 10 augusti 2013
Det märkliga fallet på kyrkogården i Solna
Vill gärna länka till ett inlägg på Monica Antonssons blogg.
Det handlar om det märkliga fall som media rapporterat om i Solna. På en katolsk kyrkogård hittades ett lik, som först sades vara ett lite äldre barn, som bara delvis var förruttnat, och som var insvept i en plastsäck.
Nu säger polisen att det var liket efter en 39-årig kvinna som begravdes 1969. Ja, det kanske är det.
Men innan en gnagande känsla av att det är något som inte riktigt stämmer kan lägga sig helt borde man få ett svar på hur det kan komma sig att ett 44 år gammalt lik kan vara så välbehållet att en erfaren kyrkogådsarbetare kan tro att det handlar om ett nyligen nedgrävt barn. Där förruttnelseprocessen endast har påbörjats.
Jag tar mig nedan friheten att citera andra delen av Monicas inlägg, som hon skrev efter att polisen lämnat besked.
Men innan dess vill jag säga att jag inte har någon åsikt om vad detta handlar om. Bara att det är extremt konstigt.
------------------------------------------------------------------------------------------------
Det var ju väldigt skönt det, måste jag säga. En stor lättnad till och med. Det ska alltså vara liket efter en 39-årig kvinna som begravdes i graven 1969 som man har hittat, heter det nu. Samtidigt låter det ju väldigt konstigt. Det är kanske till och med lite för bra för att vara sant, om man tänker efter.
- Varför skulle Solna kyrka ha begravt en kvinna insvept i svarta plastsäckar? Förekommer det ofta?
- Skulle anhöriga gått med på det? Var det ingen formell begravning? Är det ens tillåtet?
- Är det någon som har snott kistan och sålt den för egen vinning eller vad ska man tro?
- Varför visste man inte att kvinnan fanns i graven? Igår sa man att ingen hade begravts i graven sedan 1969 - även det en väldigt konstig formulering. Normalt gräver man väl ändå inte upp folk och kastar bort resterna förrän efter 50 år om de inte är brända.
- Hur kommer det sig att förruttnelsen på 44 år inte skulle ha gått längre än att det, som det sas igår, skulle gå att ta fingeravtryck på liket?
- I går påstods att man skulle ha sett en arm och en hand delvis förruttnade - inte ett skelett.
- Och varför sa man att det var ett barn?
- Varför hade man inte grävt 20 cm till som brukligt var? Var kyrkvaktmästaren full eller?
- Hur kan man veta att det verkligen är den 39-åriga kvinnan. Har kyrkan hennes DNA bevarat? De har ju ännu inte varit i kontakt med familjen (som väl heller knappast har hennes DNA kvar). En sådan analys tar dessutom längre tid än ett dygn att genomföra.
Lars Wetterlund, enhetschef på Norra begravningsplatsen, reagerar med stor förvåning när han får bekräftat av TT att den hittade kroppen faktiskt var den kvinna som begravdes där 1969.
– Det är ju helt otroligt. Jag såg ju handen och armen. Det här måste vara något unikt att det bevarats så väl. Det kan ju hända när det är lerjord och lufttätt, men det här var bara sand, säger han.
TT: Kan kroppen ha varit balsamerad?
– Ja, men det brukar inte hålla så länge.
TT: Brukar kroppar plastas in?
– Inte i dag, vad jag vet.
Hur gick identifieringen till? Det skulle jag vilja veta.
Hur kommer Solna kyrkogård ge den döda kvinnan upprättelse?
Av någon anledning känns det som att även ligger en rätt stor hund begraven här..."
Det handlar om det märkliga fall som media rapporterat om i Solna. På en katolsk kyrkogård hittades ett lik, som först sades vara ett lite äldre barn, som bara delvis var förruttnat, och som var insvept i en plastsäck.
Nu säger polisen att det var liket efter en 39-årig kvinna som begravdes 1969. Ja, det kanske är det.
Men innan en gnagande känsla av att det är något som inte riktigt stämmer kan lägga sig helt borde man få ett svar på hur det kan komma sig att ett 44 år gammalt lik kan vara så välbehållet att en erfaren kyrkogådsarbetare kan tro att det handlar om ett nyligen nedgrävt barn. Där förruttnelseprocessen endast har påbörjats.
Jag tar mig nedan friheten att citera andra delen av Monicas inlägg, som hon skrev efter att polisen lämnat besked.
Men innan dess vill jag säga att jag inte har någon åsikt om vad detta handlar om. Bara att det är extremt konstigt.
------------------------------------------------------------------------------------------------
"Tillägg 9/8 kl 14.00
Här går man och tar en tupplur...
... och så är det inget mord när man vaknar!
Skämt åsido. Det var ju väldigt skönt det, måste jag säga. En stor lättnad till och med. Det ska alltså vara liket efter en 39-årig kvinna som begravdes i graven 1969 som man har hittat, heter det nu. Samtidigt låter det ju väldigt konstigt. Det är kanske till och med lite för bra för att vara sant, om man tänker efter.
- Varför skulle Solna kyrka ha begravt en kvinna insvept i svarta plastsäckar? Förekommer det ofta?
- Skulle anhöriga gått med på det? Var det ingen formell begravning? Är det ens tillåtet?
- Är det någon som har snott kistan och sålt den för egen vinning eller vad ska man tro?
- Varför visste man inte att kvinnan fanns i graven? Igår sa man att ingen hade begravts i graven sedan 1969 - även det en väldigt konstig formulering. Normalt gräver man väl ändå inte upp folk och kastar bort resterna förrän efter 50 år om de inte är brända.
- Hur kommer det sig att förruttnelsen på 44 år inte skulle ha gått längre än att det, som det sas igår, skulle gå att ta fingeravtryck på liket?
- I går påstods att man skulle ha sett en arm och en hand delvis förruttnade - inte ett skelett.
- Och varför sa man att det var ett barn?
- Varför hade man inte grävt 20 cm till som brukligt var? Var kyrkvaktmästaren full eller?
- Hur kan man veta att det verkligen är den 39-åriga kvinnan. Har kyrkan hennes DNA bevarat? De har ju ännu inte varit i kontakt med familjen (som väl heller knappast har hennes DNA kvar). En sådan analys tar dessutom längre tid än ett dygn att genomföra.
Lars Wetterlund, enhetschef på Norra begravningsplatsen, reagerar med stor förvåning när han får bekräftat av TT att den hittade kroppen faktiskt var den kvinna som begravdes där 1969.
– Det är ju helt otroligt. Jag såg ju handen och armen. Det här måste vara något unikt att det bevarats så väl. Det kan ju hända när det är lerjord och lufttätt, men det här var bara sand, säger han.
TT: Kan kroppen ha varit balsamerad?
– Ja, men det brukar inte hålla så länge.
TT: Brukar kroppar plastas in?
– Inte i dag, vad jag vet.
Hur gick identifieringen till? Det skulle jag vilja veta.
Hur kommer Solna kyrkogård ge den döda kvinnan upprättelse?
Av någon anledning känns det som att även ligger en rätt stor hund begraven här..."
onsdag 7 augusti 2013
Ett konstigt sammanträffande... eller?
Det var en dag i början av mars 2007. Jag hade just skickat det slutliga mailet till religionshistoriska avdelningen om att jag definitivt skulle lämna mitt avhandlingsprojekt om skogsrån. Liksom också forskarutbildningen som sådan. Jag kände mig lite omtumlad.
Jag var inte hemma, jag använde en dator hos en kompis. I själva verket hade jag ingen egen dator då. Några veckor senare skulle jag få en av min bror.
Efter att ha skickat mailet gick jag in i rummet bredvid. Där stod TV:n på. På den gick just en film. Om det var någon kanal som sände eller om det var video eller DVD vet jag faktiskt inte idag. Om det var en sändning kanske jag kan så här i efterhand ta reda på datumet...
Jag började titta på filmen.
Det första jag fick se var - en scen med ett skogsrå. Det lockade en - som jag senare fattade det mycket elak! - man in i skogen. (Samtidigt som hans likaså elaka fru lockades åt ett annat håll av näcken.)
Det var "Äppelkriget." Jag hade aldrig sett den förut och hade inte en aning om att det fanns ett skogsrå i den.
Dessutom har jag aldrig i mitt liv vare sig förr eller senare sett ett skogsrå på TV.
Mitt rationella jag tyckte väl att det var ett väldigt konstigt sammanträffande. En mindre rationell del började nog fundera om det hela egentligen inte var någon sorts förebråelse för att jag lämnade ämnet...
Jag var inte hemma, jag använde en dator hos en kompis. I själva verket hade jag ingen egen dator då. Några veckor senare skulle jag få en av min bror.
Efter att ha skickat mailet gick jag in i rummet bredvid. Där stod TV:n på. På den gick just en film. Om det var någon kanal som sände eller om det var video eller DVD vet jag faktiskt inte idag. Om det var en sändning kanske jag kan så här i efterhand ta reda på datumet...
Jag började titta på filmen.
Det första jag fick se var - en scen med ett skogsrå. Det lockade en - som jag senare fattade det mycket elak! - man in i skogen. (Samtidigt som hans likaså elaka fru lockades åt ett annat håll av näcken.)
Det var "Äppelkriget." Jag hade aldrig sett den förut och hade inte en aning om att det fanns ett skogsrå i den.
Dessutom har jag aldrig i mitt liv vare sig förr eller senare sett ett skogsrå på TV.
Mitt rationella jag tyckte väl att det var ett väldigt konstigt sammanträffande. En mindre rationell del började nog fundera om det hela egentligen inte var någon sorts förebråelse för att jag lämnade ämnet...
tisdag 6 augusti 2013
Hisnande
Ser i ett inlägg på Monica Antonssons blogg att hon kollade att en sån där "papparättsmanifestation" på Sergels Torg verkar ha blivit ett komplett fiasko. Det var ju en glad nyhet.
Men det hela är samtidigt lite hisnande. Hon kollade det via en webbkamera vid Segels Torg som ligger på nätet.
Man märker att man börjar bli gammal när man alltså tycker att detta är hisnande, rena science fiction. Var man än är i världen kan man alltså, om man har tillgång till nätet, när som helst kolla vad som händer på Sergels i realtid. Jag tycker kanske att det är lika konstigt som äldre personer en gång i tiden måste ha tyckt att det var med de första TV- eller radioutsändningarna.
Och lite kul. För det finns fler webbkameror på nätet. Om man skulle vara långt borta och fylls av någon form av hemlängtan kan man alltså om man har lite tur på nätet hitta någon webbkamera på någon plats nära där man bor och se vad som händer just där just nu.
:-)
Men det hela är samtidigt lite hisnande. Hon kollade det via en webbkamera vid Segels Torg som ligger på nätet.
Man märker att man börjar bli gammal när man alltså tycker att detta är hisnande, rena science fiction. Var man än är i världen kan man alltså, om man har tillgång till nätet, när som helst kolla vad som händer på Sergels i realtid. Jag tycker kanske att det är lika konstigt som äldre personer en gång i tiden måste ha tyckt att det var med de första TV- eller radioutsändningarna.
Och lite kul. För det finns fler webbkameror på nätet. Om man skulle vara långt borta och fylls av någon form av hemlängtan kan man alltså om man har lite tur på nätet hitta någon webbkamera på någon plats nära där man bor och se vad som händer just där just nu.
:-)
måndag 5 augusti 2013
Koranen och Nya Testamentet om rikedom och girighet
Om man frågar någon hur Nya Testamentet (NT) ser på materiellt välstånd kommer nog de flesta efter ett tag att säga att det fördömer girighet och vill att människor ska dela med sig. Eller något sådant. Det är ju inte ett helt felaktigt svar.
Det finns många ställen - exempelvis berättelsen om den rike manen och Lazarus - som bygger på en sådan sensmoral.
I denna syn förenas de grundläggande skrifterna i judendom, kristendom och islam i ett ganska så gemensamt ställningstagande.
När det gäller Koranen kan man till exempel citera Sura 92: 5-11
"För den som villigt ger ⁅av sina ägodelar⁆ och fruktar Gud och som tror på det högsta goda skall Vi göra det lätt ⁅att följa religionens bud⁆. Men för de som håller hårt om penningpåsen och som ⁅därför att han är rik⁆ tror sig vara fri från allt beroende, och som förnekar det högsta goda, ⁅för honom⁆ ska Vi göra det tungt och svårt. Och vilken glädje har han av sin rikedom när han störtas i fördärvet."
I Sura 127 framgår det också ganska klart att Koranen kopplar ihop likgiltigheten för de fattigas nöd med ett förnekande av religionen i sig:
"Vad anser du om den ⁅människa⁆ som förnekar Domen? Det är samme man som manar undan den faderlöse, och som inte uppmanar ⁅någon⁆ att ge dem som lider nöd att äta. Det ska gå dem illa som ber utan att deras hjärtan deltar i bönen, de som vill ses ⁅och berömmas⁆ men som vägrar ⁅sin medmänniska⁆ även den minsta hjälp."
I Koranen uttrycks i sura efter sura det som många nog uppfattar som essensen i kristendomens syn på girighet och rikedom!
Girighet är en synd, och om man inte vill ge till de fattiga hotar ett straff i nästa liv.
Men... i detta finns det något som man missar. För medan Koranen väl motsvarar den populära synen på hur "religiösa" ser på sådana frågor gör NT det inte. För bortom de ställen som fördömer girighet finns där andra som går mycket längre,. De första kristna fördömde inte endast "girigheten" -de fördömde rikedomen i sig.
Detta är inte svårt att visa. Här kommer några citat som NT tillskriver Jesus.
Matteus: 19:24: ”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike."
Lukas 6:24-25: ”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.”
I det sista citatet fördöms inte endast "rikedom" utan all from av privilegierad tillvaro.
Jakob sägs ha varit Jesu bror. I Jakobsbrevet 5:1-6 kan man bland annat läsa detta:
”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er.
Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar... Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen"
Att de första kristna levde i någon form av kommunism kan man sluta sig till av detta:
"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt ... Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov." ( Apostlagärningarna 4:32-35).
Om man läser vidare kan man dessutom se att de i församlingen som i hemlighet försökte behålla delar av sina rikedomar kunde råka riktigt illa ut.
Den typen av drastiskt avståndstagande från rikedom i sig finns, så vitt jag kan se, ingenstans i Koranen . Medan Koranens samhällsideal liknar en välfärdsstat där de fattiga får stöd är NT:s alternativ faktiskt någon form av kommunism.
Många i väst idag uppfattar islam som extremt, medan kristendom ses som harmlöst och beskedligt. Det är ju en karikatyr hur som helst, och om man går till ursprunget blir ju bilden en helt annan .
Koranen utmanade inte samhällets ekonomiska grundstruktur, men NT gjorde det. Islam framstår redan från början som en form av reformism - medan urkristendomen i jämförelse var rena ultravänstern...
De mest rabiata islammotståndarna inom kristenheten är oftast polititikt långt ut på högerkanten (och dessutom oftast inte speciellt fattiga...). Det konstiga är kanske att de inte får sin nattsömn störd av bibelcitat som de jag citerat här.
Men så konstigt är det kanske inte. De läser nog Bibeln inne i sin egen hallucinatoriska Alice i underlandet-liknande spegelvärld, styrda av sina egna egoistiska önskningar.
Den dagen de förmår att lämna spegelvärlden och på allvar greppar vad som faktiskt står kommer nog den kristna högern att krossas.
Det finns många ställen - exempelvis berättelsen om den rike manen och Lazarus - som bygger på en sådan sensmoral.
I denna syn förenas de grundläggande skrifterna i judendom, kristendom och islam i ett ganska så gemensamt ställningstagande.
När det gäller Koranen kan man till exempel citera Sura 92: 5-11
"För den som villigt ger ⁅av sina ägodelar⁆ och fruktar Gud och som tror på det högsta goda skall Vi göra det lätt ⁅att följa religionens bud⁆. Men för de som håller hårt om penningpåsen och som ⁅därför att han är rik⁆ tror sig vara fri från allt beroende, och som förnekar det högsta goda, ⁅för honom⁆ ska Vi göra det tungt och svårt. Och vilken glädje har han av sin rikedom när han störtas i fördärvet."
I Sura 127 framgår det också ganska klart att Koranen kopplar ihop likgiltigheten för de fattigas nöd med ett förnekande av religionen i sig:
"Vad anser du om den ⁅människa⁆ som förnekar Domen? Det är samme man som manar undan den faderlöse, och som inte uppmanar ⁅någon⁆ att ge dem som lider nöd att äta. Det ska gå dem illa som ber utan att deras hjärtan deltar i bönen, de som vill ses ⁅och berömmas⁆ men som vägrar ⁅sin medmänniska⁆ även den minsta hjälp."
I Koranen uttrycks i sura efter sura det som många nog uppfattar som essensen i kristendomens syn på girighet och rikedom!
Girighet är en synd, och om man inte vill ge till de fattiga hotar ett straff i nästa liv.
Men... i detta finns det något som man missar. För medan Koranen väl motsvarar den populära synen på hur "religiösa" ser på sådana frågor gör NT det inte. För bortom de ställen som fördömer girighet finns där andra som går mycket längre,. De första kristna fördömde inte endast "girigheten" -de fördömde rikedomen i sig.
Detta är inte svårt att visa. Här kommer några citat som NT tillskriver Jesus.
Matteus: 19:24: ”Ja, jag säger er: det är lättare för en kamel att komma igenom ett nålsöga än för en rik att komma in i Guds rike."
Lukas 6:24-25: ”Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta.”
I det sista citatet fördöms inte endast "rikedom" utan all from av privilegierad tillvaro.
Jakob sägs ha varit Jesu bror. I Jakobsbrevet 5:1-6 kan man bland annat läsa detta:
”Ni som är rika: gråt och klaga över de olyckor som skall komma över er.
Er rikedom förmultnar, era kläder äts upp av mal, ert guld och silver rostar, och rosten skall vittna mot er och förtära er kropp som eld. Ni har samlat skatter i dessa sista dagar... Ni har levt i lyx och överflöd här på jorden. Ni har gött er på slaktdagen"
Att de första kristna levde i någon form av kommunism kan man sluta sig till av detta:
"Alla de många som hade kommit till tro var ett hjärta och en själ, och ingen betraktade något av det han ägde som sitt; de hade allt gemensamt ... Ingen av dem led någon nöd. De som ägde jord eller hus sålde sin egendom och kom med köpesumman och lade ner den vid apostlarnas fötter, och man delade ut åt var och en efter hans behov." ( Apostlagärningarna 4:32-35).
Om man läser vidare kan man dessutom se att de i församlingen som i hemlighet försökte behålla delar av sina rikedomar kunde råka riktigt illa ut.
Den typen av drastiskt avståndstagande från rikedom i sig finns, så vitt jag kan se, ingenstans i Koranen . Medan Koranens samhällsideal liknar en välfärdsstat där de fattiga får stöd är NT:s alternativ faktiskt någon form av kommunism.
Många i väst idag uppfattar islam som extremt, medan kristendom ses som harmlöst och beskedligt. Det är ju en karikatyr hur som helst, och om man går till ursprunget blir ju bilden en helt annan .
Koranen utmanade inte samhällets ekonomiska grundstruktur, men NT gjorde det. Islam framstår redan från början som en form av reformism - medan urkristendomen i jämförelse var rena ultravänstern...
De mest rabiata islammotståndarna inom kristenheten är oftast polititikt långt ut på högerkanten (och dessutom oftast inte speciellt fattiga...). Det konstiga är kanske att de inte får sin nattsömn störd av bibelcitat som de jag citerat här.
Men så konstigt är det kanske inte. De läser nog Bibeln inne i sin egen hallucinatoriska Alice i underlandet-liknande spegelvärld, styrda av sina egna egoistiska önskningar.
Den dagen de förmår att lämna spegelvärlden och på allvar greppar vad som faktiskt står kommer nog den kristna högern att krossas.
söndag 4 augusti 2013
"Skrämd till tystnad – brev från en vingklippt filmare"
Under denna rubrik berättar filmaren Thor-Björn Bergman hur han hotas till tystnad. Han har under flera år gjort en mycket stor nytta genom många välgjorda filmer om utsatta barn.
Hoten har fått effekt. Bergman kommer att skjuta upp framtida filmprojekt, han lämnar organisationen "Army of Survivors", han ställer in sin medverkan i Trasdockan.
Ska det behöva gå till så här? Svaret är nej.
Förövarförsvararna måste mötas med mer effektivt motstånd. Det är bra att Bergman berättar om de skändliga hoten.
De är, som det brukar heta, något att tänka på. Men att tänka räcker inte. För att den barnfientliga klicken ska kunna bemötas på allvar krävs något mer.
Det krävs opininionsbildning, aktivitet, upplysning, kartläggning.
Kort sagt - handling.
-------------------------------------------------------------------------
Se också Monica Antonssons inlägg "I Sverige tystas numera hederligt folk av gangsters!" .
Och NoBoyToys inlägg "Thor-Björn Bergman hotad till tystnad" .
Hoten har fått effekt. Bergman kommer att skjuta upp framtida filmprojekt, han lämnar organisationen "Army of Survivors", han ställer in sin medverkan i Trasdockan.
Ska det behöva gå till så här? Svaret är nej.
Förövarförsvararna måste mötas med mer effektivt motstånd. Det är bra att Bergman berättar om de skändliga hoten.
De är, som det brukar heta, något att tänka på. Men att tänka räcker inte. För att den barnfientliga klicken ska kunna bemötas på allvar krävs något mer.
Det krävs opininionsbildning, aktivitet, upplysning, kartläggning.
Kort sagt - handling.
-------------------------------------------------------------------------
Se också Monica Antonssons inlägg "I Sverige tystas numera hederligt folk av gangsters!" .
Och NoBoyToys inlägg "Thor-Björn Bergman hotad till tystnad" .
Elizabeth Loftus om egna och andras minnen
Bloggen Sanningen om papparättsrörelsen frågar sig varför TT valde att träffa just Elizabeth Loftus på psykologikongressen i Sverige. Loftus är en av de få psykologer i USA som ställt hela sin prestige på spel för att backa upp organisationen False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som organiserar personer som anklagats för sexuella övergrepp mot barn.
Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inser att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.
1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.
Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.
Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,
Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.
När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.
Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?
Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.
I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.
Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.
När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.
Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."
Loftus tvekar inte, trots att även hon nog borde inser att om man samlar hundratals människor i en organisation för "falskt anklagade" kan de knappast alla vara oskyldiga. För att uttrycka det lite försiktigt.
1993 skrev jag en artikel i tidskriften Spegeln med rubriken De tar ifrån de utsatta deras verklighet. Den handlade om just övergreppsförnekarna - från Sigmund Freud - till Elizabeth Loftus.
Nedanstående är alltså avsnittet om just Loftus i denna artikel. Jag läste två av Loftus böcker innan jag skrev den. Jag blev uppriktigt sagt förvånad över hennes egendomliga attityd inte endast till andras, utan även till sina egna minnen. När jag slutligen insåg att hon sade sig själv endast (!) ha falska minnen av sin far, förutom av när han dog, samtidigt som hon sade sig minnas andra saker från barndomen "på riktigt", som att ha blivit utsatt av en barnvakt i sexårsåldern, - tedde det sig lite märkligt. I synnerhet som Elizabeth Loftus far faktiskt dog först när hon själv var i vuxen ålder! Det ställde, tyckte jag, en del märkliga frågor om karaktären av hennes eget nästan drömlikt motsägelsefulla minne, och hur detta möjligen kunde ha påverkat hennes teorier.
Detta är naturligtvis att psykologisera över Loftus, vilket en del kan tycka vara tveksamt. Men i sammanhanget tyckte jag faktiskt att det var befogat. Så efter en viss tvekan tog jag med detta i slutet av avsnittet om Loftus,
Jag tycker att det jag skrev om henne står sig. Men vill gärna medge att Loftus efter detta har genomfört några nya "experiment" som inte nödvändigtvis helt och hållet berörs av kritiken jag här riktar mot de hon hade utfört när jag skrev artikeln.
När avsnittet inleds har jag just diskuterat hur FMSF använder sig av rena charlataner som "vetenskapligt" stöd , och kommer sedan in på Loftus.
------------------------------------------------------------------------------------------
Från min artikel i Spegeln 4/93..
"En mer respektabel auktoritet (i själva verket deras absolut tyngsta vetenskapliga stöd) som slutit upp bakom FMSF är Elisabeth Loftus. Hon är professor i psykologi vid Washingtons universitet med minnesforskning som specialitet. I hennes till svenska översatta bok Vårt minne (Liber förlag, Stockholm 1982) driver hon konsekvent tesen att minnet är otillförlitligt. I den vetenskapliga debatten om minnets karaktär befinner hon sig på den extremkant som hävdar att minnen kan konstrueras upp och förvrängas nästan hur som helst. Hon har bland annat hävdat att hon i laboratorieexperiment lyckats inplantera falska minnen av att i barndomen blivit övergiven i ett shoppingcenter.
Bortsett från att det är milt sagt tveksamt om ett sådant minne på något sätt kan jämställas med minnet av ett sexuellt övergrepp uppstår en annan fråga: hur många barn har inte upplevt att de blivit 'övergivna' på ett shoppingcenter eller annan offentlig plats?
Det måste tillhöra något av de vanligaste ångestupplevelserna under barndomen och det är långtifrån säkert att Loftus verkligen "inplanterat" detta minne. Det kan mycket väl vara så att hennes manipulationer inte ledde till något annat än att verkliga reella minnen dök upp.. Den dag Loftus verklige lyckas "inplantera" minnen av traumatiska händelser som inte drabbar var och vartannat barn skulle hennes position onekligen vara starkare.
I övrigt är hennes lyckade försök till "inplantering" av minnen milt sagt anspråkslösa. Att få folk att tro att människor har rakt hår istället för lockigt eller andra rent kognitiva minnesförändringar är med all sannolikhet helt irrelevanta vid en diskussion om återupplevda djupt traumatiska minnen. Loftus har samma grundsyn som de svenska "vittnespsykologer" som grundligt diskrediterat sig i incesträttegång efter incesträttegång. När hon exempelvis i rättegången mot en man, vars nu vuxna dotter mindes hur fadern när hon var åtta år våldtagit och mördat en kamrat till henne, försöker bortförklara minnet med att dottern först trodde att mordet hade skett på förmiddagen och senare ändrade sig till eftermiddagen använder hon sig onekligen av samma pedantiska metod som de svenska vittnespsykologerna.
Hon framträder ofta på försvarets sida i rättegångar för att försvara personer som är misstänkta för våldtäkter och övergrepp mot barn. (Se henne Witness for the Defence, S.t Martin Press, New York 1991). I rättegångar som rör sexuella övergrepp mot barn betvivlar hon rent rutinmässigt barns berättelser och driver alltid linjen att minnen kan vara 'insuggererade' av vuxna.
När det gäller vuxna som återupplever sexuella övergrepp under terapi misstänker hon alltid att det är terapeuterna som insuggererar minnen. Döm då om läsarens häpnad när Loftus i Witness for the Defence plötsligt avslöjar att hon själv utsatts för sexuella övergrepp i sexårsåldern. Hon beskriver sitt eget minne, ironiskt nog utan skuggan av tvivel på att det har ägt rum. Hon drar upp sitt eget minne för att bemöta dem som hävdar att hon inte har rätt att uttala sig om sexuella övergrepp mot barn eftersom hon aldrig någonsin haft professionell kontakt med utsatta barn! Egendomligt nog använder hon inte den teoretiska apparat som hon använder för att slå sönder andras minnen på sina egna minnen av övergrepp.
Loftus är en egenartad person, som verkar drivas av starka motiv i sin kamp för att betvivla minnen. Hon drar flera gånger upp sig själv som exempel i sina diskussioner. Hon berättar till exempel i Vårt minne att det enda minne av sin far förutom hans dödskamp hon har är falska minnen, som konstruerats upp från fotografier hon sett. Det är lite egendomligt med tanke på att hennes far dog när hon var i vuxen ålder.Det är onekligen också egendomligt att hon enligt egen uppgift inte har några som helst barndoms- eller andra minnen av fadern, samtidigt som hon klart minns sin barnvakts sexuella övergrepp från när hon var sex år. Det skulle vara frestande att gå längre i spekulationer om Loftus´ egenartade förhållande till sitt eget och andras minne, men jag stannar här."
fredag 2 augusti 2013
Frälsningsarmén
Om det fanns något kristet samfund som jag tyckte var sympatiskt som barn var det nog Frälsningsarmén. Dels visste jag ju att de gjorde nytta, dels var de inte bara vänliga, utan faktiskt också respektfulla gentemot barn.
Jag kommer att tänka på det när jag får reda på att frälsningssoldaten Christina Sandberg utseddes till "Seklets Södertäljebo" 1999 - och slog Björn Borg och Hasse Tellemar med hästlängder. Hon var förresten inte endast frälsningssoldat utan även medlem i Socialdemokratiska Kvinnoförbundet...
Tillbaks till barndomen. I Gräddö kände vi en familj, där mannen var officer i "den riktiga" armén. Hans son beundrade honom mycket, verkade det som. Tyvärr ledde det att han samtidigt närde ett underligt förakt för Frälsningsarmén. Han verkade tycka att det var en skändning av den försvarsmakt där fadern befann sig att Frälsis hade tagit efter dess yttre former. Själv tycker jag nog att en "armé" som försöker mildra nöden genom att soppkök och annat på något sätt är mer sympatisk än en som har till uppgift att döda.
Thorsten Kjäll har i en bok från 1972 med en lite svårförståelig titel, Korsets färger bära (jag har ännu inte upptäckt vilka "korsets färger" är och hur de kan "bära"!) försökt skriva Frälsningsarméns historia. Där upptäcker jag något fascinerande.
När man läser den inser man att det verkar som om Frälsningsarmén var ett av de allra första samfunden som redan från starten på 1800-talet hade en organisatorisk jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag kollar engelska Wikipedia och det stämmer - de ordinerade kvinnor redan från början. Rörelsens grundare hette Willian Booth, och hans hustru, Catherine Booth, skrev tidigt ett debattinlägg för att kvinnor hade lika stor rätt att predika som män. Så blev det också - hon höll en mängd predikningar under sitt liv.
De två personer som ledde arbetet att med att introducera Frälsningsarmén i Sverige, var båda kvinnor. De hette Hanna Ouchterlony och Jenny Swanson. Förutom dessa bestod ledargruppen av Emily Petterson, James Ganside, och en till man,vars namn ingen tycks riktigt känna till....
De två männen av de fem verkar inte ha gjort något större intryck på någon. Kjäll skriver:"Om de båda männen i gruppen tydligen inte var av pionjärvirke, så var kvinnorna det dess mer" . (s. 42).
En lustig sak i boken är alla utfall mot Frälsningsarmén från sent 1800-tal som författaren citerar från dåtida ledande borgerliga tidningar. Den beskrevs av dessa som en farlig sekt av imbecilla fanatiker.
Idag är det ju inte så. Frälsningsarmén är ju högst respekterad och ses väl nästan som samhällsbärande. Men från början verkar de ha setts som farliga och nästan subversiva.
Ja, ju mer jag läser ju mer får jag intrycket att det nog var rationellt att gilla dom som barn. Och även om de inte är subversiva idag gör de ändå en massa nytta. Vilket är mer än vad man kan säga om en mängd andra religiösa grupper.
Jag kommer att tänka på det när jag får reda på att frälsningssoldaten Christina Sandberg utseddes till "Seklets Södertäljebo" 1999 - och slog Björn Borg och Hasse Tellemar med hästlängder. Hon var förresten inte endast frälsningssoldat utan även medlem i Socialdemokratiska Kvinnoförbundet...
Tillbaks till barndomen. I Gräddö kände vi en familj, där mannen var officer i "den riktiga" armén. Hans son beundrade honom mycket, verkade det som. Tyvärr ledde det att han samtidigt närde ett underligt förakt för Frälsningsarmén. Han verkade tycka att det var en skändning av den försvarsmakt där fadern befann sig att Frälsis hade tagit efter dess yttre former. Själv tycker jag nog att en "armé" som försöker mildra nöden genom att soppkök och annat på något sätt är mer sympatisk än en som har till uppgift att döda.
Thorsten Kjäll har i en bok från 1972 med en lite svårförståelig titel, Korsets färger bära (jag har ännu inte upptäckt vilka "korsets färger" är och hur de kan "bära"!) försökt skriva Frälsningsarméns historia. Där upptäcker jag något fascinerande.
När man läser den inser man att det verkar som om Frälsningsarmén var ett av de allra första samfunden som redan från starten på 1800-talet hade en organisatorisk jämställdhet mellan kvinnor och män. Jag kollar engelska Wikipedia och det stämmer - de ordinerade kvinnor redan från början. Rörelsens grundare hette Willian Booth, och hans hustru, Catherine Booth, skrev tidigt ett debattinlägg för att kvinnor hade lika stor rätt att predika som män. Så blev det också - hon höll en mängd predikningar under sitt liv.
De två personer som ledde arbetet att med att introducera Frälsningsarmén i Sverige, var båda kvinnor. De hette Hanna Ouchterlony och Jenny Swanson. Förutom dessa bestod ledargruppen av Emily Petterson, James Ganside, och en till man,vars namn ingen tycks riktigt känna till....
De två männen av de fem verkar inte ha gjort något större intryck på någon. Kjäll skriver:"Om de båda männen i gruppen tydligen inte var av pionjärvirke, så var kvinnorna det dess mer" . (s. 42).
En lustig sak i boken är alla utfall mot Frälsningsarmén från sent 1800-tal som författaren citerar från dåtida ledande borgerliga tidningar. Den beskrevs av dessa som en farlig sekt av imbecilla fanatiker.
Idag är det ju inte så. Frälsningsarmén är ju högst respekterad och ses väl nästan som samhällsbärande. Men från början verkar de ha setts som farliga och nästan subversiva.
Ja, ju mer jag läser ju mer får jag intrycket att det nog var rationellt att gilla dom som barn. Och även om de inte är subversiva idag gör de ändå en massa nytta. Vilket är mer än vad man kan säga om en mängd andra religiösa grupper.
torsdag 1 augusti 2013
Nej, Thomas Quick hade inga "falska minnen"
Thomas Quick/ Sture Bergwall har lämnat två versioner om hur hans erkännanden kom till. Före 2008 hävdade han att han fått upp minnen som han ansåg var riktiga. Efter 2008 har han lika bestämt hävdat att han ljög, medvetet. För att ställa sig in och få fördelar på rättspsyk.
Det hindrar inte att Quick-fallet ologiskt nog brukar användas av de kampanjmakare som försöker övertyga oss om hur lätt det är att inplantera "falska minnen" av övergrepp. Ologiskt eftersom Quick alltså aldrig har sagt ett ord om att han haft några falska minnen.
Men ändå har påståendet valsat runt, som en vandringssägen. Redan 2008 talades det på Sourze om "Quicks falska minnen".
Och idag, lite mindre än fem år senare. skriver Aftonbladet detta om Quicks terapeut: "Genom minnesterapi framkallade hon påstådda undanträngda minnen hos sin patient".
Och om Sven-Åke Christiansson skriver man på samma ställe: "Han har i efterhand anklagats för att ha hjälpt Thomas Quick på traven med att skapa falska minnen inför vallningarna."
Det här är rena fantasier. Om någon verkligen har försökt inplantera falska minnen hos Quick har detta i så fall misslyckats kapitalt. Det har vi hans egna ord på....
Quick-fallet borde inte kunna användas i kampanjen för att det är lätt att suggerera fram falska minnen, eftersom hur man än vrider och vänder på saken fanns inga falska minnen där, någonstans.
Att det ändå används på det sättet visar att förnekarna så mycket verkar sakna verkliga argument, att de måste ta till rena fantasifoster.
Det hindrar inte att Quick-fallet ologiskt nog brukar användas av de kampanjmakare som försöker övertyga oss om hur lätt det är att inplantera "falska minnen" av övergrepp. Ologiskt eftersom Quick alltså aldrig har sagt ett ord om att han haft några falska minnen.
Men ändå har påståendet valsat runt, som en vandringssägen. Redan 2008 talades det på Sourze om "Quicks falska minnen".
Och idag, lite mindre än fem år senare. skriver Aftonbladet detta om Quicks terapeut: "Genom minnesterapi framkallade hon påstådda undanträngda minnen hos sin patient".
Och om Sven-Åke Christiansson skriver man på samma ställe: "Han har i efterhand anklagats för att ha hjälpt Thomas Quick på traven med att skapa falska minnen inför vallningarna."
Det här är rena fantasier. Om någon verkligen har försökt inplantera falska minnen hos Quick har detta i så fall misslyckats kapitalt. Det har vi hans egna ord på....
Quick-fallet borde inte kunna användas i kampanjen för att det är lätt att suggerera fram falska minnen, eftersom hur man än vrider och vänder på saken fanns inga falska minnen där, någonstans.
Att det ändå används på det sättet visar att förnekarna så mycket verkar sakna verkliga argument, att de måste ta till rena fantasifoster.
Ingen hinner fram till den eviga ron
Jag frågade en gång Eva Brunne när de brukade sjunga psalmen "Ingen hinner fram till den eviga ron". Hon svarade, med eftertryck, ALDRIG.
Det kanske man kan förstå om man läser texten.
Jag frågade henne om saken 1997, när hon var min konfirmationspräst.
Jag hörde talas om psalmen första gången 1973, när en person som jag kände parafraserade titeln när hon skrev med en kulspetspenna på baksidan av en snusdosa.
Eva Brunne är annars mycket sympatisk, så det förvånar inte att hon ogillade psalmen.
Men melodin är faktiskt väldigt vacker….
1.
Ingen hinner fram till den eviga ron
som sig ej eldigt framtränger.
Själen måste utstå en kamp för den tron,
varpå vår salighet hänger.
Porten kallas trång, och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.
2.
Hindren äro många. Gör motstånd, min själ,
Satan dig nåden ej unnar.
Träng dig framom allt som vill hindra ditt väl,
övergiv världenes brunnar.
Lyd ej deras röst som ropar: Följ med oss!
Ty, min dyra själ, du måste då förgås.
Nej, för Jesu kärlek, jag råder och ber:
Strid i Guds kraft för din krona.
3.
Härlighetens himmel är värd all din flit,
värd all din bön och din längtan.
Ingen ångrar sig, som har väl hunnit dit,
kronan förtjänar din trängtan.
Därför vakna upp och se dig flitigt om,
gör dig väl beredd till Herrens stora dom.
Bröllopskläder fordras av var och en själ,
som in i staden skall komma.
4.
Aldrig blir du insläppt i himmelens land,
tro mig, o själ, vad jag säger,
aldrig kastas ankar på himmelens strand,
om du sann tro icke äger.
Tron skall rädda dig, så framt du räddas skall;
därför, käre, hör och res dig från ditt fall,
bättra dig och tro Jesu ljuvliga ord.
Detta, ja, detta är vägen.
5.
Hela vida världen Gud bjuder och ber:
Kämpa för sällhetens krona.
Herren dig av nåde den skatten visst ger,
sträva därefter i trona.
Himlafaderns hand är utsträckt till din själ,
Frälsarn klappar på, han ömmar för ditt väl,
nådens helge Ande vill störa din sömn.
Salig är du, om du vaknar.
Det kanske man kan förstå om man läser texten.
Jag frågade henne om saken 1997, när hon var min konfirmationspräst.
Jag hörde talas om psalmen första gången 1973, när en person som jag kände parafraserade titeln när hon skrev med en kulspetspenna på baksidan av en snusdosa.
Eva Brunne är annars mycket sympatisk, så det förvånar inte att hon ogillade psalmen.
Men melodin är faktiskt väldigt vacker….
1.
Ingen hinner fram till den eviga ron
som sig ej eldigt framtränger.
Själen måste utstå en kamp för den tron,
varpå vår salighet hänger.
Porten kallas trång, och vägen heter smal,
hela Herrens nåd är ställd uti ditt val,
men här gäller tränga, ja, tränga sig fram,
annars är himlen förlorad.
2.
Hindren äro många. Gör motstånd, min själ,
Satan dig nåden ej unnar.
Träng dig framom allt som vill hindra ditt väl,
övergiv världenes brunnar.
Lyd ej deras röst som ropar: Följ med oss!
Ty, min dyra själ, du måste då förgås.
Nej, för Jesu kärlek, jag råder och ber:
Strid i Guds kraft för din krona.
3.
Härlighetens himmel är värd all din flit,
värd all din bön och din längtan.
Ingen ångrar sig, som har väl hunnit dit,
kronan förtjänar din trängtan.
Därför vakna upp och se dig flitigt om,
gör dig väl beredd till Herrens stora dom.
Bröllopskläder fordras av var och en själ,
som in i staden skall komma.
4.
Aldrig blir du insläppt i himmelens land,
tro mig, o själ, vad jag säger,
aldrig kastas ankar på himmelens strand,
om du sann tro icke äger.
Tron skall rädda dig, så framt du räddas skall;
därför, käre, hör och res dig från ditt fall,
bättra dig och tro Jesu ljuvliga ord.
Detta, ja, detta är vägen.
5.
Hela vida världen Gud bjuder och ber:
Kämpa för sällhetens krona.
Herren dig av nåde den skatten visst ger,
sträva därefter i trona.
Himlafaderns hand är utsträckt till din själ,
Frälsarn klappar på, han ömmar för ditt väl,
nådens helge Ande vill störa din sömn.
Salig är du, om du vaknar.
Och så börjar kampanjen mot bortträngda minnen igen...
Så fort Thomas Quick kommer på tapeten kommer genast som ett brev på posten myriader av angrepp på terapeuter som erkänner att bortträngda minnen kan återkallas.
I SvD idag kan vi ta del av ett nytt exempel på detta i en kolumn av Ia Wadendal: "Drogerna kombinerades med en redan då ifrågasatt terapimetod. Det är en form av terapi där falska barndomsminnen om övergrepp och mardrömsliknande fantasier kan förvandlas till verklighet för patienten, enligt Anna Dåderman, medicine doktor i rättspsykiatri, som granskat Bergwalls journaler"
Det är bara dumt.
I just Quick-fallet handlar det inte ens enligt Quick själv om att han förmåddes till att tro på några "falska barndomsminnen" . Han beskriver sig inte som offer för "falska minnen", som han fått under "terapi". Han säger att han ljög medvetet.
Men nu används Quick-fallet systematiskt i en kampanj som aggressivt driver linjen att minnen inte kan trängas bort, och/eller återkallas. Och de terapeuter som kan tänka sig den möjligheten ska brännmärkas.
Det är ytterst obehagligt.
I SvD idag kan vi ta del av ett nytt exempel på detta i en kolumn av Ia Wadendal: "Drogerna kombinerades med en redan då ifrågasatt terapimetod. Det är en form av terapi där falska barndomsminnen om övergrepp och mardrömsliknande fantasier kan förvandlas till verklighet för patienten, enligt Anna Dåderman, medicine doktor i rättspsykiatri, som granskat Bergwalls journaler"
Det är bara dumt.
I just Quick-fallet handlar det inte ens enligt Quick själv om att han förmåddes till att tro på några "falska barndomsminnen" . Han beskriver sig inte som offer för "falska minnen", som han fått under "terapi". Han säger att han ljög medvetet.
Men nu används Quick-fallet systematiskt i en kampanj som aggressivt driver linjen att minnen inte kan trängas bort, och/eller återkallas. Och de terapeuter som kan tänka sig den möjligheten ska brännmärkas.
Det är ytterst obehagligt.
Monica Antonsson om Thomas Quick
Thomas Quick/Sture Bergwall har friats från det sista mordet han dömdes för.
Tidningarna har genast följt upp med en hel del förutsägbara och ointressanta kommentarer. De är bara trista.
I jämförelse är Monica Antonssons kommentar riktigt uppfriskande. Och det alldeles oavsett frågan om Quick verkligen är, eller inte är, oskyldig till alla de mord som han har dömts för.
Tidningarna har genast följt upp med en hel del förutsägbara och ointressanta kommentarer. De är bara trista.
I jämförelse är Monica Antonssons kommentar riktigt uppfriskande. Och det alldeles oavsett frågan om Quick verkligen är, eller inte är, oskyldig till alla de mord som han har dömts för.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
