Att publicera dömda förövare

Det har flammat upp en het debatt om man bör publicera namn och bilder på dömda förövare. Just nu pågår en TV-debatt om saken, som jag medvetet avstått från att se. SVT hade tänkt bjuda in webbsidan ”Kriminellt” till debatten, men backade ut i sista sekund, efter att man fick reda på att sidan skulle representeras av en överlevare. Om det också finns ett orsakssamband här, avstår jag från att uttala mig om.

Vore det bra eller dåligt om vi fick en praxis att internetsidor lade ut ett urval av de senast dömda förövarna på nätet, med namn, bild, adress? Jag vet faktiskt inte. Vad jag anser mig veta är att detta inte är en huvudfråga, och aldrig får bli det. De förövare som kan göra minst skada är de som fått en fällande dom. De utgör dessutom endast en bråkdel av förövarna.

Övergrepp mot barn är mycket vanligare än de flesta inser. Tidningarna målar upp en bild av en liten grupp ”pedofiler” som det stora problemet. Med dem bakom lås och bom, och för säkerhets skull publicerade på bild för att man ska veta vem man ska undvika när de släpps ut, kan problemet kanske lösas. Eller?

Nej, även om det i något fall säkert kan leda att till exempel en kvinna undviker en man när hon får reda på att han är dömd för barnvåldtäkt. Det är naturligtvis bra. Mindre bra är förstås om förövare får reda på var andra förövare bor, eller att kvinnliga förövare (ja, de finns!) får reda var de kan finna en lämplig manlig partner.

Men oavsett detta – de dömda är isbergets topp. Debatten riskerar att sprida illusioner som förhindrar oss att se det stora problemet. Om man, som ”Kriminellt”, fokuserar på att publicera namn och bilder på nyligen dömda personer, i de flesta fall dessutom på personer som dömts till exempelvis livstid, 14 år, 10 år, eller utvisning och alltså under en lång tid framöver inte hotar någon, kan man undra sig vad motiven är.

Det viktigaste för att bekämpa övergrepp mot barn är inte att hänga ut de fåtal som redan är dömda, utan att kämpa för att barn ska bli trodda, att mammor ska bli trodda, och att inga övergrepp ska ses som ”omöjliga” eftersom ”vanligt folk” inte kan tänka sig att det finns.

Det handlar också om att mammor inte ska dömas för ”umgängessabotage” för att de försöker skydda sina barn, om att psykolog- socionom – och andra utbildningar ska ta övergrepp på allvar, att polisen ska tvingas genomföra husrannsakningar om barn berättar om organiserade (och, ja, även ”rituella”) övergrepp med mer än en förövare. Och så vidare.

Allt detta är viktigt. Frågan om internetsidor bör hänga ut några av de fåtal dömda på nätet är mindre viktigt. Vi kan diskutera frågan i evigheter, javisst, men låt det inte få oss att glömma de väsentliga frågorna.