Politik, barns rättigheter, Gimbutas - och Murphys lag

Det finns ett antal områden jag engagerat mig under mitt liv. Det började i tonåren, med poltisk aktivitet.  Jag hade åsikter innan dess också, men före 15-årsåldern var det ju inte direkt läge att aktivt och utåtriktat engagera sig.

1970-71 blev jag politiskt aktiv, och någon gång våren 1971 skaffade jag mig en klart definierad socialistisk åskådning. Den har jag behållit, även om jag på några delområden från och med 2011 börjat utveckla för mig själv aningen "kätterska" åsikter . Men i stort sett - de bestämda åsikter om nödvändigheten av kapitalismens avskaffande och en socialistisk värld jag fick 1971 har jag behållit.

Och från 1971 och de närmaste kanske åtta åren såg det faktiskt ut att gå i rätt riktning. Sedan började tecken på en högerkantring att märkas både nationellt och internationellt. Både i praktiken och i den offentliga debatten. Detta växte till en storm 1989-91 och numera ser det ut som att drömmarna ganska så konsekvent har krossats.

Det andra område jag starkt engagerat mig i är frågan om övergrepp mot barn. Jag har alltid varit engagerad i det ämnet, men 1993 fick jag en mer klart definierad åsikt om omfattningen av övergrepp mot barn, som innefattade det bestämda ställningstagandet att det som brukar kallas "rituella övergrepp" inte är ett hjärnspöke utan en fasansfull realitet.

Jag har inte på något sätt ändrat mig, men efter kanske åtta-tio  år kantrade debatten rejält. Det började med att färre och färre människor vågade stå för existensen av rituella övergrepp, men seden kom backlashen att på område efter område förvrida inte endast debatten utan även den samhälleliga praktiken. Visserligen finns de tecken de senaste åren på att debatten håller på att svänga tillbaka lite, men i praktiken har barn och vuxna överlevare idag - både i vårt land och andra västländer. - mycket svårare att bli trodda och få hjälp än när jag först aktivt engagerade mig i frågan.

Ett annat område jag blev aktivt engagerad i från och med 1986-88 -var lite mer akademiskt, och hade inte  samma entydiga effekter på samhället omkring. Det var frågan om existensen av förpatriarkala samhällen i förhistorien - där jag från och med 1986 blev starkt påverkad av Marija Gimbutas. Där är utveckligen av debatten inte riktigt lika entydig, men på ett sätt är den det. Det är att i den strikt akademiska världen var det inte SÅ svårt att försvara åsikter som låg i närheten av Gimbutas på 80-talet, men det har gradvis försvårats och är idag nästan omöjligt.

I det sista fallet har det möjligen kompenserats lite av att utvecklingen av debatten utanför den akademiska världen inte alls är lika entydig som inom den. Å andra sidan är det som sagt ett område där de omedelbara sociala effekterna av olika ställningstaganden inte är lika uppenbara.

Jag fyller 60 år den 31 december 2014. Det känns tråkigt av flera skäl. Jag vill faktiskt inte vara 60, jag vill nog hellre i så fall vara 16... Men det blir extra tråkigt av att på det ena efter andra av de områden jag engagerat mig i har utvecklingen i mångt och mycket blivit antitesen till det jag trott på, och faktiskt också kämpat för.

Utvecklingen har då sannerligen inte gått efter mina önskningar. Utifrån mitt eget perspektiv har det nog snarare verkat som att den styrts av - Murphys lag. Att kalla detta dystert är ett understatement utan like.