När jag var 16 år började jag få skägg. Jag ville inte ha skägg. Det var en del av en kroppslig förändring som jag inte tyckte om, som jag kände inte var jag, helt enkelt.
Man kan tro att jag då började raka mig ordentligt. Men nej, det gjorde jag inte alls. Tvärtom.
Jag ogillade mitt skägg så mycket att jag valde att låtsas som om det inte fanns. Av princip vägrade jag att raka mig, som en vanmäktig protest mot att jag höll på att bli en vuxen man. Det var lite magiskt tänkande, någonstans hoppades jag att om jag kunde ignorera skägget skulle det inte finnas där.
Men det fanns där, så klart, även om det inte växte så mycket. Om man inte rakar sig växer det långsammare, men det fanns ju likväl där.
Det här var 1971. Faktum är att jag inte alls blev rakad förrän sju år senare, 1978, då en kvinna jag kände lyckades övertala mig att låta henne raka mig.
Idag försöker jag raka mig varje dag. Men det är jobbigt, och jag skulle önska att något kunde få skäggväxten att upphöra.
Jag köpte en gång en liten skylt med texten ”Jag tror inte på mirakel - jag förlitar mig på dem”. Fyndigt, men inte speciellt konstruktivt om man vill få saker gjorda.
3 kommentarer:
Hej min vän!
Imorgon får jag besök av en familj som drabbats hårt av Aschbergs lilla hobbyprogram...Det är ju tamejfan helt otroligt...varför påminde det programmet mig så mycket om angiveri och andra världskriget...
kram!
Annika,
Det påminner dig så mycket om angiveri för att det är angiveri.
Och det påminner om andra världskriget för att Aschberg et consortes medvetet eller omedvetet arbetar för att en del barn ska tvingas växa upp i hemmiljöer som har en hel del väsentliga likheter med koncentrationsläger.
Varma hälsningar Kira
Jag behöver tala med juridisk kunnig kan du maila nåt nr jag kan nå dej på?
Kram
Skicka en kommentar