Ubåtshysteri i repris

Det känns som deja vu. Om man varit med om 80-talets så kallade ubåtsjakter känns det som händer nu ohyggligt välbekant.

Efter att U137 gick på grund 1981, efter en alldeles uppenbar felnavigering (för vem kan tro att en ubåt med uppdrag att spionera skulle köra på grund i den svenska kusten i övervattensläge med tjutande motorer?) kom militären ett år senare på att man kunde skapa en opinion för högre anslag med hjälp av imaginära ubåtar.

Eller ska man tro att Sovjet omedelbart efter fadäsen med U137 beslöt att hemsöka just Sverige med fler ubåtar än de någonsin sänt till något annat land? Nej, det ska man inte. Och undersökande journalister som ex.vis Ingemar Myhrberg (se gärna hans bok "Ubåtsvalsen" från 1985!) och senare Lars Borgnäs visade bortom allt rimligt tvivel att den påstådda armadan av sovjetiska ubåtar var en ren bluff. Några av de påstådda ubåtarna kan ha varit NATO-ubåtar, men den överväldigande majoriteten var inte mer verkliga än Storsjöodjuret.

Militären svarade aldrig på de många kritiska frågorna annat än med undanglidande kommentarer och plattityder. Men i högerkretsar är ändå dessa myter gångbara, som någon sorts mörkblå folksägen.

Finns det då inga ryska ubåtar i våra farvatten? Uteslutas kan det ju inte, i synnerhet som Putin för en mer aggressiv utrikespolitik mot väst än vad 80-talets sovjetiska byråkrater vågade göra. Men å andra sidan - vem bryr sig? Även om någon rysk ubåt till äventyrs skulle slunkit in är det inget hot mot "Sverige". Risken för att Ryssland skulle invadera är endast obetydligt större än att små gröna män (eller dito gröna kvinnor) från Zeta Reticuli skulle göra det.

Det finns mycket att oroa sig för i denna otäcka värld, men ryska ubåtar tillhör faktiskt inte det som borde störa någons nattsömn.