Skäggväxt och magiskt tänkande

När jag var 16 år började jag få skägg. Jag ville inte ha skägg. Det var en del av en kroppslig förändring som jag inte tyckte om, som jag kände inte var jag, helt enkelt.

Man kan tro att jag då började raka mig ordentligt. Men nej, det gjorde jag inte alls. Tvärtom.

Jag ogillade mitt skägg så mycket att jag valde att låtsas som om det inte fanns. Av princip vägrade jag att raka mig, som en vanmäktig protest mot att jag höll på att bli en vuxen man. Det var lite magiskt tänkande, någonstans hoppades jag att om jag kunde ignorera skägget skulle det inte finnas där.

Men det fanns där, så klart, även om det inte växte så mycket. Om man inte rakar sig växer det långsammare, men det fanns ju likväl där.

Det här var 1971. Faktum är att jag inte alls blev rakad förrän sju år senare, 1978, då en kvinna jag kände lyckades övertala mig att låta henne raka mig.

Idag försöker jag raka mig varje dag. Men det är jobbigt, och jag skulle önska att något kunde få skäggväxten att upphöra.

Jag köpte en gång en liten skylt med texten ”Jag tror inte på mirakel - jag förlitar mig på dem”. Fyndigt, men inte speciellt konstruktivt om man vill få saker gjorda.