Det otäckaste jag kan tänka mig

Av alla ångestföreställningar är nog denna den värsta jag kan tänka mig.'

Jag upptäcker plötsligt att allt är svart, jag ser inget, jag hör inget, jag känner inget.

På något sätt fattar jag att det inte handlar om att jag ligger i koma, eller inte kan kommunicera med omvärlden.

Jag inser plötsligt att av något märkligt skäl är allt borta, jag är ensam kvar. Ensam i ett totalt tomrum.

Jag inser också att jag ju  inte dör trots att det inte finns något att andas eller äta. Jag verkar inte  ha någon kropp, jag är bara en tanke.

En sådan kan ju inte heller dö av ålderdom - eller av något annat. Så till min fasa inser jag plötsligt att jag är dömd till evigt liv - ensam i ett absolut tomrum.