När jag ville bo på sjukhus

I april 1958 hade jag blindtarmsinflammation. Jag var tre år.

Efteråt fick jag höra att om jag hade kommit några timmar senare skulle det ha varit för sent. Jag skulle ha dött.

Jag minns ovanligt mycket från denna tidiga händelse. Det är alltid-minnen, jag har alltid mints det. Det är väl något av de mest centrala minnena från barndomen.

Jag minns att jag är hemma och säger "jag har ont i magen". Jag minns inte själva värken, jag minns bara att jag säger att jag har ont. Minnet av själva värken har väl trängts bort.

Jag minns när jag kommer till sjukhus. Jag minns rädslan. Det är en miljö jag inte känner igen. Den upplevs främmande. Min mor har gått, de säger att hon ska komma tillbaka snart. Det gör hon inte.

Sedan minns jag när operationen är över. Jag minns sjukhussalen. Jag ligger kvar där i över tio dagar. Jag får äta på en bricka i sängen. Jag leker med de andra barnen. Jag är nyfiken på sjukhuset, vi använder pottor men jag vill av någon märklig anledning se den riktiga toaletten. Det får jag.

Efter ett tag börjar jag oroa mig för att jag måste åka hem. Jag har känslan att jag har det mycket bättre här än hemma. Så jag ber att jag ska få stanna kvar. Jag vill bo på sjukhuset.

Nej, det går inte. Det inser jag efter ett tag. Jag blir väldigt besviken. Jag ber och ber om att få stanna kvar där. Men, nej, det går alltså inte.

Jag kommer hem. Ärret från operationen är kvar. Någon sorts bevis på att det har hänt. Och jag tycker om att bli sjuk. För då får jag äta med en bricka på sängen, vilket påminner mig om några ovanligt lyckliga dagar på Kronprinsessan Lovisas barnsjukhus.