”Att krossa OAS” – om ett minne från sjuårsåldern

Det finns minnen som står ut bland andra minnen som något väldigt speciellt. Det finns minnen man minns exakt och som känns som det var igår. Det finns minnen som känns viktiga, avgörande, nästan ödesmättade.

De flesta sådana är förstås personliga. Men ibland kan det vara något ytligt sett inte personligt alls. Som ett minne av en nyhetssändning, från någon gång på våren 1962.

Jag var sju år. Jag var ovanligt brådmogen, jag hade kunnat i läsa några år. Jag läste tidningar, jag lyssnade på nyheter. Jag förstod inte så mycket, men en del tyckte jag att jag förstod. Som det där med Algeriet.

Redan något år innan dess hade jag tittat och jämfört på kartor som ibland fanns i slutet av almanackor. En sak som märktes var att på Afrikakartorna hade saker förändrats. Från stora gråa och röda områden som kallades franska respektive brittiska Afrika hade en mängd små nationer skapats. De fick nya färger på kartorna. Jag visste att det betydde att folk hade blivit fria.

Men ibland gick det inte så smärtfritt. I Kongo var det krig, men det förstod jag inget av. Algerietkriget var lättare att förstå sig på.

Det var så enkelt. Algeriet vill bli fritt från Frankrika, men Frankrika tillät det inte. Därför blev det krig. Men sedan hade general Charles de Gaulle som styrde Frankrike gått med på att landet skulle få bli fritt. Då bildades en otäck hemlig organisation av militärer som kallades OAS (det stod för ”Organisation de l'armée secrete”, men jag kunde förstås inte franska) som med mord, bombattentat och andra våldsdåd ville fortsätta förtrycket.

Jag tyckte intensivt illa om OAS, som för mig blev något av ondskan personifierad. Jag hoppades att de skulle besegras.

Så till minnet, som torde vara någon gång från våren 1962. Jag sitter på en soffa i köket i farmors hus på landet. I andra ändan av rummet står en radio. Den är på, och det blir nyheter. Nyhetsläsaren berättar om ett uttalande av de Gaulle. I detta säger han att alla statens resurser ska sättas in för att krossa OAS. Jag minns inte hela meningen, men jag är säker på att ordföljden ”att krossa OAS” förekom.

Jag minns hur tagen jag blev. Jag rös. Jag minns hur jag kände att detta var något både hoppfullt och centralt.

Just de sekunderna är som inbrända i minnet. Jag kommer aldrig att glömma det.

De Gaulle blev något av en hjälte för mig, vilket ju var lite naivt. Trots allt kom han själv till makten 1958 med hjälp av de officerare som sedan skulle bilda OAS, och han fortsatte kriget i flera år efter att han tog makten. Och i ett annat läge skulle han kanske ha allierat sig med de som han nu bekämpade.

Men nu gjorde han inte det. Och för mig blev han en man som frivilligt avstod från att förtrycka andra och var villig att gå i kamp mot de som ville fortsätta att förtrycka.

Min beundran för de Gaulle höll i sig flera år. Långt senare, något av de första skolåren, fick jag frågan vilket andra språk efter engelska jag skulle vilja välja, när det blev dags för det. Jag svarade: ”Jag vill läsa franska, för att kunna det språk som general de Gaulle talar” .

Men när det ytterligare några år senare verkligen blev dags för att välja franska eller tyska, måste min beundran för de Gaulle klingat av, för jag valde tyska. Tyvärr, för jag läste det tre år, lärde mig nästan inget, och har sedan dess glömt det lilla jag lärde mig.