lördag 13 december 2008

Evelyn Reed, matriarkat - och dagens vårdnadstvister

/De tre sista styckena i detta inlägg bör nog inte ses som en konkret politisk handlingslinje vad gäller vårdnadstvister. Riktigt så orealistisk är jag inte. Men man kan ju drömma.../

Det är lite över 30 år sedan jag först läste Evelyn Reeds bok ”Kvinnans utveckling”. Den hade underrubriken "Från matriarkalisk klan till patriarkalisk familj". Det var i december 1978, och den grundlade hos mig ett ganska så systematiskt intresse för teorier om förhistoriska matriarkat. Jag blev mycket imponerad när jag läste den. Det är en av de böcker som jag faktiskt kan säga förändrade min världsbild i grunden.

Mycket imponerad är jag på sätt och vis än idag. Jag har visserligen blivit mycket kritisk till mycket i den. Reed bygger upp en grandios teori om det förhistoriska matriarkatet - dess karaktär, dess uppkomst och dess fall. Och jag delar hennes åsikt att kvinnorna i de samhällen som existerade före patriarkatet av allt att döma hade en central roll, och en maktställning som vida överstiger den de har idag.

Problemet var att hon lade fram den med magistral självsäkerhet - så här är det, punkt slut. Ett annat problem var att hon ofta behandlade sina källor på ett lite märkligt sätt. Ett tredje problem var att hon ofta struntade i källor som var problematiska för hennes teori. Ett fjärde problem var att hon i stort sett struntade i arkeologin, trots att hon därifrån skulle kunnat få ett än starkare stöd för sin teori.

Nu var Evelyn Reed inte akademiskt skolad. Hon var en självlärd aktivist, marxist och feminist. Hon hade många fel men själva grundteorin står där - som en utmaning.

Jag har just börjat läsa om boken - det är länge sedan jag läste den sist.

Jag har som sagt bara börjat läsa, men det finns en sak i början jag gärna kommenterar. Hon visar övertygande på att fadersfamiljen som vi känner den inte har sin grund i biologin. De djurarter som är våra närmaste släktingar känner inte till den alls. "Familjen" eller dess motsvarighet utgörs där av enheten mor-barn. Vilken hanne som avlat är i sammanhanget inte något som någon vet om, eller visar intresse för.

Detta gäller alla däggdjur. Om vi vill leta efter enheten "mamma-pappa-barn" i djurriket får man leta bland fåglar och liknande djur. Det är ju bra för vårt samhälle att dessa djur finns - för man kan uppmärksamma barnen på fåglarnas liv och hur fågelmamma och fågelpappa lever ihop och tar hand om barnen. På så sätt får många barn för sig att det sociala faderskapet är förankrat i naturen. Många vuxna envisas också med att tro det.

Evelyn Reed insåg något som de flesta antropologer inte verkat inse - att frånvaron av fadersfamilj hos de oss närstående djuren har relevans för diskussionen om vilket släktskapssystem som kom först. Det faller sig naturligt att när de första hominiderna utvecklade en familj blev det en modersfamilj. Att de första släktskapssystemen var på moderns sida, dvs. matrilineära. Och bosättningsmönstren blev efter hand matrilokala, dvs. hannen flyttade till modern, i den mån någon flyttade alls.

Men om man funderar vidare har det viss relevans för alla dessa vårdnadstvister, dessa faderrättsgrupper, dessa gnällprogram på TV om hur mödrar gömmer barn. Det sociala faderskapet är en social konstruktion, det är inte förankrat i någon biologi. Det borde innebära att detta faderskap egentligen borde villkoras. Den borde bara gälla om barnen vill det, och mår bra av det.

Det finns ingen ”jämställdhet” vad gäller en mans och en kvinnas betydelse för ett barns tillblivelse. För kvinnan handlar det om ett långt, både fysiskt och psykiskt energikrävande nödvändigt arbete, som bara börjar vid befruktningen, och som inte är avslutat förrän nio månader senare. För mannens del är det nödvändiga momentet mycket mer begränsat - i grunden inte längre än den tid det tar för spermierna att nå ägget. Men det är i åberopande av denna akt som olämpliga fäder kräver att få kontroll över barn de har utnyttjat, vanskött, skrämt eller misshandlat.

Med tanke på detta framstår det matrilineära släktskapet som en mycket förnuftig ordning. Och framförallt mer barnvänlig än våra dagars, som under fadersrättens förmenta jämställdhet systematiskt utlämnar barn till övergrepp och vanvård.

3 kommentarer:

Tidlösa sa...

Som kuriosum kan nämnas att det finns en fågel vars beteende kraftigt skiljer sig från de övrigas. Det gäller kasuaren, en avlägsen släkting till strutsen. Kasuarer lever i norra Australien och på Nya Guinea. Honorna strövar omkring fritt över ett stort område, och parar sig med många olika hannar. Efter att ha lagt sina ägg, lämnar honan boet och beger sig till nästa område, och nästa hanne. Hannen stannar kvar, ruvar äggen, och tar hand om ungarna helt själv! Hur detta märkliga beteende har uppstått, vet jag inte. Det låter evolutionshistoriskt bakvänt på något vis, men uppenbarligen fungerar det.

Hos kasuarer, alltså…

Lilja sa...

Hjärnforskningen visar vilka funktioner kvinnan och mannen har övat upp under tusetals år. Kvinnans hjärna är bra på relationer, samspel, empati, språk. Inte mannens. I en vårdnadstvist läggs en utredning fram, gjord av socialtjänsten. Den är godtycklig och subjektiv. En man som vill ha sina barn anses vara en engagerad pappa, stark och stadig. Att han förtrycker mamman syns inte. Att han föraktar svaghet, gråt, och rädsla syns inte. Att han krossar mamman med hån, aggression och förakt syns inte för dem som inte tittar noga. Hur många kvinnor har varit med om detta? Hur många barn? Att driva en vårdnadstvist är dyrt, slitsamt och svårt - och blir man krossad på vägen av förakt och elakheter, och anklagelser - ligger man tillsist i en hög och gråter. Och då får man ingen vårdnad. Så går det till när patriarken tar sig in i jämlikheten.

Erik Rodenborg sa...

Hej Lilja,
du beskriver situationen väldigt bra. Jag kan bara instämma.
MVH Kira

Dröm om Sabine Hossenfelder

Vaknade ur en dröm. Jag drömde att jag var på ett föredrag av Sabine Hossenfelder . Det var ett mycket långt föredrag. Hon hade någon sorts ...