Näsström har stora kunskaper om de tidiga historiska religionerna. Däremot är hon anmärkningsvärt okunnig om arkeologi och etnologi/socialantropologi - vilket också visas i denna bok. När hon rutinmässigt hävdar att matrilinjärt släktskap inte innebär en starkare position för kvinnor (här med det tvärsäkra påståendet att den "som bestämmer över hushållet är dock kvinnans bror") (s. 21) kan hon i samma stycke inte låta bli att visa att hon häpnadsväckande nog är okunnig om vad matrilinjärt släktskap innebär - och inte innnebär.
Den fyrkantiga formuleringen om brodern verkar i sig hämtad från läroböcker från 1940- eller 50-talen - idag är den typen av tvärsäkra påståenden i stort sett allmänt diskrediterade. Men när hon meningen innan faktiskt definierar "matrilinearitet" som "arvsföljd på moderns sida, vilket innebär att mannen flyttar till hennes egendom" visar hon ju att hon anmärkningsvärt nog inte kan skilja mellan matrilinjalitet och matrilokalitet. Matrilinjärt släktskap säger ju i sig inget alls om bosättningsmönstret!
Men efter att hon alltså (som så ofta annars i sina böcker ) bemött det som hon ser som "svärmiska" feministiska påståenden om kvinnomakt försöker hon själv lite senare praktisera feministisk ideologikritik, när hon på sidorna 69-128 hårt angriper 1800-talets nationalromatiker för att ha haft en... patriarkal och romantisk syn på fonnordisk religion. Ingen lär bli speciellt förvånad över att de hade detta - och unkna herrklubbar som Götiska Förbundet är ju en ovanlig lätt måltavla för feministisk kritik...
OK, men efter detta blir hennes bok verkligt intressant. Och även beskrivningen av Götiska förbundets och de andra herrarnas fantasier om välartade och domesticerade gudinnor får här bli en tänkvärd kontrast till de fornnordiska källorna - som ger en helt annan, och betydlig mer intressant bild av kvinnliga gudomliga makter.
Så med börkjan på sidan 131 blir läsningen verkligt spännande. Även den som redan vet en del om fornnordisk religion kan bli lite tagen över Näsströms sammanställning.
De mäktigaste av gudinnorna var knappast alls underordnade några manliga gudar. Speciellt anmärkingsvärt är hur Frigg i myterna i stort sett struntar i vad hennes man kan tänkas vilja. Det är desto mer anmärkningsvärt som ju mannen hette Oden.
Hon är flera gånger otrogen mot honom, utan att hon verkar drabbas av något som ens liknar några efterräkningar. Oden verkat inte bry sig speciellt, eller så kan han inget göra. I berättelsen om kung Geirröd manipulerar Frigg skickligt Oden för att få honom att vända sig mot denne kung, trots att han själv från början tillsatte honom. Frigg inser att kungen är grym och snål, och arrangerar en veritabel fälla för Oden, för att han handgripligt ska fås att inse detta.
Även i myter där Freja är gift med Oden är hon otrogen, utan att detta får några negativa konsekvenser för henne. Men att tala om "otrohet" när det gäller Freja är naturligtvis ett understatement. Hennes sexualitet var, om något, självständig, vilket ju inte är så underligt för en kärleksgudinna. När de kristna började utmana den "gamla seden" blev Freja en av deras främsta måltavlor. Den kristne missionären Hjalte Skeggjason deklamerade på det isländska alltinget:
"Jag tycker inte om hundar som skäller,
En hynda tycker jag Freja vara!" (Citerat från Nässsröm, sidan 297)
Det blev för mycket för islänningarna. Skeggjason förklarades fredlös och dömdes till landsförvisning.
Annars var Freja den som från början innehade sejdens (shamanistisk spådomskonst) hemligheter. Oden var tvungen att stjäla den för att få del av den. Även Frigg kunde se in i framtiden, och Oden var tvungen att fråga henne om råd.
Om man för tillfället lämnar gudarna och går över till människorna, var det ju kvinnor som spådde/sejdade. Det fanns män som försökte men de fick dåligt rykte och betraktades som omanliga. Även Oden sågs som omanlig för att han sejdade.
När Skade gifte sig med Njord och de inte kom överens om var de skulle bo turades de om och bodde omväxlande hos henne vid bergen och hos honom vid havet. Det höll inte i längden och de skilde sig efter ett tag,
Det talas om hur de stupade kom till Odens Valhall. Men enligt de fornnordiska källorna tog Freja hälften av de stupade, och dessa kom till Sessrumne, Frejas motsvarighet till Valhall.
Annars var det kvinnliga väsen, valkyrior, som avgjorde vilka som skulle dö på slagfältet.
Frågan om var man hamnade efter döden var komplicerad. Så till exempel sägs att de kvinnor som dog som jungfrur kom till gudinnan Gefjom efter döden.
De stora gudinnorna i den fornnordiska litteraturen var alltså väsenskilda från den mesiga bild som de senare nationalromantikerna målade upp. Men det fanns en del mindre gudinnor som levde upp till mer patriarkala ideal. På sidan 245 inleds en beskrivning av dem - gudinnor som Gerd, Nanna, Rind och Idun. (Den senare kom ju för övrigt att ge namn till en vida spridd damtidning i Sverige på 1900-talet).
Men sedan har vi ju nornorna. De är kvinnliga väsen som egentligen står över alla gudar. De väver ödets trådar - och bestämmer alla människors och gudars öden.
Näsströms beskrivning av allt detta är mycket givande. Och samtidigt lite udda. Att presentera just de nordiska gudinnorna med syfte att visa på deras självständighet, makt och för den delen också aggressivitet, är lite ovanligt.
Men det gör alltså att det blir en spännande, rolig och faktiskt också tankeväckande läsning.
Om man bara snabbt läser Eddorna rakt upp och ner får man ofta en annan bild. Men om man ser vad som EGENTLIGEN står, upptäcker man likt Näsström att den manscentrerade bilden man kan få vid en ytlig genomläsning inte alls stämmer.
Trots alla reservationer jag brukar ha mot Näsströms grundsyn kan boken tveklöst och till och med varmt rekommenderas!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar