Jag har tidigare berättat om hur jag hörde Chirpy Chirpy Cheep Cheep med Middle of the Road 1971, i en avgörande period av mitt liv, när jag höll på att bli psykotisk. Den gjorde ett djupt intryck på mig, och upplevelsen av den är på sitt sätt en bro mellan mitt liv innan denna katastrof, och det som kom efter.
Nu fastnade jag (på nytt, har sett den förut) för en video, där man kan höra och se hur samma grupp sjunger denna sång - 2009, 38 år senare. Inför en helt entusiastisk publik. Jag känner mig rörd på något sätt, och önskar att jag hade kunnat vara där, på konserten. Det hade varit fantastiskt.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"The curse of the crimson altar"
Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar