Av alla ångestföreställningar är nog denna den värsta jag kan tänka mig.'
Jag upptäcker plötsligt att allt är svart, jag ser inget, jag hör inget, jag känner inget.
På något sätt fattar jag att det inte handlar om att jag ligger i koma, eller inte kan kommunicera med omvärlden.
Jag inser plötsligt att av något märkligt skäl är allt borta, jag är ensam kvar. Ensam i ett totalt tomrum.
Jag inser också att jag ju inte dör trots att det inte finns något att andas eller äta. Jag verkar inte ha någon kropp, jag är bara en tanke.
En sådan kan ju inte heller dö av ålderdom - eller av något annat. Så till min fasa inser jag plötsligt att jag är dömd till evigt liv - ensam i ett absolut tomrum.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
6 kommentarer:
Evigt liv vore inte dumt. Men inte under dom omständigheter du beskriver. Hua.
Önskar dig Gott nytt år och grattis i efterskott.
Rain
Grattis i efterskott? Till 15-årsdagen alltså? You made my day.
Och gott nytt år själv!
Önskar dig en god fortsättning och ett härligt 2013, Erik!
NBT
Tack detsamma!
Det var lustigt, det är precis min värsta mardröm som jag haft sedan en dröm när jag gick på dagis.
Feedback66
Jag var nog i ungefär samma ålder när jag först började plågas av föreställningen.
*ryser*
Skicka en kommentar