Hadither, sharialagar - och islamofober

Om det finns något som de anti-muslimska aktivisterna är (eller kanske låtsas vara) rädda för är det att vi ska få sharialagar i Sverige om inte islam "stoppas". Nåväl, risken att vi ska få sharialagar i Sverige är bara obetydligt större än risken att månen plötsligt ska byta kurs och hamna på kollisionskurs med jorden.

Men det kan ändå vara värt att diskutera vad sharialagar är för något.

Själv har jag faktiskt en känslomässigt ganska positiv upplevelse av islam.... Mest beroende på att Gud i deras version kan tänkas frälsa människor utan att först måsta sända ner sin "son" till jorden för att bli ihjältorterad för "våra synders skull". Men det innebär inte att jag har någon positiv upplevelse av tanken på sharialagar, åtminstone inte av den typ som är vanliga idag. .

Sharialagar brukar bygga på två saker. Dels tolkningar av regler man kan finna i Koranens Medina-suror (surorna från Mecka innehåller väldigt få saker som man kan göra lagtexter av). Dels något som kallas hadither, dvs. berättelser om vad Muhammed gjorde och sade medan han levde.

Medina-surorna har jag behandlat på ett annat ställe, och kommer kanske att återvända till.

Om hadither kan man exempelvis läsa i Asma Barlas viktiga bok "Believing women" in islam: Unreading patriarchal interpetations of the Qur´an (University of Texas Press 2002). Det är en bok som jag varmt kan rekommendera.

Faktum är att haditherna är ganska så problematiska, även om man anser att Muhammed verkligen var en profet som mottog uppenbarelser från Gud.

För det första. Haditherna började tecknas ner över 100 år efter Muhammeds död, och fortsatte sedan att tecknas ner i flera hundra år. Innan dess fanns inga skriftliga källor, endast muntliga traditioner. Om man ska dra en parallell skulle man kunna jämföra med om det hade funnits en omtalad person i Sverige som dog 1890, men som det av någon märklig anledning inte hade skrivits en rad om. Om sedan människor 2012 hade börjat skriva ner saker som de hört av sina far- och morföräldrar om denna person, saker som dessa i sin tur hört från sina föraldrar, som i sin tur hört dem från... etc. skulle väl väldigt få anse att det hela verkade speciellt trovärdigt.

Som Asma Barlas m.fl. påpekat är haditherna idag dessutom i praktiken ideologiska vapen, som används av olika läger inom islam. Det finns cirka 70.000 hadither. Av dessa har enligt Asma Barlas de mest patriarkala muslimerna framförallt valt ut 6 (!) som är uppenbart anti-feministiska , och ignorerat ett otal andra.

Hon skriver: "Among the latter are Ahadith that emphazise women´s full humanity; counsel husbands to deal kindly and justly with their wifes; confirm the right of women to acquire knowledge; elevate mothers over fathers; proclaim that women will be in heaven, ahead, even of the Prophet; record women´s attendence of prayers in the Mosque during the Prophet´s lifetime, including an incident where a girl played in front of him as he lead the prayer; affirm that many women (including women from the Prophet´s family) were unveiled in the later /ska möjligen stå "earlier"? min anm./ years of Islam; and record that the Prophet accepted the evidence of one woman over that of a man". (Barlas, s. 46)

Det skulle alltså vara möjligt att konstruera de mest förträffliga sharialagar om man endast valde ut de mest sympatiska haditherna. Tyvärr sker ju ofta det motsatta.

Det finns olika grupper av hadither som passar för helt motsatta åsikter - och vars respektive företrädare alltså söker stöd hos hadither med helt motsatt tendens...

Men det finns en annan invändning, som inte Asma Barlas tar upp. Det är nämligen så att Muhammed i den tidiga muslimska traditionen faktiskt inte sågs som felfri. Alltså är det kanske inte självklart att man kan bygga lagar på hur han agerade i varje konkret situation.

Å andra sidan verkar det vara så (vilket också antyds i den första noten till sura 80 i Mohammed Knut Bernströms Koranens budskap) att Muhammeds fel enligt samma traditioner brukade rättas till nästan genast genom Guds ingripande, så det argumentet kanske är mindre övertygade för troende muslimer.

Men en sak är klar - sharialagar betyder något helt annat hos det matrilinjära muslimska Minangkabaufolket än de gör i Afghanistan eller Iran...

Och, för att ta mera näraliggande exempel, i de områden av Europa där islam har fått majoritetsställning, som i den muslimska enklaven i Bosnien och i Albanien, har inga sharialagar införts.

Islamiska sharialagar kommer aldrig att "ta över" i Sverige, men å andra sidan har islam som religion med all säkerhet kommit för att stanna. Det är därför mer konstruktivt att se sympatiskt på muslimer som likt Asma Barlas försöker tolka islam i en anti-patriarkal anda, än att alliera sig med rabiata islamofober i en missriktad tro att man därigenom kämpar för kvinnors rätt.

För den hårda kärnan av främlingsfientliga islamofober är inte ett skvatt intresserade av kvinnors rättigheter. Här vill jag gärna citera ett uttalande av Jenny Nordberg, som bland annat arbetat i Afghanistan, som refereras i en krönika av Ola Wong i Svenska Dagbladet:

"Hot om våld och sexuellt våld kommer enbart när jag skriver om rasism och liknande. En gång fick jag en egen hemsida dedikerad till mig som uppmanade till våldtäkt....Jag kan på fullt allvar säga att jag hellre skriver om och argumenterar med jihadister än att skriva om den svenska rasismen och få könsord anonymt levererade av svenska rassar”....

Nu talar hon ju inte explicit om islamofobi men var och en som studerat fenomenet vet att hetsen mot islam i hög grad har blivit kärnan i dagens rasistiska och främlingsfientliga agitation.

Idag har (på nätet och annorstädes) en rosenrasande och vulgär anti-feminism, och en lika rosenrasande och vulgär xenofobisk anti-islamism kombinerats till en osedvanligt otäck och giftig sörja. Denna backlash är betydligt farligare än det totalt icke-existerande "hotet" om införandet av svenska sharialagar...