Dessa underliga gudasagor

Jag har tidigare berättat om den fasa jag som barn fick när jag konfronterades med Bibeln. Men det var inte det enda skrämmande jag stötte på när jag läste om religion.

Vi fick ju inte lära oss något om islam eller buddhism i småskolan, men det fann en religiös tankevärld alla med tillgång till skolbibliotek kunde få en, låt vara karikatyrartad, inblick i. Det var den forngrekiska.

Det fanns en uppsjö av böcker som behandlade grekiska mytiska teman. Främst förstås populära versioner av Iliaden och Odyséen men även en hel del annat.

Om jag hade blivit illa berörd av stora delar av Bibeln blev jag lika illa berörd av dessa berättelser. I trojanska kriget stod gudarna på varsin sida, och uppviglade människor till blodbad. Mer allmänt fick man en bild av gudar som bedrog, bekrigade, och var allmänt elaka mot varandra. För att inte tala om vad de var mot de stackars människor som råkade bli inblandade i deras ränkspel.

En gång när vi båda gick i lågstadiet förklarade jag - "politiskt korrekt" men mot bättre vetande - för min bror att alla religioner var lika i grunden, och att andra folks gudar var goda liksom vår. Så han började läsa berättelserna om Troja och Odysseus och kom efter ett tag gråtande och anklagade mig för att ha ljugit för honom. Gudarna var ju inte alls goda, de var elaka.

Om jag hade varit lika elak som de gudar som han läst om skulle jag ha kunnat berättat för honom att "vår" Gud också dödade och bedrog människor - om man fick tro Bibeln. Men så elak var jag inte.

Ja, många "hedniska" myter är monstruösa, och man undrar sig hur de uppfattades av männniskorna på den tiden. Några av de värsta är nog de grekiska, och då syftar jag inte endast på Homeros litterära bearbetning utan på myterna i sig. Gudar kunde inte bara bedra och kriga mot varandra - de kunde till och med döda och kastrera varandra.

Men det moraliska problemet var ju inte det enda. Det fanns också ett kognitivt problem som var lite hisnande.  Hur kunde någon verkligen tro att de gudar som styrde världen i sig levde i en parallellvärld som liknade vår så mycket som den bara kunde. Att de - när det inte roade sig med de underordnade människorna, i sin egen värld samtidigt gifte sig, skilde sig, förde krig, slöt fred.... Samtidigt som de framställdes som någon sorts extrema narcissister, vars fåfänga och småsinthet torde ge de flesta som läser om det idag en stark olust. I alla fall kan man hoppas att det gör det.

Här var i alla fall judendom, kristendom och islam på ett plan överlägsna. De hade för det mesta inga gudamyter (det enda undantaget är några få avsnitt  i Gamla Testamentet) , och de ansträngde sig att få ihop det hela i någon sorts logisk hehet. Men i GT:s gudsbild hittar man ofta drag av de gamla "hedniska" gudarna. När Gud kände den behagliga lukten från Noas brännoffer beslöt han sig för att aldrig mer utrota människorna igen. Det är klart - då skulle han ju inte få några fler brännoffer. (Men han skulle ju ha kunnat offra åt sig själv - att bränna en gödkalv måste väl ligga inom ramarna för en allsmäktig guds kapacitet.)

Nåväl, att bedöma förkristna religioner utifrån deras myter är lite orättvist. Det fanns många andra mer rimliga och sympatiska drag i dem. Vi får också hålla i minnet att de nedtecknade skrifterna från nästan alla förkristna religioner kommer från en tid då samhällena redan var patriarkat och klassamhällen,  och det avspegas i hög grad i berättelsrna.

Men nu fanns det en annan patriarkal polyteistisk religion som helt saknade sådana myter. Det var den romerska.

Det ställer romarna i en sorts särställning. Det gjorde dem nästan unika. Det fanns inga berättelser om de romerska gudarnas kärleksliv, strider eller fåfånga. De var (tycker jag i alla fall...) på det sättet mer upphöjda, mindre pinsamma än sina samtida motsvarigheter.

Eller det är vad man trodde för hundra år sedan. Idag verkar de flesta forskare utgå från att romarna från början hade gudamyter men att de försvann. Eller ombildades till berätteslser om människor - som den om Romulus och Remus.

Så vitt jag fattar är inte detta bevisat - men det verkar vara allmänt accepterat bland religionshistoriker idag. Men vad som här är fallet är nu inte SÅ viktigt. tycker jag.,

För vare sig romarna aldrig haft gudamyter eller vid någon tidpunkt avskaffat dem, tycker jag det tyder på någon form av rationalitet som är lite imponerande. Vid en mycket tidig tidpunkt avskaffade de tramset - det talar till deras fördel..... Det var kanske inte en tillfällighet att det var just den kulturen som lyckade skapa ett imperium som kontrollerade stora delar av Europa i nära 500 år...

På så sätt bidrog romarna väl till en form av sekularisering, på sitt sätt.

Men detta är nog ändå en av de saker som fått religionshistoriker att föredra den grekiska religionen framför den romerska. Att den romerska saknade myter gör ju den så tråkig... Det finns oerhört mycket fler böcker om grekisk än om romersk religion. Den forngrekiska religionen och kulturen fick någon sorts "love story" med intellektuella i väst på 1800-talet, medan den romerska sågs som en tråkig och trist efterapning.

Det kanske den var. Men frånvaron av svartjsuka och intrigerande gudar i deras religion tycker jag ändå är ett plus.