Ett genusexperiment?

Det här kanske kan ses som en form av genusexperiment.

Det finns, som bekant, en känd Cornelissång som heter Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Den har ibland förmågan att dela upp lyssnarna i två läger. Somliga tycker att det egentligen är en sång om en snuskgubbe, andra tycker att den är fin, vacker och romantisk.

Själv måste jag medge att jag blev lite illa berörd av den första gången jag hörde den. Det var våren 1968, jag var 13, och jag skulle ge Anita Lindbloms singel Kring de små husen i gränderna vid hamnen som födelsedagspresent till en nära släkting. Men Cecilia Lind var b-sida, och när jag hört den fick jag en klar känsla av obehag och ångrade nästan att jag köpt skivan.

Men nu till experimentet. Nedan har jag lagt ut en ändrad version av sången. Det enda som är ändrat är direkt eller indirekt relaterat till könen på de inblandade. Jag har alltså bytt ut könen på dessa.

Att jag inte bara bytte om för- och efternamnen utan också ändrade Fredrik till Julius beror på att Fredrik är ett så kort namn att rytmen i sången skulle ha förstörts vid ett rent byte.

Vad jag är nyfiken på är om de av läsarna som till äventyrs tycker att sången är vacker och romantisk också tycker det när könen är de motsatta...

Om ni INTE tycker att denna version är vacker och romantisk men tycker att originalversionen är det, skriv gärna och tala om varför!

PS. I både denna och originalversionen tar promenaden från Öckerö loge till Cecilias alternativt Julius bostad längre tid än vad man kanske tänker på. I första versen får vi reda på att "fullmånen lyser som var den av glas". I den sista versen har månen redan hunnit bli ny. Hur långt är det nu mellan full- och nymåne? En halv månad, har jag för mig. Men jag kanske har fel.


Balladen om fru Cecilia Åkare och den söta pojken Julius Lind

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
och fullmånen lyser som var den av glas.
Där dansar Cecilia Åkare kind emot kind
med unge pojken Julius Lind.

Han dansar och blundar så nära intill,
han följer i dansen precis vart hon vill.
Hon för och han följer så lätt som en vind,
Men säg varför rodnar Julius Lind?

Säg var det för det Cecilia Åkare sa:
Du doftar så gott och du dansar så bra.
Din midja är smal och fin är din kind.
Vad du är vacker,  Julius Lind.

Men dansen tog slut och vart skulle dom gå?
Dom bodde så nära varandra ändå.
Till slut kom dom fram till Julius grind.
Nu vill jag bli kysst, sa Julius Lind.

Vet hut, Ceclila Åkare, skäms gamla dam!
Julius Lind är ju bara ett barn.
Ren som en blomma, skygg som en hind.
Jag fyller snart sjutton, sa Julius Lind.

Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Cecilia är gammal men månen är ny.
Ja, Cecilia är gammal men kärlek är blind.
Åh, kyss mig igen, sa Julius Lind.