Artikel om julfirande jag skrev 1981

Nu är det tidig morgon på julafton och jag kan inte komma på något annat än att lägga in detta från min hemsida.

Julen – kärnfamiljens midvinterorgie

/Denna artikel publicerades i december 1981 i Jakobinen, elevtidning för Jakobsbergs folkhögskola. Som ”analys” av jultraditionen är den naturligtvis helt meningslös, men som personligt dokument tycker jag att den har ett visst intresse.)

Det är lätt att kritisera julen. Många har gjort det. Det är inte speciellt kontroversiellt att göra det. Det finns två typer av kritik mot julen som är mycket vanlig, mycket riktig och som ingen anständig människa skulle våga förneka. Den första är att ta upp kommersialiseringen av julen. Det ursprungliga budskapet, menar man, har ersatts med en köpmännens fest. Julen drunknar i neonljus och reklam. Kritiken förs ofta fram av kristna, som saknar julens ”egentliga” budskap – firandet av Jesus-barnet.

En annan typ av kritik gäller de som blivit ”utanför” julen. Alla hemlösa, ensamstående som ställs utanför vårt isolerade (och egoistiska!) festande. Även detta kan föras fram av kristna, som sedan kan hänvisa till den rike mannen och Lazarus eller den barmhärtiga samariten.

Båda dessa typer av kritik är naturligtvis riktiga. Men den tränger inte in i kärnan – vad är julen för något, vad är dess ”egentliga budskap”? Om man ska börja med detta så ser man till att börja med att julen inte har någon motsvarighet bland årets övriga helger. Nyår och Valborg, odeciderade suparhelger, midsommar, en fruktbarhetsrit vars sexuella innebörd knappast har försvunnit. Mer svårplacerad är påsken, som säkert kan betyda mycket olika saker för olika människor. Men julen – vad är det egentligen?

Julen kan betraktas som kärnfamiljens främsta högtid. Och i synnerhet barnfamiljens. ”Barnens ögon tindra”… Aldrig ser man familjens slutenhet så klart som på julaftons kväll. Man blir garanterat inte uppskattad om man stör julklappsutdelningen. På julafton vältrar sig familjen (och ibland släkten) i en orgie av självupptagenhet. Men varför?

På julen ska alla vara snälla. Det spelar ingen roll om du annars aldrig är det – på julen ska du det. På julen ska allt vara vackert. Julgranen, ljusen, förhoppningsvis snön. Även julklappspaketen. Om familjen är hel- eller halvreligiös läses kanske julevangeliet, - ”och det hände sig på den tiden att hela världen skulle skattskrivas…” Man sjunger Stilla Natt eller Gläns över sjö och strand. Men vad i helvete är det frågan om?

Julen är en magisk rit. Dess syfte är att stärka familjen. Dess syfte är att skapa illusioner i alla de fall familjen behöver illusioner för att överleva. När föräldrarna ser in i barnens ”tindrande, förväntningsfulla” ögon lurar de sig att allt egentligen är bra. När barnen ser den tända julstjärnan, de vackra julklappspaketen, så kan de för en dag inbilla sig att tillvaron inte är som den är, att ”julefrid över nejden rår”. Och när uppvaknandet kommer dagen efter kan man ju alltid längta till nästa jul.

Julen får en enorm betydelse i en viss typ av familjer. De skulle kunna beskrivas som ”olyckliga men sammanhållna”. Eller mer exakt: familjer där ingen äkta, frisk gemenskap existerar, men där det som surrogat finns en ”klibbig”, bindande sammanhållning – som ingen kan eller vågar lämna. I dessa familjer blir julen den högtid där föräldrarna mutar varandra – och barnen.

Julen kan aldrig bli ”progressiv”. Naturligtvis är det inget fel att ha en fest den 24 december men om den är bra är det inte längre jul. I en framtida värld kommer julen att framstå som en underlig tillställning där de små kärnfamiljerna drog sig tillbaka för att bedriva besynnerliga, destruktiva ritualer. De kommer att te sig ungefär lika bisarra som människooffer till Kali, Baal eller Molok.