När jag för ett antal dagar sedan med en stigande overklighetskänsla tog del av de artiklar, där man fick veta hur man kunde kartlägga de infiltratörer som hotade det svenska politiska systemet och rentav civilisationen som vi känner den, genom att studera hur många utsträcka fingrar man kunde se på publicerade bilder, kom jag så där rent spontant att tänka på denna sång av Bob Dylan från 1962.
Det är en intressant sång, med en intressant historia. Om detta kan man läsa här.
Jag är ingen anhängare till Miljöpartiet, i och för sig, men man kan ju hoppas att de i dessa dagar står pall för det mccarthyistiska drevet...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Kan man kalla det moralpanik? - Enid Blyton och SvD genom åren
Jag har roat mig, eller plågat mig, igenom vad Svenska Dagbladet skrivit om Enid Blyton från 1920-talet till nu. Det är en märklig läsning....
-
I dessa dagar läggs namnen på häktade personer snabbt ut på nätet. Först ut brukar vara rännstenssajten Flashback. Sedan följer andra efte...
-
Den nästan helt monolitiska debatten om styckmordet på Catrine da Costa har nu fått en motvikt. I två debattartiklar i tidningen Parabol. De...
-
Jag kan inte låta bli att kommentera de märkliga skriverierna om mig som nyss lagts ut på Monica Antonssons blogg. Inlägget är ganska så sn...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar