Makt genom umgänge

/Nedanstående artikel av Jonathan Clyne publicerades i Socialistens temanummer om bordellhärvan juli 2005. Det finns en hel del intressanta synpukter i den och då Socialistens webbsida inte längre finns på nätet (det finns en blogg, men där har inte denna artikel lagt ut) lägger jag upp den här./
-------------------------------------------------------------------------------------

Att det skedde en mörkläggning av bordellhärvan i mitten av sjuttiotalet är helt klart. Hur det gick till och varför det var i linje med överklassens intressen tas upp i andra artiklar. Men hur får överklassen igenom sin vilja?

I vänsterkretser finns det en tendens att se maktutövandet antingen som en konspiration (de sitter och gör upp allting bakom stängda dörrar) eller som ekonomisk utpressning (de köper de beslut som de vill ha). Grundbulten till överklassens makt är förstås att de äger och kontrollerar den överväldigande största delen av ekonomin. Det är det som är själva definitionen på överklassen. Visst händer det att de sitter och konspirerar, men makt utövandet måste i normala fall ske på andra sätt. Konspirationer har en tendens att upptäckas och ställer då ofta till med större problem än de som fanns i utgångsläget.

Konspiration är sällan mer än en ogenomtänkt nödlösning i ett pressat läge. I ett samhälle med en stark arbetarrörelse går det heller inte att bara köpa sig de resultat man önskar. I Pakistan kan man erbjuda en socialdemokratisk ledamot en miljon dollar för att gå över till det borgerliga blocket, och många nappar. Här skulle ett sådant agerande skapa en skandal av stora mått.

Maktstrukturen består av en serie nätverk som är delvis överlappande och sammanlänkade. Nätverken är suddiga i konturerna. Det finns nätverk i nätverken. Det finns också konflikter mellan nätverken. Etablissemanget består av ett antal olika delar som går in i varandra. De som äger företag, adeln, den akademiska och intellektuella eliten, de högsta statliga tjänstemännen, de mäktigaste politikerna, de mest framstående redaktörerna. Alla har ett gemensamt intresse av att försvara sina positioner mot hotet underifrån, men det betyder inte automatiskt att de har förmågan att agera gemensamt.

Grundproblemet för etablissemanget är att kapitalismen framförallt präglas av konkurrens och hierarkier. Det är individ mot individ. Den enes framgång är den andres undergång. Ingen går säker. Hur högt man än kommer så finns det alltid någon som står över, eller som kan utmana en. Samtidigt är det förstås en omöjlighet att klara sig helt på egen hand. Man måste ha människor som man litar på omkring sig och med sig. Men hur sållar man agnarna från vetet, hur vet man vem man kan lita på?

Ett gemensamt ekonomiskt intresse är förstås av vikt, men det gemensamma intresset kan snabbt förvandlas till sin motsats så det räcker inte. Partners kan över en natt bli konkurrenter.

Ett viktigt sätt att skapa till- hörighet är det sociala umgänget – kontakter. Detta grundläggs tidigt. Det gäller att ha gått i de rätta skolorna: Lundsberg (en motsvarighet till "Stjärnsberg" i Jan Guillous roman Ondskan) eller Sigtunaskolan om man vill blir en del av näringslivets eller aristokratins nätverk, Södra Latin om man vill få tillgång till den intellektuella eliten. Därefter knyts nya kontakter på Handels eller Teknis beroende på vart man vill komma. Sen gäller det förstås att ha de rätta grannarna – Djursholm, Lidingö, Äppelviken och Östermalm är grunden för olika nätverk.

Familjebanden är inte obetydliga för att få en plats i ett eller flera nätverk. Det äldsta nätverket är förstås adeln. Ett slutet sällskap. Men familjebanden är också viktiga för att nå in i den socialdemokratisk eliten. Tänk bara på Thomas Bodström , Anna Berger-Kettner, Mikael Damberg, Brita Lejon.

Justitieråden i Högsta Domstolen har hittintills framställts som höjda över varje misstanke om att tillhöra några nätverk. De ska ju vara helt oberoende. Men deras levnadsvillkor säger något helt annat. ”Bland dem vi kunnat undersöka inkomst och förmögenhet på, så ligger genomsnittsinkomsten på drygt en miljon kronor om året (1 123 780 kr.). Om man jämför det med hur mycket en student skall kunna leva på enligt regeringen, så skulle studenten kunna plugga i 18 år för samma belopp. Justitierådens genomsnittliga förmögenhet ligger på nästan tre miljoner kronor (2 762 063 kr).” (se http://www.socialisten.nu/pol/borg/hogstadomstolen46.shtml).

Kan det vara nätverk som är i farten när man upptäcker att de allra flesta justitieråden tidigare jobbade på justitiedepartementet? Det ingår inte alls i arbetsbeskrivningen för ett justitieråd att man ska ha arbetat där. Slående är också att fäderna till tre av justieråden själva var justietiråd och nästan samtliga har en överklassbakgrund. På område efter område upptäcker man nätverken i toppen.

Än i dag finns det herrklubbar där samhällstoppar kan umgås under mera ”avslappnade” former för att knyta kontakter, utveckla tillit till varandra och känna varandra på pulsen. En sådan är ”Sällskapet” i Stockholm som grundades 1 december 1800. ”Idag har SÄLLSKAPET 2200 ledamöter med H.M. Konung Carl XVI Gustaf som förste hedersledamot och HKH Prins Carl Philip, Hertig av Värmland jämte Jur.dr. Sten Rudholm, Generalmajor Fredrik Löwenhielm samt fv. Riksmarskalken Per Sköld, som hedersledamöter.”(Från www.sallskapet.se). Det kostar ungefär fem tusen kronor att bli medlem, och sen tre tusen kronor i årsavgift. För att bli invald krävs att man rekommenderas av tre tidigare medlemmar. Kvinnor får bara komma in till vissa delar av Sällskapets hus och under vissa tider.

Så här beskrivs umgänget på Sällskapet i Dagens Nyheter (6/3 2005) : ”Det är lunchdags och en ström av herrar passerar vaktmästarens bord i entrén på väg till den pampiga matsalen en trappa upp. Verkställande direktören hälsar varje gäst välkommen och tar i hand. Matsalen, invigd 1870, är är en kopia av en salong på Hotell Rydberg där klubben huserade under lång tid. Speglar, kristallkronor, guldfärgade ornament.

De äldre juristerna samlas vid ett bord nära dörren. Här syns hovrättspresidenter, justitieråd och regeringsråd. Portföljer och arbetspapper är bannlysta men knappast överläggningar och informella beslut. Längre in i salen finns Gemensamma bordet där yrkesgrupper blandas spontant och ensamätare kan hitta lunchkamrater. Så finns ambassadörsbordet där en och annnan UD-tjänsteman utan den titeln också slår sig ner...

Lennart Bodström, en gång utrikesminister, kliver in. Och där kommer den gamle stjärnadvokaten Henning Sjöström. Ibland kommer artisten Lasse Berghagen eller DN:s debattredaktör Mats Bergstrand eller Anders Milton, avgående ordförande i Röda korset och ledamot av kommissionen som ska utreda myndigheternas agerande under flodvågskatastrofen...

En gång om året är det klubbmiddag med en rad ritualer. Verkställande direktören slår först en gång i skeppsklockan i matsalen, reser sig och säger: ’Ärade gäster, ärade ledamöter, skål!’ Sedan klingar skeppsklockan två gånger. Vd uttalar det enda ordet ”halvan” och alla dricker av Sällskapets egen snaps, en blandning komponerad i mitten av 1800-talet, enligt ett recept som enbart vd och hovmästaren ska känna till. Vid tre klämtningar i klockan dricks Hans majestät konungens skål.”

En ännu exklusivare sammanslutning är Nya Sällskapet med enbart 500 medlemmar.

Just ett ritualiserat umgänge på fester, middagar, jakter eller andra tillställningar är av central betydelse för att cementera nätverken. Nätverken försöker skapa en gemenskap där den inte finns, åtminstone inte på det personliga planet. Eftersom alla står i konkurrerande förhållanden till varandra, är ritualerna ett viktigt sätt att skapa gemenskap.

Hon är noga med bordsplaceringen...
DN gjorde ett reportage (24/4-2005) som visade hur det gick till när Landshövdingen i Dalarna Ingrid Dahlberg bjöd på gästabud. Hennes nätverk är knappast det förnämsta i landet men ambitionen är väl att vara det dominerande i regionen:

”Ingrid Dahlberg är regeringsmaktens förlängda arm i Dalarna. Med en sexrätters vårmiddag vill hon skapa nya kontakter...

- Här bredvid mig sitter Mats Paulsson. Honom gör jag mitt bästa för att bli god vän med. Han har stort inflytande över två börsbolag. Skistar som driver Sälen med sextiotusen turistbäddar och Peab, som är ett av de största byggbolagen i Sverige och Dalarna. Det är ingen hemlighet att många vill att Skistars huvudkontor ska flyttas från Dalarna till Stockholm. Det är jag emot.”

Så hittar man gemesamma intressen och blir ”goda vänner”. Och ett gemensamt agerande fortplantar sig inom ett nätverk och mellan nätverk. Diskret, utan konspiration och utan utbyte av vare sig hot eller mutor. I fallet med mörkläggningen av bordellhärvan räckte i stor utsträckning denna metod för att få alla samhällstoppar att agera gemensamt. I några fall behövde man hota folk, men i normala fall räcker det med en utebliven middagsbjudning för att budskapet ska nå fram.

Borgarklassen, de som genom ägande har makten över storföretag, banker, naturtillgångar och därmed över vanliga människors liv, är en väldigt liten grupp. I Sverige utgör de ett par procent av befolkningen. Därför måste de också knyta till sig förtroendevalda och beslutsfattare från andra klasser, och framför allt från arbetarrörelsen. Regeringsmedlemmar, rikdagsledamöter, kommunpolitiker måste förmås att driva en politik som tillåter överklassen att fortsätta sko sig på andra. Nya band och lojaliteter måste skapas mellan den ekonomiska eliten och politikerna. I det sammanhanget blir Björn Tarras-Wahlbergs roll i prostitutionshärvan högintressant.

Björn Tarras-Wahlberg var 1976 anställd som lobbyist av Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Hans enhet hette Riksdags-och kanslihuskontakt, vilket väl säger vad det handlade om. Han hade till och med ett eget rum i riksdagshuset, trots att han inte var riksdagsledamot själv. Samtidigt pekar mycket på att han hade tät kontakt med Doris Hopp och hennes stall. Dels hyrde en av Doris kvinnor ett rum (som enligt vad hon säger själv i boken förmedlades genom Doris) i hans mors hus, där han också bodde själv. Dels fanns två telefonnummer till honom i Doris beslagtagna adressbok, ett under namnet Nalle, ett under namnet Björn. En av poliserna, som tidigare haft kontakt med honom i egenskap av polis på Lidingö, kände igen hans röst på band från telefonavlyssningen och noterade att han ofta beställde många flickor åt gången till olika tillställningar. En gång hade han sagt att ”det var dags för nattplenum” och att han behövde sex tjejer.

Björn Tarras-Wahlberg förnekar idag att han haft någon som helst kontakt med Doris Hopp och hennes kvinnor, men i ett samtal med Deanne Rauscher slank det ändå ur honom att han blivit uppringd av Säpo när de gick igenom en namnlista knuten till bordellhärvan. Om det var så att han ordnade informella tillställningar med politiker där Doris kvinnor utgjorde den extra kryddan så skapades genast gemensamma erfarenheter och hemligheter som säkert underlättade för näringslivet att få gehör för sina synpunkter.

Till vardags är dock möjligheten att få styrelseuppdrag för näringslivet och att få ingå i en exklusivare krets en tillräcklig lockelse för att förmå politiker att utföra en borgerlig politik. Om lockelserna inte skulle räcka, eller trycket från medlemsbasen på en annan politik skulle bli hårt, så kompletteras de med hot från arbetsgivarna om att sabotera ekonomin (till exempel genom utlandsflytt).

Många människor som står utanför maktens nätverk upplever att de inte kan påverka politiken. Även om de röstar på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet - och de partierna hamnar i regeringsställning - så är det ofta en helt annan politik än den man förväntat sig som bedrivs. Undersökingar visar att folkmajoriteten vill ha mindre inkomstklyftor, kan tänka sig utbyggd offentlig sektor, är negativ till privatiseringar av statlig företag och säger nej till EMU. Ändå har inkomstklyftorna ökat, den offentliga sektorn skurits ned, statliga företag privatiserats och hela det politiska etablissemanget tagit ställning för EMU. Det är överklassens intressen som på olika vägar översätts till praktisk politik.

Det är inte orimligt att påstå att nätverken spelar en viktig roll i att smidigt jämka ihop överklassens önskemål och se till att de genomförs. Trots att vi kommit så långt som till en person-en röst så är vi långt ifrån att alla röster i praktiken har samma värde.

Jonathan Clyne,
Från Socialisten nr 74. Publicerad på Internet 051004.