Trauma, förräderi och bortträngning

Om Jennifer Freyds bok "Betrayal trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse". Publicerad i Spegeln 3/2007. Det finns en tidigare bloggpost om samma ämne, men den här recensionen innehåller ytterligare detaljer, bland annat om Ross Cheits vittnesmål.

Att minnen av övergrepp kan försvinna från medvetandet är idag entydigt bevisat. Att de kan komma tillbaka långt senare är också entydigt bevisat. Men vad beror detta på?

Den klassiska förklaringen på detta fenomen formulerades av Sigmund Freud i slutet av 1800-talet. Minnena trängs bort för att de innehåller smärta och ångest. Dessa känslor är så outhärdliga att de måste förpassas till det omedvetna. Något senare lade Freud till en annan förklaring. Minnena måste trängas bort eftersom de var kopplade till önskningar som var oacceptabla för det medvetna jaget.

På den andra sidan i den över hundraåriga debatten har ”skeptiker” betvivlat att minnen kan trängas bort överhuvudtaget. Minnets uppgift är att vi ska komma ihåg viktiga saker. Det är därför, menar de, ologiskt att just sådana saker ska kunna trängas bort.

I sin bok ”Betrayal Trauma: The Logic of Forgetting Childhood Abuse” (Harvard University Press, 1996) lade Jennifer J Freyd lagt fram en ny syn på detta problem. Det är en angelägen bok som tar upp viktiga frågor, för överlevare och andra.

Jennifer Freyd är personligt involverad i debatten om bortträngda minnen. Efter att privat anklagat sin fader för sexuella övergrepp blev hon utsatt för en veritabel kampanj för att diskreditera hennes trovärdighet. Båda hennes föräldrar tog initiativ till att grunda False Memory Syndrome Foundation (FMSF), som publicerade fallet och drev tesen att återkallade minnen var falska minnen, ofta men inte alltid inplanterade av terapeuter.

Denna debatt avspeglas nu inte i boken. Den diskuterar inte om minnen kan vara falska, och hur dessa falska minnen i så fall uppkommit. Den hävdar däremot att minnen helt eller delvis kan trängas bort för en kortare eller längre period, och försöker utveckla en teori som förklarar varför de kan göra det.

Att traumatiska minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka är numera helt bevisat. På sidorna 40 ff redovisar Freyd för en rad genomgångar av sådana bevisade fall. Inte ens de som helt förnekar existensen av bortträngda minnen vågar numera förneka detta.

Ett exempel hon återkommer till flera gånger är fallet Ross Cheit, en professor i statskunskap vid Browns universitet. 1992 fick han upp minnen av att ha utsatts för övergrepp av en ledare för ett sommarläger för pojkar, som han var på årligen mellan 10 och 13 års ålder. Dessa minnen kom plötsligt, efter att ha varit frånvarande i åratal. När han började undersöka saken fick han kontakt med andra som hade utsatts av samme man, och lyckades till sist få förövaren att erkänna.

Men hur resonerar de som förnekar existensen av bortträngda minnen? De menar att även om minnen kan försvinna och sedan komma tillbaka bevisar inte detta att de ursprungligen trängdes bort för att de var obehagliga. De kan ha glömts bort som andra minnen, av en rad olika orsaker. Framförallt för att de inte var så viktiga att komma ihåg.

Denna lätt befängda ståndpunkt är mer en bortförklaring än en teori. Att hävda att minnen av upprepade sexuella övergrepp är så perifera och oviktiga att de kan glömmas bort på samma sätt som småsaker strider mot elementärt ”sunt förnuft”. I grunden kan teorin endast på allvar förespråkas av personer som förlorat all kontakt med den mänskliga verkligheten. Att många aktivister i och kring den svenska föreningen ”Vetenskap och folkbildning” ansluter sig till denna bisarra tes är nog tyvärr betecknande för denna förenings karaktär.

Boken redogör också för hur sådana förnekare försökt förklara bort fallet Cheit. De har lagt ner en viss energi på att hävda att det endast handlade om vanlig glömska, inte bortträngning, och att Cheit bara ”råkade” komma ihåg övergreppen igen efter att ha läst en bok om pedofili (vilket han för övrigt inte hade). På något sätt är detta letande efter (bort)förklaringar lite patetiskt. På ett plan har det ingen betydelse varför man tror att minnen av övergrepp glöms bort och sedan återfås. Det faktum att det i många fall kan bevisas att återkallade minnen varit riktiga gör att ingen borde ha rätt att automatiskt förneka sådana minnen, oavsett vad man tror glömskan från början berodde på.

Men det har som sagt ändå en betydelse, på ett annat plan. För som redan antytts innebär att förneka att det trängdes bort för att det var obehagligt och inte bara glömdes i största allmänhet logiskt sett ett trivialiserande av övergrepp mot barn.

Freyds teori om bortträngningens mekanism är annorlunda än den som först formulerades av Freud. Hon menar att det inte är plågsamma upplevelser i allmänhet som trängs bort. Många har minnen av plågsamma upplevelser från tidig ålder, som inte trängs bort. Ett vanligt exempel är minnen av tidiga sjukhusvistelser.

Nej, den väsentliga faktorn bakom bortträngningen är enligt Freyd svek och förräderi. Ett barn är helt utlämnad åt vårdnadshavare eller andra vuxna auktoritetspersoner. Om dessa skulle svika barnet på ett fundamentalt sätt hotas barnets hela tillvaro. Att minnas saker som bevisar ett sådant förräderi är inte ändamålsenligt alls. Det innebär inte bara ett hot mot barnets trygghet utan kan i extrema fall vara ett hot mot dess själva existens.

Även Ross Cheit betonar det beroendeförhållande han i barndomen stod till förövaren, och det förtroende han hade haft för honom. Han anser själv att det var just förräderiet från en man han hade litat på som var det väsentliga i att han måste glömma händelserna.

Jennifer Freyd lägger fram en rad empiriska belägg för sin tes. Bland annat visar hon på undersökningar som visar att övergrepp av närstående ofta trängs bort, men att övergrepp av främlingar nästan aldrig gör det. Övergrepp av främlingar kan vara lika plågsamma i sig – men de utgör inte samma hot mot barnets grundtillit.

Jennifer Freyds bok är en viktig bok. Den förtjänar att få många läsare.