Taoism och odödlighet

För något år sedan köpte jag Taoism: An Essential Guide av Eva Wong (Shambala, London 2011). .Det tog kanske ett halvår innan jag började läsa den.

När jag började blev jag ganska fascinerad. Taoism (eler daoism, som den numera ofta kallas) är en religion jag inte visste så mycket om.

Wong är själv en praktiserande taoist, bosatt i Kina. För några år sedan blev hon dömd till fängelse, för ekonomiska brott. Hon hade arbetat som "coach", och det ryktas om att myndigheterna ansåg att hennes coaching i själva verket var en form av hjärntvätt.

Nåväl, om man söker vidare på nätet ser man att hon senare frigavs, och efter det bosatte sig i Hong Kong. Hon har senare hävdat att hennes period i fängelset var en av de mest harmoniska i hennes liv. och att hon där i en djupare mening fann sig själv.

Hennes bok är ganska sympatisk. Hon har en positiv grundsyn på sin egen religion, förstås, vilket inte på något sätt gör den okritisk.

Taoismen är en religion som mer än någon annan verkar, vad man ska säga, New Age-artad. Den har en oerhört stark tonvikt på hälsa, och välmående. Det finns inga eviga straff, men någon form av karmalära har efter ett tag krupit sig in via buddhismen.

En central del är strävan efter ett långt liv. Men för länge sedan  handlade det om mer än så. Då var målet inte bara ett långt liv, utan ett evigt sådant. Och då talar vi inte om ett liv efter döden, utan om att DETTA liv ska bli evigt.

I det som som brukar kallas "alkemisk taoism", som började utvecklas efter 200 e.kr., fanns det i grunden två varianter av detta. (Beskrivningen nedan är till större delen hämtat från Wongs bok, s. 66-80).  Dels "intern alkemi" som hade en tonvikt på inre harmoni. Men också en "extern" sådan, där det handlade om att tillverka mediciner som skulle ge evigt liv. En av de som utvecklade denna alkemi hette Ko Hung. Han såg den externa alkemin som kungsvägen till odödlighet.

Under ungefär 300 år hade den externa alkemin sin blomstringstid. Man hade en lista på 27 substanser som man kunde använda sig av i dessa mediciner. De innefattade bly, kvicksilver, silver och olika typer av arsenik. Ofta togs dessa av kejsare, som under denna period var mycket intresserade av att just få evigt liv.

Någon kan invända att de substanser jag nämner är giftiga.  Och det är sant - de flesta av de substanser man använde var faktiskt vad vi idag skulle kalla för gifter.

Det var man på något sätt medveten om, och använde ofta dödsdömda fångar som försökskaniner i experimenten.

Det hjälpte inte. Dödligheten var stor bland de som praktiserade extern alkemi. och även flera av kejsarna som aspirerade på evigt liv dog i förtid.

Bland de som tog dessa mediciner blev  leversjukdomar , liksom allvarliga neurologiska sjukdomar, mycket vanliga. Och sammantaget kan man nog säga att den externa alkemin snarare förkortade livslängden än förlängde den...

Efter 300 år gav man upp. Man började allvarligt ifrågasätta om evigt liv ens var möjligt. Man började också, inspirerad av buddhismen, förlägga det eviga livet till reinkarnationscykler istället för en förlängning av detta liv.

Men än idag finns föreställningen  om evigt liv kvar inom taoismen. Det finns myter om taoistiska munkar som har gett sig upp i bergen och där lyckats bli odödliga. De är dock osynliga, så det lönar sig inte att leta efter dem.

Nu medger jag att denna beskrivning av boken och taoismen är väldigt selektiv, och nästan lite elak... Idag är taoismen ett system med både sofistikerade och sympatiska idéer. Det finns säkert mycket visdom i den, det tror jag bestämt.

Jag kanske återkommer till detta om ett tag....