Thomas Quick

I dag fylls tidningarna av nyheten att en man som dömts för åtta mord nu påstår att han är oskyldig. Aftonbladet har till exempel hela nio sidor om saken. Nu är det inte direkt konstigt att någon som sitter på rättspsyk, och har att se fram emot att sitta inspärrad nästan hela sitt liv, tar tillbaka sina erkännanden. Speciellt inte sedan han utsatts för lite påverkan av Hannes Råstam, känd för friandet av Bo Larsson.

Så varför denna hysteri? Nu är det ju så att media numera är betydligt mer intresserade av att bevaka personer som säger sig vara oskyldiga till vålds- och sexualbrott än att skriva om de som fälls för dem. Det har varit så åtminstone sedan 1996.

På Aftonbladets nio sidor läggs inte några av de fakta som talar för Quicks skuld fram. De enda som intervjuas är de som är övertygade om hans oskuld. Att den så skeptiske JK Göran Lambertz efter att ha gått igenom domarna blev övertygad om Quicks skuld nämns i förbigående, men ingen kommer på idén att intervjua honom. För att inte tala om Gubb Jan Stigson...

Det mest uppseendeväckande är dock en artikel av Lennart Håård, på sidorna 10-11. Han berättar om hur han träffat Quick 1994. Quick berättade då om hur han utsattes för sexuella övergrepp i barndomen. Håård tror honom inte, och anmärker att hans syskon förnekat att det har hänt. Håård skriver upprört: ”Han tvekade inte att lämna ut sin pappa!” Han tillägger: ”Jag visste att det Quick berättade inte var sant och mådde illa”.

Han visste förstås ingenting sådant. Han hade bara magen att rakt av avfärda en person som berättat om sexuella övergrepp i barndomen, utan att ens försöka undersöka saken, mer än att ha pratat lite med hans förnekande syskon.

Huvudanledningen till kampanjen mot Quick är nu fallets koppling till frågor om bortträngda minnen och övergrepp mot barn. Det visas ovanligt klart i Håårds artikel. Håård anser sig ha rätten att tvärsäkert uttala sig om vad som hänt eller inte hänt i Thomas Quicks barndom. Och dessutom skryta med att han mådde illa av de påstådda lögnerrna.

Jag tittar noga på bilden av Lennart Håård bredvid artikeln. Jag ser en man som hånfullt avfärdar en berättelse om övergrepp i en barndom som han rimligen inte vet ett skvatt om. Jag ser en arrogant förnekare. Jag märker att även jag börjar må illa...