En som försökt är Geoffrey Ashe. I sin bok The Virgin: Mary´s Cult and the Re-Energence of the Goddess (1987 /1967/) försöker han bland annat att ge en bild av hennes liv, och hennes öde. Den blir för mig förvånande nog ganska trovärdig.
Det finns, förstås, de som hävdar att Jesus inte funnits. Om så vore fallet skulle, naturligtvis, inte Maria funnits heller. Ashe avvisar sådana teorier ganska snabbt. Han skriver bland annat: "...if Jesus had not been a real person, somebody would have said so. In particular the Church´s enemies would have said so"... (s. 57).
Han har rätt. Tiden mellan Jesu korsfästelse och de första skrifterna om honom var så relativt kort att ett bedrägeri av den typen hade varit ohållbart.
Men Ashe menar också att eventuella förvrängningar inte kan ha varit alltför stora.... Även detta med bland annat tidsargument. Jag är åtminstone delvis beredd att hålla med honom.
Hans bok innehåller mycket intressant. Bland annat visar han ganska övertygande att idén om jungfrufödseln måste ha funnits i traditionen mycket tidigt. Han påpekar bland annat att de två evangelier som inte nämner jungfrufödseln (Markus och Johannes) inte nämner Josef alls. De två som nämner Josef (Lukas och Matteus) är också de två som nämner jungfrufödslen.
Men det som griper mig mest hos Ashe är det psykolgiskt riktigt trovärdiga försök han gör att ge en personlig bild av Maria. Den är som antytt gripande - men också väldigt sorglig.
Han går nu ganska långt i att anta att man kan acceptera stora delar i berättelserna. Det kan te sig okritiskt - men jag uppvever det ändå som trots allt på ett märkligt sätt övertygande.
Det hela börjar ju med bebådelsen.
Ashe citerar här ärkeängeln Gabriels budskap till Maria i Lukas 1: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”
Och från Marias lovsång Magnificat:
"Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”
Nu hävdar Ashe inte att Gabriel existerade; han uttalar sig inte om den typen av frågor. Men han verkar mena att dessa två uttalanden ändå ger en bild av hur Maria uppfattade sin situation. Hon trodde själv på sin sons messianska natur.
Det kan låta oerhört naivt. Men - vänta ett tag. Både Gabriels budskap och Marias lovsång avviker markant från budskapet i evangelierna. Det finns i Lukas 1 inte ett ord om det offerlamm som ska ta på sig världens synder. Inte ett ord om att han ska offras till lösen för många. Om evangelisten Lukas helt och hållet hade velat fabricera uttalanden från Maria kan man kanske tycka att han borde ha gjort dem lite mer samstämmiga med Nya Testamentets grundläggande budskap.
Den Messias som Maria verkar hoppas att hennes son ska bli är inte den kristna varianten. Det är en judisk Messiasdröm.
Här kommenterar Ashe den katolska kyrkans uppfattning att Maria visade sin storhet och sin syndfrihet genom att frivilligt acceptera att föda Jesus. Ashe säger nästan lite syrligt att det torde ha varit var och varannan judisk kvinnas önskedröm att just hennes son skulle bli den kommande Messias. Det var inte en uppoffring att föda honom - det var ett privilegium.
Berättelsen om när Jesus stannade kvar i templet i tolvårsåldern är i och för sig förstås problematisk. Maria verkar ju bli så förvånad - hade hon glömt bebådelsen?
Nästa stora berättelse om Maria är bröllopet i Kana i Johannesevangeliet. Det är en märklig berättelse. Maria mer eller mindre tvingar Jesus att göra någon han inte vill. Jesus förvandlar stora kvantiteter vatten till vin - trots sina egna protester när han säger att tiden inte är mogen. Vinet är förresten av så pass stora kvantiteter att det skulle räcka tlil åtskillga fester...
Även här kan man se en skillnad mellan Marias syn på vad hennes sons messianska natur borde innebära och den bild evangelierna ger. För Maria ser det ut att vara självklart - hennes son har övernaturliga krafter - varför ska han inte använda dem? Här är Ashe faktiskt riktigt oförskämd. Han påpekar att festen i Kana tidsmässigt ungefär torde sammanfalla med en händelse som beskrivs i de andra evangelierna - episoden när Jesus frestas av djävulen i öknen. Han skriver: "Turning water into wine is not very different from turning stones into bread; and turning it into a much greater amount than the party needs is a Messianic stunt." (s. 128).
Om man går efter texten i Bibeln och Ashes tokning av den ser det vid det läget ut ungefär så här. Maria har bibringats uppfattningen att hennes son är den Messsias som Gud sänt, han ska bli en kung med övernaturliga krafter som ska rädda Israel. Sin gudomliga status borde han visa då och då - exempelvis genom att förvandla stora mängder av vatten till vin.
Men sedan börjar allt gå fel. Rykten börjar gå att Jesus är galen. När Maria och andra släktingar söker upp honom avfärdas de bryskt:
"Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” (Markus 3).
I Lukas 11 kan vi dessutom se ett uttlalande av Jesus som faktiskt kan tolkas som en antites till en central formulering i Magnificat: "När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Men han svarade: ”Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det." Jämför Marias lovsång: "alla släkten ska prisa mig salig"!
Men det blir ju värre. Inte nog med att den tilltänkte Messias på ett sätt som nästan kan ses som brutalt tar avstånd från sin familj - ganska snart inser Maria att Jesus inte alls kommer att bli någon Messias, utan tvärtom gå ett fruktansvärt öde till mötes.
Och enligt Johannes var Maria dessutom närvarande vid korset.
Om så var fallet borde hon kanske ha hört det som enligt Matteus 27 var Jesu sista förtvivlade ångestskri:”Eli, Eli, lema sabachtani?” ("Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig"?).
Men sedan sades ju Jesus ha uppstått. Men inget av evangelierna nämner något om att den uppståndne någonsin skulle ha visat sig för Maria. Han visar sig för hundratals människor - men inte för sin mor. Ashe skriver: "Whether the Resurrection is fact or vision or hallucination, daydream or myth or fraud, the Lord´s own mother, the holy Virgin through whome he was made man, is excluded from it". (s. 132).
I Apostlagärningarnas första kapitel nämner Lukasevangliets författare henne i förbigående. Den man som tecknade ner Marias lovsång kunde kanske inte ignorera henne totalt. Men sedan försvinner hon helt.
Geoffrey Ashe jämför på ett ställe faktiskt Maria med - Annie Besant. Och Jesus med Krishnamurti. På samma sätt som Krishnamurti svek Annie Besants dröm om att han skulle bli världens frälsare svek Jesus Marias dröm om att han skulle bli den Messias som skulle stå i ledningen för Israel och störta härskarna från deras troner.
Skillnaden är att i Marias fall är tragedin så oändligt mycket större.
Ashe skriver: "So far as scripture goes... Marys´glory as Virgin Mother of the Divine Son is all over when she is barely out of childhood herself. The rest of her life is a long-drawn tragedy of fluctually and eventually fading hope, with a hideous climax and then near-silence."
Och jag kan bara instämma när han sedan tillägger: "She inspires more sympathy than words can express." (s. 135)
Där skulle det kunna vara slut. Men Ashe skriver mer än så. Han har faktiskt efter det försökt utveckla en rekonstruktion - som han själv medger är en fantasi! - om vad som kan ha hänt med Maria efter detta. Men den kanske jag återkommer till senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar