Handlingen i Svensson, Svensson - i nöd och lust börjar ju med att ett äktenskap håller på att krascha på grund av mannens fanatiska idrottsintresse.
Själv har jag nästan aldrig varit intresserad av idrott. Jag försökte lite i barndomen men inte ens då var det mer än halvhjärtat.
Det enda indrottsevenemang jag någonsin följt från början till slut var nog fotbolls-VM 1966. Då var jag elva år. Jag minns inte idag vem som vann men jag minns att Nordkorea kom förvånansvärt högt.
Däremot sa jag mig vara AIK:are (och säger nog fortfarande, om någon frågar). Men jag visste inte ett skvatt om AIK. Anledningen till att jag sade mig vara AIK:are var egentligen att förkortningen AIK hade likheter med förkortningen (tillika smeknamnet) på en tjej i min klass som jag beundrade. Så jag kunde skriva "jag gillar AIK" i mina skolböcker utan att någon behövde veta vad det stod för.
Jag tyckte inte heller om att spela själv. När jag ändå spelade fotboll ville jag vara målvakt, för då slapp man springa. Problemet var bara att ingen annan än jag (och möjligen motståndarlaget) ville att jag skulle vara målvakt. Anledningen till det var nog att jag ofta blev rädd för bollen när den kom, så jag försökte springa undan för den. Vilket kanske inte var helt lyckat.
Fast jag brukade senare gilla att titta på konståkningstävlingar - och backhoppning. Det senare vet jag inte riktigt varför.
Men när det var VM (eller EM?) i damfotboll för kanske tio år sen eller så lyckades jag uppbåda ett intresse. Jag till och med hejade på Sverige, vilket jag annars aldrig brukar. Då kom Sverige tvåa, Tyskland kom etta.
Som sagt jag brukade aldrig heja på Sverige när jag motvilligt råkade se på en match. På de större tävlingarna, som EM, VM och OS, brukade jag alltid hålla på de länder som jag av politiska skäl gillade.
Så jag kan nog förstå att Lena Svensson i den ovan nämnda filmen inte stod ut med Gustavs idrottsintresse...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
12 kommentarer:
Jag gillar folk som är ointresserade av sport. När jag är irriterad på min man brukar jag tänka på att han i alla fall inte gillar sport och då gillar jag honom plötsligt mycket mer.
Förutom att det är tråkigt så känns det som de flesta sporter är krigslekar, förutom de uppenbara som spjut och boxning etc så även lagsporter. Fast boxning är iofs den enda sport jag gillat att utföra och titta på. Ja herregud vad man är mångfacetterad...
Ja, de flesta lagsporter är krigslekar, men för det mesta inte friidrotten. Jag gillar backhoppning (inte höjdhopp som jag först skrev) men jag undrar lite över mina motiv.
Det ser så läskigt ut, ligger spänningen i att de som tävlar riskerar livet?
Men vissa bedrifter är ju bara häftiga att titta på, även om själva tävlingen inte intresserar. Du har väl inte backhoppningsaffischer på väggarna och backhoppningsidoler? (Hoppas jag) Det är ju vackert med konståkning till exempel, och häftigt att se någon som är riktigt bra på något. Så är det ju spännande med läskigheten som du sa, men knappt någon har väl dött på riktigt, i så fall vore det inte lika kul tycker jag i alla fall.
Jag har börjat blogga förresten, läs gärna men kom ihåg att jag är snäll egentligen och aldrig skulle kvivhugga en sjuksköterska hur många gånger hen än väckte mig på natten.
Hej, Anna.
Ja, just det, det var konståkning det hette. Ska genast ändra :-)
Jo, jag tror absolut att du är snäll... :-) Och hoppas ni får komma hem från infektionskliniken snart. Det är lite märkligt sammanträffande, för exakt 40 år sedan hade jag vattkoppor. De började märkas den 18 december (1972), och sedan låg jag sjuk i kanske tio dagar. Det var den sista barnsjukdomen jag hade.
Och nej, jag har inga backhoppningsbilder på väggen...
Jag har aldrig hört talas om någon backhoppare som dött, men å andra sidan kan jag inte ämnet speciellt bra. Har bara sett det på TV lite då och då.
PS. Tycker du att jag ska länka till din blogg?
Märkte att jag blev väldigt nervös nu för att du inte skulle gilla mig, men det är väl något man får stå ut med om man ska finnas på internet. Du kan länka om du vill, jag kommer nog skriva mest om mitt liv, men även lite om vänsteråsikter och barns rätt. Har till exempel skrivit en låt om barns rätt till sin kropp som jag tänkte försöka sprida så mycket som möjligt när jag testat den på en barngrupp när jag börjar jobba i februari.
PS, det hedrar dig naturligtvis att du inte kan namnet på sporter.
Anna
"Märkte att jag blev väldigt nervös nu för att du inte skulle gilla mig"
Varför skulle jag inte gilla dig?
"PS, det hedrar dig naturligtvis att du inte kan namnet på sporter."
:-)
"Du kan länka om du vill".
OK, jag gör det nu!
Vet inte varför du inte skulle gilla mig, det borde alla göra tycker jag. Men det gör de ju bevisligen inte... ;) Lite nervöst bara att lämna ut delar av sig själv till allmänt beskådande och ev bedömning. Tycker inte du det? Men det är väl en vanesak. I början när jag skrev i kommentarsfält och debatterade saker var jag också jättenervös, men det har nästan gått över nu. Men när det gäller dig tror jag att det var att du verkar så snäll och oironisk medan jag kan vara lite burdus och ha sjuk humor.
Helt oironisk är jag väl inte? När jag svarar kommentatorer som jag tycker illa om (alltså när jag inte direkt raderar dom) kan jag vara hur ironisk som helst.
Även i mer neutrala sammanhang har jag ibland ryktet om att inte så där direkt vara "snäll". När jag brukade komma på uppsatsseminarier i arkeologi var det någon som sa om mina kommentarer där att de var så infernaliska så att det borde växa ut horn på min panna.
Fast så klart jag inte är ironisk när det kommer oerhört vänliga människor hit som verkar uppskatta det jag skriver. Varför i allsina dar skulle jag vara det?
Har bara hunnit titta litegrann på din blogg men så mycket sjuk humor har jag då inte hittat. Men om det nu skulle finnas sådan där kan jag ju i så fall bara säga att en av mina favorittidningar i tonåren var Svenska Mad.... ;-)
Bra! Då släpper jag mina insecurities och går vidare.
:-)
Skicka en kommentar