Ett elektriskt universum?

Har just tittat på en timslång video benämnd Thunderbolt of the Gods. Jag har tänkt se den ett tag, men hindrats av någon form av inre motstånd.

Motståndet beror nog mest på att jag känner mig smått irriterad över hur de som gjort den kombinerar helt legitim information om plasma, och referenser till plasmakosmologer som Hannes Alfvén och Anthony Peratt, med en egen utom-eller pseudovetenskaplig världsbild. På så sätt mixas mångas bild av "plasmakosmologi" ihop med den pseudovetenskapliga teorin om "det elektriska universum".

Denna teori lever i en form av parasitärt förhållande till plasmaforskning och även till inomvetenskaplig plasmakosmologi. Det hela skapar en konstig relation, som på sätt och vis är unik.

En pseudovetenskaplig teori som har en så nära relation till en vetenskaplig, så att det för den genomsnittliga internetsurfaren torde vara nästan omöjligt att skilja dem åt.

Plasmakosmologin har en del gemensamma drag med teorin om ett "elektriskt universum". Båda betonar plasma, och elektriska och magnetiska krafter, och menar att dessa har en större betydelse för universums struktur och utveckling än vad standardkosmologin vill erkänna. Båda är kritiska mot Big Bang-kosmologin. Båda framhåller vikten av den plasmaforskning som sker i laboratorier, och försöker generalisera utifrån dessa. Båda hyllar Kristian Birkeland och Hannes Alfvén som pionjärer.

Men skillnaderna är enorma. De allra viktigaste är nog dessa.

1. Den pseudovetenskapliga "elektriskt universum"- teorin förnekar att det pågår nukleära processer i solen. Den hävdar i princip att solen och andra stjärnor är en sorts kosmiska glödlampor. På samma sätt som en glödlampa lyser p.g.a. den elektriska ström som de tillförs utifrån lyser stjärnorna genom de elektriska strömmar som går in i dem genom det kosmiska plasmat. Ja, det är sant att plasma kan leda elektricitet, men den oerhörda glesheten i det kosmiska plasmat är knappast förenligt med att den orsakar den intensiva energi som flödar från stjärnorna...

"Elektriskt universum"- anhängarna brukar leta reda på svaga punkter i teorin om att stjärnorna drivs med fusionskraft, men samtidigt glider de snabbt förbi de oändligt större hål som finns i deras egen modell. Hur exakt ser den process ut som via de relativt sett svaga elektriska fälten i rymdens oerhört glesa plasma, kan skapa den enorma energin i stjärnor, som vår sol? Det blir mest oerhört vaga och ohållbara svar.

2. "Elektriskt universum" förkastar Albert Einsteins relativitetsteori, både den speciella och den allmänna. De förnekar att rumtiden kan krökas, och att ljuset alltid rör sig med samma hastighet. Experimenten som brukar anföras för att visa det senare förklarar den med att ”etern” existerar, men att en del av etern alltid följer med jorden i dess rörelser, ungefär som om den vore en atmosfär. Eftersom jag alltid fått känslor av svindel av relativitetsteorin kan jag inte låta bli att tycka att deras modell här är sympatisk, men att jag tycker att något är sympatiskt behöver ju inte betyda att detta något är trovärdigt...

3. "Elektriskt universum" hävdar, i anslutning till Immanuel Velikovsky, att en rad avbildningar,  myter och sagor från tidig historisk och förhistorisk tid, avbildar kosmiska plasmafenomen. Dessa kan inte ses idag, men en gång var sådana fenomen mer synliga.... Och sedan letar teorins anhängare efter likheter mellan förhistoriska bilder och strukturen hos den plasma man kan studera i laboratorier. Även berättelser om Inannas hår, eller om drakar, lyckas de få in här. Det ter sig både långsökt och amatörmässigt. Det liknar mest av allt Erich von Dänikens försök att hitta bilder av astronauter, eller glödlampor, i förhistoriska bilder.

Det finns många så vitt jag fattar mycket vägande vetenskapliga invändningar mot "det elektriska universum" man kan hitta på nätet, men jag vill här bara bidra till en aning mer lekmannamässig.

Om solarna vore resultatet av elektriska strömmar som uppfyllde hela universum, genom en allt närvarade plasma, då skulle vi verkligen leva farligt. Hur kan vi i så fall undvika att påverkas av den? Den borde slå ut allt på denna jord, i alla fall allt levande.

En av de främsta teoretikerna som stöder den egendomliga teorin, Donald E Scott, som också framträder i programmet, säger i sin bok The Electric Sky, att solen i princip när som helst skulle kunna slockna om den yttre elektriska inputen upphör. Han menar också att detta mycket väl skulle kunna ske i praktiken. Nu har inga astronomer någonsin kunnat iaktta en stjärna som slås av, och/eller på, så man behöver nog inte oroa sig så mycket för att solen plötsligt ska upphöra att lysa.

Denne Donald Scott säger faktisk också i sin bok att växthuseffekten måste vara en myt eftersom en sådan kräver ett fysiskt tak, som glastaken i våra växthus. Och eftersom det inte finns något sådant tak över jorden kan det inte finnas någon växthuseffekt. Det skulle förstås vara intressant att veta hur han förklarar varför det blir varmare på vintern när det är mulet.

Jag kan förstå varför en del människor vill tro på en del fantasifulla, och orimliga, teorier. Det elektriska universum verkar dock sakna de kvaliteter som behövs för att skapa fanatiska anhängare. Men något måste ju finnas, någonting som ger vissa människor någon form av ro, eller tröst, i modellen, annars skulle väl den inte få så relativt många entusiaster som stöder den. Frågan är bara vad.

En sak till. Det finns ju helt seriösa plasmakosmologer, som Eric J Lerner, och Anthony Peratt. Det skulle vara intressant om någon av dessa på allvar tar itu med sin ”electric universe”-svans, och på allvar demolerar deras ”teori”. Att de inte gör detta är också en mystisk faktor i de två strömningarnas egenartade, och paradoxala, samexistens.

En gissningslek

Den här melodin är inte speciellt märkvärdig. Men jag misstänker att del av de som är i ungefär min ålder (plus minus ett antal år) kanske minns att de har hört den i ett specifikt sammanhang utan att kunna placera i vilket sammanhang det är.

Jag har själv hört den en massa gånger för länge sedan utan att då veta vad den hette. Men i vilket sammanhang hörde jag den?

Jag lägger ut den nu och ger svaret om en tid .... fast ni får gärna gissa innan dess.
----------------------------------
TILLÄGG
Det gick snabbare än jag trodde att lista ut frågan här. Snabbast gick det på en nostalgisida på Facebook.

Det är alltså signaturmelodin till Kvällstoppen, som sändes mellan 1962 och 1975. Det var i princip en försäljningslista med de mest sålda skivorna.

Inser förresten också att melodin jag länkade till tydligen handlar om striptease, eller så sägs det.

Hade inte en tanke på det, tänkte kanske att ordet "Stripper" kunde betyda flera saker. /Borde jag rodna generat nu?/ Ja, det är ju ett lite konstigt val av låt som permanent signaturmelodi för en skivlista. Kan man tycka...

The John Birch Society Blues

När jag för ett antal dagar sedan med en stigande overklighetskänsla tog del av de artiklar, där man fick veta hur man kunde kartlägga de infiltratörer som hotade det svenska politiska systemet och rentav civilisationen som vi känner den, genom att studera hur många utsträcka fingrar man kunde se på publicerade bilder, kom jag så där rent spontant att tänka på denna sång av Bob Dylan från 1962.

Det är en intressant sång, med en intressant historia. Om detta kan man läsa här.

Jag är ingen anhängare till Miljöpartiet, i och för sig, men man kan ju hoppas att de i dessa dagar står pall för det mccarthyistiska  drevet...

Midnight Hour

Wilson Picketts In the Midnight Hour användes som signaturmelodi till ett pop-program som sändes från  23 på lördagskvällar under en period i slutet av 60-talet. Jag lyssnade på det då och då.

I vilket fall som helst vet jag att jag lyssnade på det kvällen den 15 februari 1969, för det skrev jag om i min dagbok.

Åke Strömmer var programledare och ett uppmärksammat inslag var Flipp eller flopp? där man röstade om aktuella låtar.

Vad programmet hette? "Midnight Hour" förstås...

Kärnislam

Ovanstående ord hittade jag själv på för ett antal år sedan sedan jag hört talas Mahmoud Mohamed Taha och hans tolkning av islam.

Han avrättades i Sudan 1985 för kätteri, bland  annat för att han ansåg att endast surorna från Mecka kunde ses som islams verkliga budskap. Han förkastade inte endast haditherna utan också surorna från Medina - de senare menade han till stor del var lokala föreskrifter för livet i Medina - världens första muslimska stad, på alla håll omringad av fiender. De var aldrig avsedda som gudomlig vägledning för alla tider och hela världen - menade han.

Hans ganska snårigt skrivna bok The Second Message of Islam har jag länge haft ett exemplar av, utan att riktigt förmått mig att skriva något om.

I korthet kan man säga att han visar att om man endast tar de suror som skrevs ner innan Muhammad fick politisk makt - och de hänsyn han därmed måste ta! - såg hans budskap helt annorlunda ut. Och Taha kan från det läsa ut något som både är vänster, socialistiskt, anti-patriarkalt, fredligt, och humanitärt.

Han har troligen rätt. Men när Muhammad så att säga tog makten i Medina skrevs en helt ny typ av suror - avpassade för en stad under belägring. Det rådde en krigssituation, och det var viktigt att (bland annat) hålla sig väl med de manliga soldater som var garanten för stadens, och därmed islams, överlevnad.

I de första surorna från Mecka dominerar två teman - en kompromisslös monoteism och ett hårt försvar för de fattigas rättigheter mot de rika som plundrade ut dem. Dessa två teman vävs ihop - det sägs att det är samma människor som dyrkar fler gudar som trampar ner de fattiga,

Men även andra utsatta försvaras hårt í Meckasurorna - som de nyfödda flickor som begravdes levande av fäder som inte ville ha flickebarn. Dessa fäder, sägs det, ska på domens dag dömas utifrån vittnesmålen från deras dödade döttrar.

Sedan hände något. Det handlade nu som sagt om att styra en stad under belägring - och manövrera mellan olika intressen. På så sätt mildrades visserligen kvinnoförtrycket i förhållande till den tidigare fasen, men avskaffades inte. På samma sätt kritiserades slaveriet implicit - att friköpa en slav beskrivs som en gärning som behagar Gud - men avskaffades inte. Och ett inslag av militarism som helt saknades i budskapen från Mecka blev nu en del av budskapet. Osv.

Det är denna kompromiss, kompletterad med "hadither" (till större del fiktiva berättelser om Muhammads levnad som började tecknas ner hundra år efter hans död), som idag sprids över världen som ett "islamiskt” kvasipolitiskt alternativ.

Om islam istället hade fokuserat på kärnan - monoteismen och försvaret av social rättvisa - och betraktat praktiken i Medina som en ofullständig lokal tillämpning av detsamma - skulle den ha fått en helt annan karaktär.

En subversiv karaktär - det var ingen tillfällighet att Taha avrättades 1985. Taha trodde nu själv att även surorna från Medina var gudomliga, men såg detta som tillfälliga eftergifter Gud gjorde till en ofullkomlig mänsklighet.

Men man behöver ju inte anamma denna del av hans tro för att tycka att det ligger något väsentligt i hans schema. Islams kärna skulle kunna lägga grunden för en ganska så sympatisk världsbild. Jag tror nog att om islam ska kunna spela en viktig och positiv roll för framtidens värld måste den övergå till att bli Kärnislam - eller försvinna.

Innocence (2014)

Alla har kanske en del mer betänkliga sidor. Jag har i alla fall ofta en gåtfull fascination för en viss typ av skräckfilmer. Så till exempel blev jag fascinerad av denna film (som jag köpte som DVD för några dagar sedan), som jag på något sätt upplevde var välgjord, sinnrik, suggestiv.

Sedan kollar jag på nätet och får reda på att den allmänt ses som en skitfilm, en kalkonfilm, som en samling enfaldiga och nötta klichéer etc. Och jag undrar förskräckt - har jag en så primitiv smak?

En sak till. Grundidén i slutscenen är nästan identisk med den i motsvarande slutscen i Polanskis "Vampyrernas natt"....
---------------------------------
PS. Det där om primitiv smak var mest en eftergift till vad andra kan tycka. Sedan typ 1970 har jag ansett att det inte finns några objektiva kriterier på vad som är bra kultur, och att det enda kriteriet man egentligen kan ha är upplevelsen hos den person som tar del av den...

Vad har Muslimska Brödraskapet gemensamt med "sovjetkommunister" och "trotskister"?

Det kan kanske Lars Nicander svara på.

I denna DN-artikel drar nämligen denne man, som presenteras som "forskare på Försvarshögskolan", fram en påstådd tidigare parallell till det han hävdar vara en islamistisk ”infiltration” av Miljöpartiet. Man kan där läsa att Nicander

"såg likheter mellan hur det forna Sovjetunionen försökte infiltrera partier och organisationer under kalla krigets dagar. Då försökte Sovjetkommunismen infiltrera Socialdemokratierna och ta sig in i fackföreningsrörelsen, liksom trotskister försökte ta över SSU på 80-talet.

Syftet var att ta över partiet inifrån men Socialdemokraterna lärde sig hantera detta, säger Lars Nicander till DN.”

Detta är väl att märka en typisk kallakrigs-paranoid terminologi, av en typ som SÄPO gärna använde när det begav sig. Ordet ”infiltration” implicerar att några kommer ”utifrån”. I de två fall Nicander nämner var det ju inte alls så.

Några försök från ”sovjetkommunister” att "ta över" socialdemokratin från den tiden känner jag definitivt inte till, men visst fanns det konflikter mellan kommunister (av olika schatteringar, inte alla var Moskvatrogna) och socialdemokrater inom fackföreningsrörelsen!

Och visst fanns det "sovjetkommunister" där. De hade inte infiltrerat alls, de var kommunistiska arbetare som jobbade på arbetsplatser, och som hade sympatier med Sovjetunionen. De ställde till och från upp i fackliga val och använde som andra sina demokratiska rättigheter att sprida sina åsikter inom den fackliga rörelsen. Att kalla detta ”infiltration” är ren mccarthyism.

Vad gäller de ”trotskister” i SSU han hänvisar till var det ju i princip samma sak. Nicander syftar uppenbarligen på Offensiv, som 1972-73 startades av medlemmar i SSU, som efter diskussioner med medlemmar i brittiska Labours dåvarande ungdomsförbund som besökte SSU-kongressen 1972, blivit inspirerade av den politiska linje dessa drev. De startade en strömning runt just tidningen Offensiv* som försökte driva denna linje inom organisationen. Det handlade inte heller där om en ”infiltration” utifrån. De medlemmar som startade Offensiv hade inte "sänts in" av någon, de var som sagt just SSU-medlemmar, som hade utvecklat nya åsikter och börjat verka för dessa.

Att kalla avvikande uppfattningar inom ett parti för ”infiltration” fungerade under kalla kriget som en klassisk mccarthyistisk metod; personer som tillhör ett partis vänsterflygel kunde avfärdas som infiltrerande ”agenter”, för än den ena, än den andra kusliga makten.** Fjärrstyrda robotar vars åsikter inte kan tas på allvar.

Vad gäller påståenden om att det finns agenter för Muslimska Brödraskapet som "infiltrerar" Miljöpartiet är jag inte speciellt insatt i diskussionen. .Men troligen finns det medlemmar i Muslimska Brödraskapet i flera partier, vilket ur religionshistorisk och sociologisk synpunkt är intressant.

Men ur rent politisk synpunkt får det aldrig bli en avgörande fråga. Politiska åsikter bör nämligen bemötas utifrån dess argument och ståndpunkter, inte utifrån spekulationer om vilken utomstående organisation dess företrädare "innerst inne" arbetar för. Den konstruktiva utgångspunkten är ju att gå efter vilka åsikter människor för fram och inte för fram. och inte i att hej vilt spekulera om vilka organisatoriska kopplingar som kan finnas i hemlighet. Om det finns personer i Miljöpartiet som argumenterar för att införa sharialagar är det ju uppenbart i skriande motsättning till essensen i partiets program, och borde kunna behandlas som detta.

Om det däremot handlar om människor vars åsikter man försöker ”härleda” utifrån om de håller upp fyra fingrar i luften eller om de träffat X eller Y när de senast var i Egypten är det ju en blåkopia av den mccarthyistiska metod som är mycket effektiv för att skapa skräckstämningar, men mindre konstruktiv för att reda ut vad skillnader i åsikter egentligen handlar om.
------------------------------------------------------
*Dagens Rättvisepartiet Socialisterna är ju något helt annat, men kommer från denna strömning: efter en intern splittring 1991-92 beslöt sig majoriteten för att ge upp, och lämna socialdemokratin som helhet.
** Jag är förstås lite partisk här, var själv offensivare i början och mitten av 80-talet, och gick med i SAP just pga att Offensiv fanns där. Så i motsats till de som grundade Offensiv går det att argumentera för att just jag verkligen var infiltratör, vilket väl sedan är orsaken till att jag så skamlöst försvarar andra infiltratörer, Oj, då, nu avslöjade jag mig visst..,  ;-)

"Moskéer, kyrkor och Nya Testamentets tragik"

Den som undrar varför jag så pass anmärkningsvärt ofta med en ganska så stark personlig glöd försvarar muslimer som utsätts för osakliga angrepp kan nog finna en antydan till en psykologisk förklaring i detta inlägg som jag skrev 2009.

...något helt annat...

Dizzy, Tio i topp-låt med Tommy Roe, från 1969.

Senator McCarthy går igen

Man bör se saker i sitt rimliga perspektiv.

Det är ingen hemlighet att det i slutet av fyrtiotalet och i början  av femtiotalet fanns stalinister i USA, liksom i andra länder. En del av dem jobbade i den offentliga sektorn. Men när senator Joseph McCarthy beskrev det som att dessa hade "infiltrerat" den amerikanska statsapparaten och var på väg att ta över var det paranoia.

Det är ingen hemlighet att det i Sverige idag finns islamister. En del av dessa går säkert med i politiska partier, ex.vis i Miljöpartiet. Men att tolka detta som att de "infiltrerat" det politiska systemet och är på väg att ta över är också det paranoia.

Det är med all säkerhet så att det i Sverige finns ryska inflytelseagenter eller vad det nu brukar kallas. Sånt ägnar sig många länder åt. Men att av detta dra slutsatsen att dessa "infiltrerat" Sverige och gör att vi kommer att drunkna i ett hav av "desinformation" är också det ren paranoia.

En fråga om att skaka hand

Det där med att avgå för att man inte vill skaka hand. Eftersom det i det aktuella fallet är en man som vägrar skaka hand med en kvinna kan en del tolka det som att han inte vill det för att han föraktar kvinnor.

Men då bör man ju tänka på denna händelse för några år sedan när Carl Hamilton fick ett raserianfall för att en muslimsk kvinna inte ville skaka hand med honom. Han skrek att hon borde bo i en jordhåla. Sedan tog han hennes hand i alla fall, mot hennes vilja, vilket jag nog ser som ett form av övergrepp.

Jag kommenterade fallet så här när det begav sig.

Det är säkert så att det kan finnas underliggande sexualmoraliska värderingar bakom vägran att skaka hand med en person av motsatt kön som de flesta av oss (inklusive jag själv) ogillar, men de bör inte bekämpas genom att tvinga människor att skaka hand mot sin vilja.

Mehmet Kaplan...

... fick avgå för att han åt middag med obehagliga personer och för att han gjorde en tvivelaktig historisk parallell i ett tal. Om det kan man ju tycka olika saker.

Men....Carl Bildt tvingades aldrig att avgå, trots att han var delägare i ett företag som var inblandat i blodig etnisk rensning i Sudan.

Jag kan inte komma ifrån en krypande känsla av att det finns något oroande med proportionerna i den svenska debatten som jag inte riktigt tycker om...

/För att nu parafrasera skräckförfattaren H.P. Lovecraft. Men det är kanske inte alldeles fel att associera till en skräckförfattare när man diskuterar det rådande debattklimatet!/

Abdullah Öcalans "Kvinnans Revolution".

Läser en anmälan i Aftonbladet, där Kajsa Ekis Ekman presenterar en nyutkommen bok med titeln Kvinnans Revolution. En bok som sägs hävda att kvinnorna en gång hade en dominerande roll i samhället,  men att de förlorade den genom en "kontrarevolution" och att det nu är dags att de återfår den. Om jag nu tolkar Ekmans referat rätt.

Vem är då författaren? En universitetsutbildad radikalfeminist från Kalifornien? Nej, det handlar om den (som jag alltid trott) ganske så hårdföre ledaren för den kurdiska PKK-gerillan, som skrivit boken  i det turkiska säkerhetsfängelse, där han nu sitter på livstid: Abdullah Öcalan....

.
Om Öcalans bok skriver Ekman bland annat:

"Boken om kvinnan inleds med en mening som kan ses som en radikalfeministisk parafras på Marx: 'Våra senaste 5 000 år av civilisation är i grunden historien om förslavandet av kvinnan.' Öcalan ligger nära Bachofen och Elin Wägner i sin analys av äldre tiders matrilinjära samhällen.

Att kvinnan en gång styrt över samhället, både i himlen och i familjen, samt att dessa samhällen praktiserade en form av 'primitiv socialism' utan tvång....

Religionerna är också en viktig komponent i förtrycket, och precis som historikern Birgitta Onsell ser Öcalan de monoteistiska religionerna som stöldgods och förvrängningar av tidigare gudinnereligioner....

Islam innebar från början en framgång för kvinnor, men övertog snabbt praktiker som polygami, vilket gjorde att strukturerna stelnade och finns kvar än i dag.

...Öcalan konstaterar att inte bara kvinnans, utan även barnens situation är bedrövlig och menar att förekomsten av hedersmord är kopplad till kurdernas ofrihet. Hedersmord är 'den symboliskt laddade hämnden på samhället i stort. Kvinnan blir i sammanhanget den som ska betala för samhällets förlorade heder. En förlorad manlighet tas ut på kvinnan.'...

I bokens avslutande kapitel förespråkar Öcalan ett dödande av den dominante mannen. 'Den grundläggande frågan är varför mannen är så avundsjuk, dominant och ond så fort kvinnan kommer på tal.'"

Gå gärna till länken ovan och läs vidare.

Jag måste nog säga att jag blir positivt överraskad. Öcalan visar sig ha helt oanade sidor, och jag måste helt enkelt få tag i boken....

Tråkigt var det...

...att inte Bernie Sanders vann i New York. Nu är det väl uppenbart att (det demokratiska etablissemangets kandidat) Hillary Clinton blir demokraternas presidentkandidat.

Sanders kampanj påminner lite om Eugene McCarthys 1968. McCarthy var den enda kandidaten som då vågade rakt av fördöma USA:s krig i Vietnam, och hade en stor skara entusiastiska ungdomliga anhängare. Sedan var han inte speciellt vänster i andra frågor, så jämförelsen haltar i och för sig.

McCarthy förlorade (och Robert Kennedy blev mördad) - men det innebar inte att Hubert Humphrey som vann demokraternas nominering blev president. Det blev Richard Nixon.

Om analogin stämmer rakt av skulle Donald Trump kunna vinna presidentvalet i november. Men det hoppas jag inte den gör.

Det är lätt att bli lurad på nätet....

För ett tag sedan upptäckte jag en påstådd nyhetsartikel utlagd på en mycket seriös amerikansk pro-Sanders-Facebooksida. Enligt denna skulle påven offentligt ha sagt att Bernie Sanders är den mest kristne kandidaten i det amerikanska presidentvalet. Det var inte första gången jag såg artikeln.

Den har förekommit på Facebook tidigare, bland annat på en annan helt seriös sida. Men den är inte sann. När jag såg den första gången blev jag misstänksam, och tyckte nog att det påstådda påståendet från påven innehöll formuleringar som var aningen för konstiga för att kunna vara sanna...

Så jag kollade runt på den "nyhetssida" som artikeln var tagen från och upptäckte där snart en annan artikel, där det sades att Ted Cruz offentligt erkänt att han är en seriemördare.

En lite senare nyhet man kan ta del av på denna sida är att Donald Trump lovat att slå Kina i statistiken över antalet utmätta dödsstraff genom att se till att antalet dödsdomar i USA ska öka....

Det handlar alltså om en skämtsida och en uppenbarligen bitvis ganska så skickligt gjord sådan, eftersom dess skämt till och från blir tagna för riktiga nyheter.

Delvis kanske för att en del av dem på sätt och vis har karaktären ”för bra för att vara sant”, för de som (i likhet med mig själv) gärna ser negativa nyheter om Trump och Cruz, och gärna ser positiva nyheter om Sanders...

Men vad gäller nyheter om Trump behöver man ändå inte oroa sig för den saken; där behövs ju inga skämtsidor som producerar fejkade nyheter. Det räcker ju mer än väl med de riktiga.

Sagan om Lilla Sofie

Jag vet inte om det är pinsamt att säga att jag faktiskt blir rörd när jag lyssnar på Hep Stars Sagan om Lilla Sofie. Men det blir jag faktiskt.

Den gavs ut 1968, när Hep Stars just höll på att gradvis förvandla sig från en popgrupp till en grupp som mer och mer spelade svensktoppsmusik. Lilla Sofie kom också mycket riktigt upp på Svensktoppen, jag tror det var någon gång 1969.

Ja, jag blir alltså berörd när jag hör den.

Dessutom gav den upphov till en rent spöklik upplevelse, långt senare, jag tror det var i mitten av 70-talet. Jag skulle spela den på grammofon. Jag satte på den och lyssnade, lite förstrött. Men när den var slut hände något som verkade direkt skrämmande. Den startade nämligen om från början, och började spela igen....

Jag blev alldeles skakad, och i den sinnesstämning jag var i just då tyckte jag det var riktigt kusligt. 

Jag har för mig att jag sedan kom på någon teknisk förklaring till att det kunde hända. Om jag minns rätt. Men det går att lyssna på den här. Och You Tube-videon kommer troligen inte att starta om av sig själv när den är klar.

2016 var det Avpixlat - 2012 var det tårta

Kom plötsligt att tänka på att samma Lena Adelsohn Liljeroth som i en intervju i DN tillsammans med Ulf Adelsohn förklarade att media mörkar om invandringen och att hon därför brukar läsa Avpixlat, 2012 fick mig att skriva ett blogginlägg med ögonen fulla av tårar.

Det kan ju verka extremt men jag stod helt enkelt inte ut med att se hur Liljeroth med ett helt outhärdligt leende skar ut en en tårtbit från underlivet på ett "konstverk" som föreställde en skrikande svart kvinna och bjöd "konstnären" på att smaka.

Jag måste nog medge att kombinationen av hennes agerande 2012 och hennes uttalanden 2016 får mig att rysa, och faktiskt undra över hur Adelsohn Liljeroths egen agenda egentligen ser ut.

Nornorna

Från "Valans spådom", ur den poetiska Eddan. Det fascinerande stycket om de tre nornorna, som står över både människor och gudar, och som både vet och styr världens öden. Tro det den som vill...

"En ask vet jag stånda,
den Yggdrasil heter,
ett väldigt träd, överöst
av vita sanden.
Därifrån kommer daggen,
som i dalarne faller,
den står evigt grön
över Urdarbrunnen.

Därifrån komma möar,
som mycket veta,
tre ur den sal,
som under trädet står.
Urd hette en,
den andra Verdandi,
man skar på trä
namnet Skuld på den tredje.
Lagar de satte,
liv de korade
för människors barn,
männens öden."

The Girl I Knew Somewhere

Det var någon gång i april 1967 jag började lyssna på Tio i Topp. Då låg The Monkees The Girl I Knew Somewhere etta, bland annat lördagen den 15 april, idag för exakt 49 år sedan....

Det var lite udda, för The Girl I Knew Somewhere var egentligen en B-sida på en singel. A-sidan hette A Little Bit Me, A Little Bit You. Men Tio i Topp testade också B-sidor, och de röstande ungdomarna föredrog B-sidan.

The Girl I Knew Somewhere var skriven av en av Monkees-medlemmarna, Michael Nesmith. Den spelades in vid en tidpunkt då Monkees fortfarande inte fick spela på skivorna själva, men de skrev alltså redan då en del av sina egna låtar....

Om man lyssnar på texten är den faktiskt lite underfundig, och faktiskt inte helt banal.

Monkees fick ju ett gediget rykte av att vara en ren konstprodukt. De var ju från början utvalda för att delta i en TV-serie, och de mer stadgade kritikerna fnös åt dem. Lite orättvist, faktiskt, tyckte jag redan då. De gjorde ju inte direkt några mästerverk, men de var ändå mer intressanta än vad de mer magsura kritikerna ville erkänna.
------------------------------------------
PS. Och för den som också vill veta hur A-sidan lät,  så lät den så här.

Egypten, Maya - och Ceres?

Det finns de som hävdar att det faktum att pyramider har återfunnits såväl i Egypten som i Centralamerika tyder på någon form av långväga kontakter. Det verkar inte rimligt, menar de, att en så speciell geometrisk form som pyramiden kan inspirera till byggnadsverk oberoende av varandra på två olika kontinenter...

Om detta kan man ju säga åtskilligt,  men om man nu antar att det ändå skulle kunna ligga något i detta, öppnas de mest hisnande perspektiv genom NASAs senaste upptäckt.

I Svenska Dagbladet kunde vi för ett tag sedan läsa rubriken "Mystisk pyramid hittad på dvärgplanet". Det handlar om Ceres, som redan tidigare väckt uppmärksamhet med mystiska vita fläckar.

Till de transatlantiska resorna kan nu nu fogas interplanetariska. I jämförelse med dessa perspektiv förbleknar väl Thor Heyerdahls vildaste spekulationer. Eller hur?

Men eftersom man ändå bör vara försiktig med vad man skriver på nätet bör jag nog åndå tillägga att jag faktiskt skämtar...

Satanism och övergrepp

Efter ett antal avslöjandena om nedystade övergrepp av högt uppsatta personer började på nytt en del media i Storbritannien för några år sedan våga skriva om rapporter om övergrepp av en typ som på svaga grunder under flera år hade utdefinierats som "icke-existerande".

Med andra ord övergrepp mot barn kopplade till "satanism".

Ett exempel kan vi se här.

Förändringen måste ses som betydelsefull. Efter den backlash som kom 1994-95 blev det närmast tabuerat att ens antyda att någon form av "satanistiska" övergrepp mot barn skulle kunna existera i sinnevärlden.

Det tabut började luckras upp i samband med Savile-affären. Man kan hoppas att den förändringen blir bestående. Att tro att "satanism" och övergrepp mot barn är två saker som aldrig kan sammanfalla är inte en speciellt rationell utgångspunkt.

Hanky Panky - i Joan Jetts version

De enda gångar jag har varit på diskotek är på Bobadilla i Gamla Stan ett antal gånger i början av 1971. En av de låtar som spelades mest där var Neil Diamonds version av Hanky Panky.

Den finns på YouTube men med en mycket dåligt ljudkvalitet - och dessutom är Joan Jetts mycket senare version klart bättre, så jag länkar till den istället.

Tio i Topp

Tio i Topp var ett program som sändes i Sveriges Radio mellan 1961 och 1974. Det var en lista över de tio populäraste låtarna, som fram till sommaren 1968 röstades fram av en publik som röstade genom att trycka på mentometerknappar. Sommaren 1968 ersattes detta system med en statistiskt utvald jury a la Svensktoppen, och programmet blev följaktligen både trögare och tråkigare.

Ja, just, det ja, Svensktoppen. Den andra meningen i inlägget var ju inte helt riktig, i alla fall inte efter ett tag. Det var ungdomar som röstade i Tio i Topp, och de visade sig i stort sett helt ointresserade av sånger som sjöngs på svenska. Nästan inga sådana röstades fram, och efter ungefär ett år startades Svensktoppen, som en lista för just låtar som sjöngs på svenska.

Skiljelinjen gick mellan språken, och inte mellan artisternas härkomst. Såväl svenska och utländska artister som sjöng på engelska (eller någon enstaka gång på något annat icke-svenskt språk) testades till Tio i Topp, medan både svenska, och någon enstaka gång utländska artister som sjöng på svenska, testades till Svensktoppen.

Det här följdes strikt fram till 1969. Då började "ren" popmusik som sjöngs på svenska, och som liknade Tio i Topp mer än Svensktoppen, att bli mer vanlig. Då började man göra undantag från regeln och en del sånger på svenska testades till Tio i Topp istället för till Svensktoppen. Det första, så vitt jag kan se, var Pugh Rogerfeldts "Här kommer natten".

Tio i Topp lades ner 1974 (och följdes för övrigt ett år senare av försäljningslistan Kvällstoppen  som lades ner 1975). Det var så att säga en olycklig bieffekt av vänstervågen, Att tävla med musik sågs som något borgerligt, och därför skulle topplistor bort. Svensktoppen klarade sig dock undan, och finns kvar än idag.

Att all tävlan av varje slag skulle vara borgerlig ser jag som en underlig idé, som närmast påminner om några av hugskotten i kulturrevolutionens Kina. Om man skulle vara mot all tävlan skulle ju även idrottstävlingar vara förbjudna. Att det fanns program som presenterade de låtar som var populärast, utifrån försäljning eller omröstningsresultat,  fyllde ju ett uppenbart behov. Själv satt jag som klistrad framför både Tio i Topp och Kvällstoppen från och med våren 1967, fram till ungefär 1970-71.

Som barn hade jag - och det har jag skrivit om förut  - länge en lillgammalt avvisande inställning till popmusik. Jag var i det närmaste programmerad till att tänka som (fyrkantiga) vuxna och inte som barn, och jag hade "vuxenvärderingen” att popmusik var skränig, och något man inte skulle lyssna på.

En gång i våren 1966 bröt jag, tillsammans med min bror, mot denna programmering. Vi vågade oss på att lyssna igenom ett helt Tio i Topp-program . Det enda jag minns från det idag var LOD med Lee Kings.

Men sedan var det stopp. Jag lyssnade inte mer på Tio i Topp detta år.

Men så kom ... Monkees våren 1967.  Det var en TV-serie med en ny popgrupp från USA, som de vuxna sades ogilla för att gruppen påstods inte spela själva... Jag var till en början reserverad, men jag fastnade ändå snart för deras roliga TV-serie, och började efter ett tag också gilla musiken. Och sedan var vallen bruten.

Så jag började lyssna på Tio i Topp. Det sändes på lördagar kl. 15 och då brukade vi vid den tiden på året vara i sommarstugan i Gräddö, så jag satt utomhus i den relativa vårvärmen och lyssnade på just Tio i Topp. Jag var snart förundrad öve hur bra jag tyckte det mesta var. Och sedan dröjde det för övrigt inte länge förrän jag också lyssnade på Kvällstoppen, på tisdagar 18.30.

Tio i topp var som jag antytt bäst fram till sommaren 1968. Det var alltså fram till dess ungdomar som röstade genom att samlas på en plats och trycka på mentometerknappar.  Efter ett tag blev det tre platser, för att förhindra risken för fusk, dvs att en popgrupp mobiliserade sina fans till en viss plats för att rösta på dem. Det hände faktiskt  några gånger.

Det var dynamiskt, det var kul, det var en rörlig lista. Men när det blev en statistiskt utvald jury blev det segare, mindre rörligt, och faktiskt också mindre popinriktat. De mest sliskiga schlagers kunde nu komma högt, bara de sjöngs på engelska. Tio i Topp började likna Svensktoppen.

Hösten 1970 blev jag politiskt aktiv, och började lyssna betydligt mindre på både Tio i topp och Kvällstoppen. Men det slutliga avbräcket kom när jag blev psykotisk våren 1971. Då slutade jag lyssna nästan helt, och i stort sett hörde jag knappast något alls på Tio i Topp under de tre år det hade kvar att leva...

Däremot minns jag faktiskt att jag den 29 april 1975 fick för mig att lyssna på Kvällstoppen, som snart också det skulle läggas ner. Jag minns dagen mycket väl för det var dagen innan FNL befriade Saigon och Vietnamkriget var slut.

Tio i Topp var en källa till glädje när jag upptäckte  det 1967. Och jag fick väl en ren dejavu-känsla när jag för några år sedan införskaffade Eric Hallbergs och Ulf Henningssons bok "Tio i Topp med de utslagna på försök 1961-74" (Premium Publisher 2012). Där finns alla listorna, men också historik,  personliga minnen, presentationer av artister och mycket annat. De som verkligen har en nostalgi för denna period rekommenderas varmt att skaffa den!

Det finns faktiskt saker man inte får säga i "det här landet"

Och då syftar jag inte på kritik mot invandring eller invandringspolitik. Eller kritik mot islam. Sådant finner man överallt, gärna kombinerat med klagosånger om att sånt här får man minsann inte säga i Sverige.

Senast var det Ulf Adelsohn, som fick utrymme i först en intervju i Dagens Nyheter (Sveriges största morgontidning) och sedan i en debattartikel i Expressen (Sveriges näst största kvällstidning) för att påstå att det han själv sa i dessa tidningar ju var sådant man inte fick säga i det här landet. Och visade ju med själva existensen av sina publicerade uttalanden att dessa bevisligen var falska.

Men Stieg Larsson fick för mer än tio år sedan erfara något man verkligen inte får sägas i det här landet. Han planerade att göra ett journalistiskt projekt för att infiltrera grupper som hävdar att anklagelser om övergrepp är falska, för att visa att dessa egentligen medvetet försvarade förövare, som de visste var skyldiga. Han trodde att stora medier entusiastiskt skulle nappa på idén. Det berättade han för mig 1998. Jag sa att han var naiv, som trodde att de stora media skulle nappa. Jag träffade honom något år föra hans död, det kanske var sommaren 2003. Han satt på ett utomhuscafé i trakten av Fridhemsplan, och när jag frågade hur det hade gått medgav han att motståndet mot detta var mycket större än han trodde - inga större media vågade ta i det med tång.

När får vi i Sverige läsa artiklar i de stora media om att Ralph Underwager, en av de som var mest ledande i organisationen False Memory Syndrome Foundation, som var de första som på organiserat sätt drev kampanjer om att återkallade minnen var falska, obetänksamt nog gav en intervju till en holländsk pedofiltidning där han sa att han tyckte att pedofiler stolt borde hävda att de utför Guds vilja? Och att flera av de som i Sverige hårdast hävdat att anklagelser om övergrepp var falska låtit sig publiceras i Underwagers tidning, efter att denne avslöjats som öppen pedofilförsvarare?

Och vem får berätta i Dagens Nyheter eller Aftonbladet att Richard Gardner, som utvecklade teorin om "PAS", som huvudsakligen brukar handla om att barn berättar om övergrepp från pappan för att de är indoktrinerade av mamman, offentligt hävdat att barn som utsätts för sexuella övergrepp är medskyldiga - för att de själva förfört förövaren? Och att pedofili är nödvändig, för att den har en positiv reproduktiv funktion?

Eller att en framträdande medlem Storbritanniens False Mamory Society öppet försvarade Children of God, en sekt som under tio år publicerade material där de explicit sa att sex med barn var nödvändigt - och inspirerat av Gud?

Det finns många sådana avslöjanden, som ju måste bero på att en del av dessa personer varit aningen oförsiktiga,. Det handlar uppenbarligen här om isbergets topp.

Om man studerar det som produceras av några av de mest aktiva som envetet drivit teser om att (exempelvis) bortträngda minnen är en motbevisad myt kan man lätt se att de flesta av dem medvetet förvränger. De vet att de förvränger, men fortsätter att göra det. De låtsas som att det handlar om något som är entydigt motbevisat trots att de vet att det absolut inte är så. Frågan är varför de gör det. Och fortsätter att göra det. Och de som öppet säger att detta är fel får inte publicera sig i några större media, utan förblir hänvisade till små webbtidningar, med få läsare

Här är vi inne på djupt vatten. Det handlar här om att närma sig mörkrets hjärta. Om någonting som knappast kan beskrivas på något annat sätt än som ren och nattsvart ondska.

Intressant Big Bang-kritik

Norsk TV gjorde 2003 i samarbete med ett amerikanskt TV-team två program (avsedda för en internationell publik) där de lät Big Bang-kritiker komma till tals. Alltså akademiskt meriterade sådana, inte fantaster från "utsidan". Även Fred Hoyle, som som redan på 40-talet var Big Bang-teorins främste kritiker, och som aldrig gav upp denna kritik, intervjuas.

Eric J Lerner, som var Alan Woods och Ted Grants huvudsakliga källa i deras (i och för sig lite fyrkantiga!) marxistiska reflektioner om kosmologi i sin bok "Reason in Revolt" 1995, intervjuas utförligt i den andra delen, och har också spelat en viktig roll i programmets uppläggning.

Nu har de båda programmen lagts ihop till en Youtubepost. Det kan ses här

Titeln på Youtubeposten - "Plasma cosmology vs Big Bang mythology explained" är missvisande, och lite vulgär. Det är endast i andra delen som plasmakosmologi som ett alternativ till Big Bang tas upp.

Den första delen har i mångt och mycket ett fokus på den framlidne astronomen Halton C Arps studier av kvasarer. Han menade att det går att belägga att många kvasarer ligger mycket närmare än vad man kan tro av rödförskjutningen. Detta försöker han visa genom att peka på att en del av dessa uppenbarligen tillhör ganska så näraliggande galaxer, att de ligger strax utanför dem, och att det finns trådliknande strukturer som förbinder dem med modergalaxen.

Deras rödförskjutning brukar tolkas som att de skulle ligga mycket längre bort, men här menade Arp och hans anhängare att detta visar att rödförskjutning inte alltid behöver vara ett tecken på en rörelse bort från oss, och att det främsta argumentet för att universum expanderar därmed faller.

Argumenten ser, i alla fall för mig som lekman, ganska så bestickande ut, Enligt programmet ledde Arps "udda" inrikting på sin forskning till att han efter ett tag fråntogs sin teleskoptid - som ett sätt att visa ett avståndstagande från hans inriktning.

Den andra delen har till stor del ett fokus på plasmakosmologiska alternativ till Big Bang-teorin. Där får vi en exposé över plasmakosmologins historia från Kristian Birkeland och framåt. Dessutom får vi en genomgång av argument mot Big Bang-teorin, framförallt framförda av Eric Lerner.

I båda programmen får vi en rad intervjuer med kända akademiska Big Bang-kritiker. Medelådern på dessa är nu ganska hög, och i skrivande stund har flera av dem hunnit avlida, inklusive Hoyle och Arp.

En intressant sak är kritiken mot den akademiska konformismen, där bland annat peer review-systemet stoppar avvikande idéer redan innan de hunnit publiceras. Enligt flera av de som intervjuas har den akademiska konformismen inom ämnen som astronomi och fysik ökat. Och i synnerhet i USA är den idag oerhört stor. Det kan ju också vara därför som det är ganska ovanligt med yngre forskare som ifrågasätter Big Bang-teorin.

Detta är nog ett program som är LITE svårt att tillägna sig utan åtminstone en del allmänbildning vad gäller astronomi och den kosmologiska debatten. Jag tycker själv det är mycket intressant.

Ytterligare en reflektion. I Sovjetunionen var inställningen till Big Bang-teorin genomgående ganska så skeptisk. Det berodde till stor del på dogmatiska reflexer (Friedrich Engels var redan på 1800-talet klart emot liknande idéer), men om Sovjet hade fortsatt att existera idag hade det kanske kunnat bli en fristad för akademiker som vill bedriva kosmologisk forskning oberoende av Big Bang-paradigmet. Men nu föll Sovjet samman samma år som Eric Lerners "The Big Bang Never Happened " kom ut, en bok som både var ett uttryck för och en inspirationskälla till en ny våg av Big Bang-kritik.

Jag berättade tidigare om hur jag 1990 träffade en kvinna som studerade på universitetet i Moskva och tyckte jag borde försöka komma in där, eftersom mina idéer om förhistoriska matriarkat var mer gångbara i Sovjet än i väst. Detta gällde faktiskt också många andra inriktningar, som exempelvis en Big Bang-kritisk kosmologi.

Med Sovjets undergång föll detta lands marxistiskt inspirerade forskningstraditioner i de mest skilda ämnen sönder. I den allmänna katastrofstämningen efter 1991 tenderade postsovjetiska forskare att närmast i panik lämna allt som kunde uppfattas som numera politiskt inkorrekt "gammalt bråte" bakom sig, och det innebar att deras internationella roll som motvikt mot västkapitalistiska akademiska pararadigm också snabbt föll sönder. Det tycker jag faktiskt är lite sorgligt.
--------------------------------------------------------------------------
TILLÄGG
Min egen bias är att jag inte VILL tro på Big Bang, tycker scenariot verkar så dystert, så jag letar efter bra argument emot..... Men tyvärr måste jag väl, trots de program jag länkar till här, medge att det mesta ändå nog talar för att universum expanderar, och kanske kommer att dö och tunnas ut mer och mer. Men även om så är fallet tror jag inte en sekund på att det är skapat genom en kvantfluktuation, från ingenting. Det övergår allt jag faktiskt kan tänka mig.

Negativa hallucinationer

Alltså. Jag blir snart hysterisk. Till och med människor som i övrigt verkar riktigt rationella ger idag ofta uttryck för den närmast hallucinatoriska* föreställningen att negativa aspekter av invandring "mörkas" i "det här landet". Det är rent nonsens. Man kan inte öppna en tidning, för att nu inte tala om att surfa på nätet, utan att stöta på inlägg eller rapporter där (verkliga eller inbillade) negativa effekter av invandring stöts och blöts.

Det hela är konstigt. Jag trodde att bortträngning brukade handla om att saker man tycker är obehagliga försvinner från medvetandet. Men de personer som ser ut att tränga bort alla dessa invandringskritiska spekulationer man numera stöter på ÖVERALLT, och som inte på något sätt "mörkas", är vanligen inte personer som ogillar sådana spekulationer, utan personer som själv gärna för fram sådana.

Så det kan alltså inte handla om bortträngning, det måste handla om något annat. Man kan ju fråga sig vad.

Jag får känslan av att om ens eget tänkande i (alltför) hög grad cirklar runt föreställningen om de katastrofer som kan orsakas av flyktingvågor och invandring har man ett behov av att alla ska skriva om detta - alltid! Så om inte varje tidning på sin första sida har en liten permanent ruta där det står "INVANDRINGEN SKADAR SVERIGE!", och varje blogg har en liknande ruta, kommer nog en del fortfarande att tycka att saken "mörkas".

Jag blir bara trött.
------------------------------------
*Jag syftar här på negativa hallucinationer, att man uppenbarligen inte vill se att det man saknar finns överallt.

Och var har....

... Tidlösa tagit vägen?

..."och vi som ser hur allt går till får veta att vi drömt"...

Upptäcker plötsligt en You Tube-video där Lisa Ekdahl sjunger En kungens man på en konsert som hölls till minne av Björn Afzelius.

En kungens man är en närmast överväldigande, och mycket effektiv sång. Jag hörde den första gången 1981, på Jakobsbergs Folkhögskola, och då i en version av Monica Törnell.

Den skrevs ju och gjordes först av Björn Afzelius, och till julen 1982 fick jag en samlings-LP med Björn Afzelius i julklapp.

Jag hade då aldrig hört hans egen version av En kungens man, och den fanns på skivan. Jag minns att när jag väl kom till den sista versen av sången började jag faktiskt gråta. Jag var helt tagen.

Den sista versen knyter ihop hela sången. Det handlar inte endast om en enskild händelse, utan om makt och förtryck, hur de som gör motstånd straffas - och hur de som berättar bortförklaras. Den är på sätt och vis genial i sin enkelhet.

Lisa Ekdahls version här är ovanligt intensiv och uttrycksfull. Den är förmodligen den mest uttrycksfulla jag har sett. Ljudkvalitén på videon är tyvärr inte den bästa (i alla fall inte när den spelas i min dator!), men den är i högsta grad värd att se för den intensitet som uttrycks i både sången och kroppsspråket.

Jag visste inte alls att Lisa Ekdahl hade gjort en version av sången. Jag är glad att jag upptäckte den.

Och se (och lyssna) gärna på videon!

Skulle gärna varit där

Jag har tidigare berättat om hur jag hörde Chirpy Chirpy Cheep Cheep med Middle of the Road 1971, i en avgörande period av mitt liv, när jag höll på att bli psykotisk. Den gjorde ett djupt intryck på mig, och upplevelsen av den är på sitt sätt en bro mellan mitt liv innan denna katastrof, och det som kom efter.

Nu fastnade jag (på nytt, har sett den förut) för en video, där man kan höra och se hur samma grupp sjunger denna sång - 2009, 38 år senare. Inför en helt entusiastisk publik. Jag känner mig rörd på något sätt, och önskar att jag hade kunnat vara där, på konserten. Det hade varit fantastiskt.

Idag är det andra april

I går var det med andra ord första april, och då gjorde jag det hittills första försöket på denna blogg att formulera ett aprilskämt.

Det var medvetet skrivet så att INGEN skulle kunna tro att det inte var ett skämt, men på förekommen anledning måste jag ändå göra en del klarlägganden.

För att alla ska vara på den helt säkra sidan: jag anser inte att "Anna Kinberg Batras tänkande är en sol som lyser över vårt dystra land, och som borde finnas i allas våra hjärtan". Jag anser inte heller att hennes "tänkande" är  "uppenbart självkorrigerande". Eller att dess essens är  "lika enkel som unik".

Än mindre får jag några upplevelser av någon "godhet och vishet som utstrålar från hennes ansikte" när jag "studerar" hennes bild.

Den typen av formuleringar jag använde var medvetet valda från en retorik som på vissa håll användes om en helt annan politisk ledare i sent 60-tal och tidigt 70-tal. Syftet var att skapa en form av paradoxal effekt. Om jag sedan lyckades med det är väl mer tveksamt.

Och jag vill tillägga: jag skulle inte heller vid mina sinnens fulla bruk uppmana någon att rösta på moderaterna... någon annan dag än första april.

Rösta på Moderaterna!

Jag har länge gått i vad man kanske ska kalla ett politiskt mörker. Men så plötsligt hände något helt oväntat, ja oerhört.

Det började när jag närmare råkade studera en bild av Anna Kinberg Batra. Och jag såg då något som jag inte sett förut.

Hur kunde jag ha undvikit att se den godhet och vishet som utstrålar från hennes ansikte? Det är ju helt uppenbart att där finns något vist, något djupt, något lysande.

Det ena gav det andra och snart insåg jag att Anna Kinberg Batras tänkande är en sol som lyser över vårt dystra land, och som borde finnas i allas våra hjärtan.

Hennes tänkande är inte endast en klart lysande sol, det är också uppenbart självkorrigerande. Så vilka misstag hon än kan tänkas begå kommer dessa att korrigera sig själv innan någon skada är skedd.

Essensen i Batras tänkande är lika enkel som unik. Dess essens är ju denna: vi måste anamma alla bra idéer och förkasta alla dåliga idéer. Detta har hon praktiserat på ett så lysande sätt att hela världen borde slås av häpnad och förundran.

Hennes outtröttliga strävan efter fred, välstånd och en sann folkets demokrati kommer att slå världen med häpnad.

Ja, jag har mött mitt Waterloo. Jag inser nu att Kinberg Batra är den rorskvinna som kan föra oss in på lugnare vatten och makligare sjö. Och vid horisonten syns lycksalighetens ö.

Konstigt bara att jag inte insett detta förrän nu.