En motorcykeltur jag aldrig glömmer

Det var idag för exakt 43 år sedan, den 17 maj 1971. Jag vaknade på morgonen med en känsla av att jag hade tänkt på något viktigt kvällen innan. Det tog ett tag innan jag kom på vad det var.

Jag hade tänkt på min relation med FNL-grupperna, som jag ju var medlem i, och den "trotskistiska" gruppen RMF som jag gick i studiecirkel hos. Jag hade tyckt RMF hade rätt i mycket, men jag var tveksam till deras syn på solidaritetsarbetet med Vietnam och Indokina.

Nåväl - på kvällen den 16 hade jag till sist kommit på att jag nog stödde också denna. Och att jag tänkte aktivt börja försvara denna i FNL-grupperna. Så här i efterhand tycker jag att det var ett mycket dumt beslut, som kom att få negativa konsekvenser för mitt politiska arbete under många år... Det var ett steg från konkret solidaritetsarbete till teoretiserande i ett tomrum.

Men så såg jag det förstås inte morgonen den 17 maj 1971, för övrigt en måndag. Men det betyder inte att jag bara var entusiastisk över det beslut jag hade fattat ett halvt dygn tidigare. Min första reaktion denna morgon var "Hjälp, nu kommer jag att bli utesluten ur FNL-grupperna"!

Nu hände det sig så att just denna kväll hade vår FNL-grupp arbetsdag på FNL-gruppernas kontor på Pålsundsgatan. Så jag åkte dit redan på eftermiddagen med ett busskort för skolelever, som upphörde att gälla halv fem på kvällen. Så jag måste alltså åka iväg tidigt.

När jag kom dit insåg jag efter ett tag att arbetet den dagen gick ut på att blada - Uppsala FNL-grupps broschyr "Trotskismen, fronterna och Voetnamrörelsen". Normalt sett skulle jag ha blivit illa berörd över detta, men eftersom jag nu visste att jag hade bestämt mig för en linje som förr eller senare skulle leda till uteslutning (det hände också, nästan exakt ett år senare) kände jag snarast en bister känsla av att "ja, ja, jag bladar den, ju mer den trycks upp ju mer avslöjat sig dom". Det var en sekteristisk logik, förstås, men det insåg jag inte då.

Så jag bladade och bladade, men sen var det dags att ta mig hem. Men nu gällde inte busskortet så jag tänkte att jag får väl gå över Västerbron. Det var ju inte så långt, det hade jag gjort många gånger, men den här gången slapp jag.

För plötsligt dök Arne Nilsson upp bredvid mig. Han var ledande i både KFML och DFFG. Och han frågade mig om jag ville bli skjutsad hem på hans motorcykel...

Jag hade aldrig åkt motorcykel i hela mitt liv. Nu skulle jag få åka motorcykel med en person som jag redan då fattade inom en inte alltför avlägsen framtid skulle bli en av dem som skulle arbeta för att jag skulle uteslutas. Jag tackade ja, och satte mig bak på motorcykeln. Den startade och jag satt och höll ett fast grepp i Arne. Det gick snabbt över Västerbron, det var nästan en hisnande känsla.

Ett år senare, när jag kom ut från det allmänna medlemsmötet där jag just uteslutits, stötte jag på just Arne Nilsson utanför porten till lokalen där mötet hade varit. Han sa något om att det ju var helt berättigat att jag hade uteslutits. Jag såg nog sur ut, och muttrade något ohörbart till svar.

Men motorcykelfärden kvällen den 17 maj 1971 minns jag som den var igår. Medan motorcykeln rusade från Pålsundsgatan till Västerbroplan kändes det som inledningen till en mycket längre resa. En enkelresa, som aldrig skulle kunna göras om.