En nästan oändlig saknad....

Upptäcker idag att en människa jag hade en hel del kontakt med mellan 1976 och 1985 dog i februari 2008. Hon var psykolog, hon hette Kerstin, och jag träffade henne när hon jobbade som personal på S:t Görans psyke i augusti 1976.

Hon var psykoterapeut, men jag gick aldrig i terapi hos henne. Men jag utvecklade en ganska så stark relation till henne, och vi umgicks en hel del, framförallt 1978  och hösten 1982.

Jag tyckte om henne,  och när jag idag  upptäckte att hon är död fylldes jag av en nästan oändlig saknad. Samtidigt var det inte en tillfällighet att jag slutade umgås med henne.

Hon var som sagt terapeut, och hade många patienter. Men hennes metoder var väldigt märkliga.

Jag minns inte när det var som hon berättade för mig om hur hennes psykoterapimetod såg ut. Men jag blev definitivt chockad.

Hon sa ungefär så här, med ett litet skratt. "Ha ha - det sägs att sanningen ska göra er fria! Men jag proppar mina patienter fulla med lögner som är nödvändiga för att de ska överleva".

Och sedan förklarade hon att hon ofta hade patienter som hade haft en barndom som var så hemsk att den inte gick att härda ut. Så hon byggde upp positiva "historier", konstruktioner, som hon själv inte trodde på ett skvatt.

Det var inte frågan om "falska minnen" - men "berättelser" som hon själv hade hittat på. Berättelser vars syfte var att hennes patienter skulle försona sig med sitt öde. Hon försökte få dem att  tro att deras barndom egentligen hade varit uthärdlig, rentav lycklig. Vilket hon själv som sagt inte alls trodde.

I början gick det bra. Hon hade många patienter, och kunde efter ett tag flytta in i en stor villa nära Kärrtorp. Där bodde hon när jag förlorade kontakten med henne 1985.

I februari 1997 skrev jag ett brev till den nya adress hon hade. Nu bodde hon i en oansenlig lägenhet i ett utpräglat lågstatusområde. Efter några dagar ringde hon mig.

Hon hade tvingats sluta som terapeut, men hon berättade inte varför. På en direkt fråga försvarade hon fortfarande sin märkligt manipulativa terapimetod. Hon menade att människor som haft en extremt olycklig barndom inte borde få veta sanningen om den. Det var bättre att proppa dom fulla med vita lögner, om att det trots alls inte var så illa.

Tydligen hade metoden inte funkat efter ett tag. Hon lät bitter och verkade mena att människor hade förtalat henne och sagt att hon var en dålig terapeut. De hade i så fall förmodligen rätt.

Efter denna korta telefonkontakt hörde jag aldrig av henne mer. Och nu får jag alltså reda på att hon är död.

Som människa var hon ofta väldigt sympatisk. Dessutom på många sätt karismatisk. Och gåtfull. Och - ja, ganska så neurotisk. Som terapeut var hon oetisk, men jag tror faktiskt att hon hade de bästa avsikter.

Under flera år spelade hon en mycket central roll i mitt liv.

Nu när jag ser att hon är död inser jag att jag innerst inne hade hoppats att vi skulle träffas nån gång igen. Jag känner som sagt en nästan oändlig saknad.

Jag tror alltså att hon i grunden  menade  väl. Jag hoppas att hon har fått frid - på ett eller annat sätt....