Gröna ögon i natten

Den första barnförbjudna film jag såg på bio efter att ha blivit 15 var "Gröna ögon i natten". Eller som den hette i original- "Eye of the cat".

Nåja, det är inte riktigt sant. Den första jag såg var en dötråkig sexualupplysningsfilm som hette "Kärlekens språk". Men den räknas inte, den var som sagt dötråkig - och komplett ointressant.

Jag fyllde 15 den 31 december 1969. Jag hade inte mycket fickpengar, så den andra gången jag kunde gå på bio var inte förrän en lördagskväll i slutet av mars 1970.

Och då blev det alltså "Gröna ögon i natten".

Jag minns att jag upplevde den som bra och väldigt spännande. Men,  förutom kalkonen "Kärlekens språk" hade jag tidigare inte sett något annat än barntillåtna filmer på bio (med undantag av att jag i 14-årsåldern lurade vakten och såg If... - en bisarr film om en pennalistisk engelsk internatskola) så jag hade inte mycket att jämföra med.

"Gröna ögon i natten" handlade om en man som planerade illdåd mot en kvinna för att komma åt hennes egendom. Saken var bara den att han hade kattfobi - och kvinnan hade en massa katter... Som verkade agera väldigt medvetet mot den ondskefulle mannen. Om jag minns rätt dog han av skräck för alla katterna i slutscenen.  Det var ju rätt åt honom och ingen i publiken sörjde väl honom.

Jag minns när jag åkte hem på tunnelbanan efter att ha sett den. Det var en märklig känsla av att ha fått en helt ny erfarenhet. Jag kände mig lite upprymd - men framförallt väldigt glad över "äventyret".

Det känns faktiskt oerhört vemodigt att skriva om det nu.