Matrilineärt släktskap

Inför alla dessa debatter om vårdnadstvister kan jag ofta komma på mig själv med att tänka att det hade varit mycket enklare om vi hade haft matrilineärt släktskap. Det är inte något som kan drivas som politiskt krav, förvisso, det är mest en dagdröm.

Matrilineärt släktskap blev en aktuell akademisk fråga under 1800-talet, då etnologer uppmärksammade att det fanns många folk som räknade släktskapet på enbart moderns sida. Det här skapade en hård debatt, där många menade att det matrilineära släktskapet var äldre än det patrilineära. Lewis Henry Morgan drev idén i sin bok ”Ancient Society” från 1877 och Friedrich Engels tog upp idén i sin ”Familjens, privategendomens och statens ursprung” från 1884.

Under 1900-talet övergavs den idén av nästan alla antropologer i väst, men i öststaterna levde den kvar. När sedan östblocket kollapsade marginaliserades åsikten än mer, trots att den faktiskt har en hel del som talar för den.

En annan diskussion var mellan de som i detta släktskap såg rester av ett matriarkat, en åsikt som övergavs av nästan alla antropologer i väst, men levde kvar i bland annat Sovjetunionen. I väst började antropologerna att hävda att kvinnorna inte hade ett dugg mer makt i matrilineära system, en extrem åsikt som idag har modifierats kraftigt av många västantropologer.

I själva verket innebär matrilineärt släktskap en nästan automatiskt starkare ställning för kvinnor, i synnerhet när det kombineras med matrilokal bosättning.

Men vad innebär nu dessa begrepp? Matrilineärt släktskap innebär alltså att släktskapet endast räknas på moderns sida. Det leder till att fadern tillhör en annan släktskapgrupp än barnen, och vid skilsmässa går barnen automatiskt till modern. Det blir än enklare vid matrilokal bosättning, dvs. att mannen och kvinnan vid äktenskap förväntas flytta till kvinnans hus. I dessa samhällen är det ju väldigt enkelt för kvinnan vid skilsmässa – mannen får ta sitt pick och pack och flytta hem till sin modersklan, och kvinnan behåller huset, och vårdnaden om eventuella barn.

Det bör tilläggas att dessa släktskapssystem praktiskt taget alltid är kombinerade med kollektivistiska klansystem, där familjen är en del i en större klangemenskap. Det handlar alltså inte endast om att vår typ av kärnfamiljer är kombinerade med släktskap på moderssidan.

Lustigt nog kombinerar den största matrilineära gruppen idag, Minangkabau-folket på västra Sumatra i Indonesien, detta system med islam. Det är intressant att studera, och borde uppmärksammas av de islamofober som tror att kvinnor alltid är förtryckta i muslimska samhällen. Minangkabau-folkets egna historiska myter handlar om forntida drottningar som tämjde det manliga våldet och de kallar sig faktiskt själva för matriarkala.

I deras variant av islam väljer de noga ut de delar som passar ihop med deras matrilineära system. Det finns en hadith om Muhammad, där han får frågan om vem som mest av allt är förtjänt av vänskap. Han svarar ”din mor”. Men sen då? Han svarar igen ”din mor”. Men sen då? En tredje gång svarar Muhammad: ”din mor”. Men sen då? Muhammad svarar först nu, den fjärde gången, ”din far”.

Denna hadith är oerhört populär hos Minangkabau-folket, vilket inte är så konstigt. Den ger ju en muslimsk legitimitet åt deras matrilineära system.

Minangkabau-folket har sin egen uppfattning om den gamla etnologiska debatten om vilket släktskapssystem som kom först. De hävdar att de själva alltid har varit matrilineära och att alla folk en gång i tiden också har varit det. Jag är benägen att tro att de har rätt.