Bockfoten sticker fram

Nedanstående citat från slutet av Jan Guillous krönika i Aftonbladet idag talat för sig självt. Det visar med all önskvärd tydlighet vad de egentliga motiven är för de flesta av dem som med den största glöden drivit kampanjen för att Thomas Quick skulle vara oskyldig.

Det handlar om personer som önskar att man inte längre tror på de som minns övergrepp i barndomen. Det är personer som ser det som sin sak att sprida den moderna folksägnen att det skulle finnas mängder av bevisade fall av "falska minnen". Nu är det hela enbart befängt, i synnerhet som Quick själv inte påstår sig haft några falska minnen. Han säger att han ljög. Och det är något helt annat.

Men läs nu slutet av Guillous krönika.

"En detalj kan vara värd att påminna om dessförinnan. Vid den tid då Thomas Quick dömdes, fastän oskyldig, var det på modet i rättsväsendet att anlita en särskild ny typ av expertis bland psykologerna. Experter på förträngda minnen. Det var sådana personer, som i dag är helt ute och betraktade som skojare, som inledde Thomas Quicks marsch mot berömmelse. De hjälpte honom att ”gradvis” minnas.

De hjälpte många andra vid samma tid, nämligen flickor med ”förträngda minnen” som fick hjälp att sätta fast fäder och manliga släktingar för sexuella övergrepp. Deras härjningar ledde till ett tiotal justitiemord, om man bara räknar de dömda män som senare fått resning och frikänts. I Norge är siffran över 25. Alltför många hade ett varmt egenintresse av att få Thomas Quicks fantasier och ”förträngda minnen” att framstå som vetenskap."

Som sagt - bockfoten sticker fram.