Stenblomma återbesökt

En gång 1973, minns jag att jag lyssnade live på en grupp som hette Stenblomma.

Jag kommer inte ihåg om det var en konsert eller om det kanske var ett musikinslag på ett politiskt möte av något slag. Men jag blev både gripen och fascinerad, speciellt av den kvinnliga sångaren, som sjöng så innerligt fint - tyckte jag - och av någon sorts "naiva" men ändå fina texter. Jag tyckte om alla sångerna - med ett undantag, som jag nämner nedan.

Nu satt jag  bredvid en man som jag tror var medlem i Förbundet Kommunist. Han hade bara förakt till övers för gruppen och tyckte att deras texter var antiintellektuella, och mest handlade om träd och stenar.

Jag svarade då lite försiktigt att jag tyckte att både musiken och texten var fin.

Någon som var med då skulle möjligen kunna säga att jag inte berättade om att jag älskade Stenblommas musik. Kanske, för jag tror att jag i stort sett inte pratade om det.

Varför? På sätt och vis var det lite som en hemlig förälskelse. Det var inget jag sade, i motsats till att jag visade för alla att jag gillade Blå Tåget.

Det var för privat för att berätta om, på något sätt.

Stenblomma var ovanligt som proggband, då de i sina texter kombinerade ett politiskt innehåll med vad jag minns som en närmast animistisk naturmystik.

De gav ut en LP detta år som hette ”Alla träd har samma rot”. Den finns inte på CD så vitt jag vet, men men man kanske kan få tag  i någon gammal LP-skiva, och lyssna på vinylgrammofon.

Stenblomma hade en sång som hette ”Kungen”. Det var faktiskt den jag gillade mest. "Naiv", på ett sätt, men fin.

Den började med att berätta om en arrogant härskare (”kungen”) i jagform. Hans önskan efter makt beskrevs, han fick berätta om den själv.

Sedan vände perspektivet. Texten sa att om vi alla tar varandras händer och ser djupt in i varandras ögon kan vi få kraften att gemensamt störta honom.

För ett tag sedan upptäckte jag att den fanns på You Tube.  Sedan försvann den, men nu har den lagts upp där igen . 

På den nya YouTube-videon finns även två andra sånger av Stenblomma. Dels "Glädjens blomster", som jag också tyckte om. Tyvärr grumlas glädjen en del av att den tredje låten på videon, "Åh pappa... ormarna ringlar", är den enda av deras låtar som jag alltid känslomässigt tyckt direkt illa om. Men anledningen till att jag blir illa berörd av just den ligger mer hos mig än hos Stenblomma...

Jag vet ändå inte RIKTIGT varför känslan inför just dem blev så innerlig... Men det blev den. Det både var och är en stark och märklig upplevelse.