Stenblomma återbesökt

En gång 1973, minns jag att jag lyssnade live på en grupp som hette Stenblomma.

Jag kommer inte ihåg om det var en konsert eller om det kanske var ett musikinslag på ett politiskt möte av något slag. Men jag blev både gripen och fascinerad, speciellt av den kvinnliga sångaren, som sjöng så innerligt fint - tyckte jag - och av någon sorts "naiva" men ändå fina texter. Jag tyckte om alla sångerna - med ett undantag, som jag nämner nedan.

Nu satt jag  bredvid en man som jag tror var medlem i Förbundet Kommunist. Han hade bara förakt till övers för gruppen och tyckte att deras texter var antiintellektuella, och mest handlade om träd och stenar.

Jag svarade då lite försiktigt att jag tyckte att både musiken och texten var fin.

Någon som var med då skulle möjligen kunna säga att jag inte berättade om att jag älskade Stenblommas musik. Kanske, för jag tror att jag i stort sett inte pratade om det.

Varför? På sätt och vis var det lite som en hemlig förälskelse. Det var inget jag sade, i motsats till att jag visade för alla att jag gillade Blå Tåget.

Det var för privat för att berätta om, på något sätt.

Stenblomma var ovanligt som proggband, då de i sina texter kombinerade ett politiskt innehåll med vad jag minns som en närmast animistisk naturmystik.

De gav ut en LP detta år som hette ”Alla träd har samma rot”. Den finns inte på CD så vitt jag vet, men men man kanske kan få tag  i någon gammal LP-skiva, och lyssna på vinylgrammofon.

Stenblomma hade en sång som hette ”Kungen”. Det var faktiskt den jag gillade mest. "Naiv", på ett sätt, men fin.

Den började med att berätta om en arrogant härskare (”kungen”) i jagform. Hans önskan efter makt beskrevs, han fick berätta om den själv.

Sedan vände perspektivet. Texten sa att om vi alla tar varandras händer och ser djupt in i varandras ögon kan vi få kraften att gemensamt störta honom.

För ett tag sedan upptäckte jag att den fanns på You Tube.  Sedan försvann den, men nu har den lagts upp där igen . 

På den nya YouTube-videon finns även två andra sånger av Stenblomma. Dels "Glädjens blomster", som jag också tyckte om. Tyvärr grumlas glädjen en del av att den tredje låten på videon, "Åh pappa... ormarna ringlar", är den enda av deras låtar som jag alltid känslomässigt tyckt direkt illa om. Men anledningen till att jag blir illa berörd av just den ligger mer hos mig än hos Stenblomma...

Jag vet ändå inte RIKTIGT varför känslan inför just dem blev så innerlig... Men det blev den. Det både var och är en stark och märklig upplevelse.

"Geijeraffären" - en missvisande term

Lägg väl märke till att Jan Guillou i länken nedan kallar skandalen runt Doris Hopps koppleriverksamhet för "Geijeraffären". Det är han inte ensam om, även exempelvis Leif GW Persson gör samma sak.

Dessa två - och flera andra - använder medvetet termen "Geijeraffären" för att skapa intrycket att det endast var ett statsråd - och endast en riksdagsman! - som pekades ut som sexköpare. Det är som bekant inte sant. Lennart Geijer var endast en av många utpekade.

Men många använder också ordet "Geijeraffären" mer oreflekterat, utan att ha någon sådan avsikt.

Det är endast om man beskriver en mycket specifik period som det är berättigat att tala om "Geijeraffären". Det är om man enkom syftar på vad som hände november 1977, efter Peter Bratts DN-artikel. Men i övrigt är det missvisande -och felaktigt - att använda termen.

Ord är inte betydelselösa. De kan ofta ha en mycket bestämd politisk funktion. Detta är ett av de mer uppenbara exemplen.

Jan Guillou och Call Girl

Förövarförsvararen Jan Guillous reflexmässiga försvar för snart sagt varje person som anklagats för övergrepp mot barn (utom, förstås, den han själva anklagat i Ondskan!) har senast tagit sig uttryck i en krönika i Aftonbladet

Där tycker han att de som gjorde filmen Call Girl borde ha fällts i domstol.

Han skriver bland annat:
"Att Olof Palme förtalas i filmen är kristallklart. Han utpekas tveklöst som brottsling och i högsta grad klandervärd eftersom filmen skildrar hur han har sex med ett prostituerat barn. För detta finns inga som helst hållbara belägg och förtalsmålet borde därför vara en säker vinnare.."

Vad han förstås missar är att om det hade blivit en rättegång skulle det varit nästan omöjligt att hindra försvaret från att kalla två vittnen. Dels den kvinna som då var 14 år, och som mycket trovärdigt har berättat om hur hon utnyttjades av Olof Palme. Dels Doris Hopps syster som skulle kunna berätta om hur samme Palme deltog i Dorisk Hopps sammankonster.

Det är nog den huvudsakliga anledningen till att det inte blev någon rättegång.

Men det låtsas förstås inte Jan Guillou om.

Men dog Jesus verkligen på korset?

Den här bloggen håller på att urarta mer och mer. Det blir mer och mer av personliga hugskott, av de mest fantasifulla slag. Och med detta inlägg tar jag kanske steget över en avgrund....

Idén att Jesus egentligen inte dog på korset är gammal. Den finns bland annat i Koranen, i sura 4:156. Där står det bland annat: "... de dödade honom inte, och inte heller korsfäste de honom, fastän det för dem tedde sig så".

På senare år har idén blivit vida spridd, bland annat i kölvattnet på debatten efter DaVinci-koden.

Nu ogillar jag hela idén om försoningsdöden, det är min bias i frågan. Så tanken på att Jesu död på korset är en myt tilltalar mig en hel del.

Om man nu vill utgå från en sådan bias har man faktiskt en hel del saker att hämta argument från. Jag ska ta upp några få av dessa.

För det första, kan man finna bibliskt stöd för att ett sådant scenario skulle vara möjligt? Ja, det kan man.

Det finns ett avsnitt i Johannesevangeliets beskrivning av Jesu död som redan i åttaårsåldern slog mig som lite konstigt. Det är detta.

"Eftersom det var förberedelsedag och kropparna inte fick hänga kvar på korset under sabbaten – det var en stor sabbat – bad judarna Pilatus att de korsfästas benpipor skulle krossas och kropparna tas bort.

Soldaterna kom därför och krossade benen på dem som var korsfästa tillsammans med Jesus,  först på den ene och sedan på den andre. Men när de kom till Jesus och såg att han redan var död krossade de inte hans ben, utan en av soldaterna stack upp sidan på honom med sin lans, och då kom det ut blod och vatten.

Den som såg det har vittnat om det för att också ni skall tro; hans vittnesbörd är sant, och han vet att han talar sanning. Detta skedde för att skriftordet skulle uppfyllas: Inget ben skall krossas på honom." (Johannes evangelium, 19:31-36).

Att romerska soldater skulle låta bli att följa sina rutiner när det gäller just Jesus i någon sorts önskan att uppfylla gammaltestamentliga skriftord låter inte så väldigt sannolikt. I synnerhet som det inte verkar finnas några sådana - de två förslag som Bibelkommissionen lägger fram säger något ganska annorlunda.

Och hur såg de egentligen att han var död?

Det faktum att det kom blod när soldaten stack Jesus i sidan är snarast ett belägg för att han inte var död än att han var det. Om det inte kommit något blod, eller endast kommit mycket små mängder av blod, hade det varit ett belägg för att han redan var död... När man är död har blodcirkulationen upphört, och då kan man inte förvänta sig att det ska komma speciellt mycket blod.

Så varför särbehandlades egentligen Jesus på detta sätt?

Ett svar är förstås att Bibeln är fullständigt otillförlitlig, och att berättelserna om Jesu död är fromma legender, utan någon relation med verkliga händelser. Men jag tror att det är en omåttlig förenkling.

Ett annat svar är förstås att Johannesevangeliet är det senaste av evangelierna, och att de tidigare inte innehåller denna uppgift. Det är sant, men det finns i och för sig inget som säger att Johannesevangeliet inte skulle kunna innehålla autentiska traditioner som de andra evangelisterna missade.

De som kontrollerade situationen på platsen var, förstås, den romerska armén. Ingen fritagning av Jesus efter att han tagits ned från korset skulle kunna ske om inte denna lät det ske.

Hade den ett motiv för att gå med på en sådan? Mitt svar är ja. Åtminstone om man tror på evangeliernas samstämmiga beskrivning av det drama som utspelade sig mellan översteprästerna och den romerska ståthållaren Pontius Pilatus.

Pilatus ville inte ha Jesus korsfäst. Han ville istället att en verklig upprorsman och anstiftare av upplopp, en viss Barabbas, skulle korsfästas. Han försökte på alla sätt att få igenom sin vilja, men slutligen vågade han inte ta en konfrontation med översteprästerna och det religiösa rådet Sanhedrin.

Det är inte alls otänkbart att Pilatus skulle ha kunnat tänka sig ingå en hemlig överenskommelse med Jesu släktingar och vänner, om inte annat för att hämnas sin prestigeförlust. Pilatus var känd som en hård och kompromisslös ståthållare. Att bli tvungen att anpassa sig till Sanhedrins nycker torde inte ha varit något som han uppskattade.

Förutom de romerska soldaterna vakade enligt Bibeln ett antal kvinnnor, som hade stått i en nära relation till Jesus, vid korset. Där fanns släktingar och åtminstone en kvinnlig lärjunge - Maria från Magdala.

Hon måste ha följt den extremt djupa ångest som Jesus under den sista perioden visat på dramatiska sätt, bland annat i Getsemane. De hade alla också förmodligen hört det ångestskrik som han enligt både Markus och Matteus ropade ut från korset - "Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig?". Om de verkligen hade älskat honom så som Bibeln beskriver det borde en sådan upplevelse ha varit outhärdlig. Det är inte troligt att de iskallt hade tänkt att visserligen lider han men hans död är ju nödvändig för att för all framtid försona mänsklighetens synder.

Så perspektivet av en hemlig allians mellan en förnedrad Pilatus och oroliga släktingar/anhängare låter inte alls osannolikt.

Den som romarna gav tillståndet att ordna gravläggningen var en rik lärjunge, Josef från Arimataia. Att han var rik kan måhända ha varit en fördel om det handlade om en plan för att rädda Jesus. Även om Pilatus ville hämnas på Sanhedrin gjorde han det nog inte gratis.

Om detta scenario har något med verkligheten att göra, lät romarna möjligen föra Jesus till någon väldigt avlägsen plats, där ingen skulle känna igen honom, exempelvis Rom. Och de "vanliga" lärjungarna fick naturligtvis inte veta något. Att Jesus och Paulus skulle ha varit samma person, som Lena Einhorn föreslog i en ovanligt bisarr bok, är ju rent nonsens.

När Maria från Magdala berättade om den tomma graven och att hon mött den uppståndne Jesus var det i så fall naturligtvis en del av planen.

Och resten av berättelserna då, alla de som senare sett den uppståndne Jesus? De flesta av dessa berättelser ger ett så drömlikt intryck (jfr berättelsen om mötet på vägen till Emmaus!) att de skulle kunna förklaras på många bättre sätt att det verkligen var en kroppsligt uppstånden Jesus dessa vittnen hade mött.

Jag finner i alla fall idén om att Jesus räddades i sista minuten tilltalande. Jag hoppas att den är sann....

Jungfru Marias tragedi

Jungfru Maria nämns inte så oerhört ofta i Bibeln. Hon är inte en central figur i handlingen, vad än en del katoliker skulle vilja. Frågan är om det går att säga speciellt mycket om henne utifrån den ganska magra informationen.

En som försökt är Geoffrey Ashe. I sin bok The Virgin: Mary´s Cult and the Re-Energence of the Goddess (1987 /1967/) försöker han bland annat att ge en bild av hennes liv, och hennes öde. Den blir för mig förvånande nog ganska trovärdig.

Det finns, förstås, de som hävdar att Jesus inte funnits. Om så vore fallet skulle, naturligtvis, inte Maria funnits heller. Ashe avvisar sådana teorier ganska snabbt. Han skriver bland annat: "...if Jesus had not been a real person, somebody would have said so. In particular the Church´s enemies would have said so"... (s. 57).

Han har rätt. Tiden mellan Jesu korsfästelse och de första skrifterna om honom var så relativt kort att ett bedrägeri av den typen hade varit ohållbart.

Men Ashe menar också att eventuella förvrängningar inte kan ha varit alltför stora.... Även detta med bland annat tidsargument. Jag är åtminstone delvis beredd att hålla med honom.

Hans bok innehåller mycket intressant. Bland annat visar han ganska övertygande att idén om jungfrufödseln måste ha funnits i traditionen mycket tidigt. Han påpekar bland annat att de två evangelier som inte nämner jungfrufödseln (Markus och Johannes) inte nämner Josef alls. De två som nämner Josef (Lukas och Matteus) är också de två som nämner jungfrufödslen.

Men det som griper mig mest hos Ashe är det psykolgiskt riktigt trovärdiga försök han gör att ge en personlig bild av Maria. Den är som antytt gripande - men också väldigt sorglig.

Han går nu ganska långt i att anta att man kan acceptera stora delar i berättelserna. Det kan te sig okritiskt - men jag uppvever det ändå som trots allt på ett märkligt sätt övertygande.

Det hela börjar ju med bebådelsen.

Ashe citerar här ärkeängeln Gabriels budskap till Maria i Lukas 1: "Var inte rädd, Maria, du har funnit nåd hos Gud. Du skall bli havande och föda en son, och du skall ge honom namnet Jesus. Han skall bli stor och kallas den Högstes son. Herren Gud skall ge honom hans fader Davids tron, och han skall härska över Jakobs hus för evigt, och hans välde skall aldrig ta slut.”

Och från Marias lovsång Magnificat:

"Min själ prisar Herrens storhet, min ande jublar över Gud, min frälsare: han har vänt sin blick till sin ringa tjänarinna. Från denna stund skall alla släkten prisa mig salig: stora ting låter den Mäktige ske med mig, hans namn är heligt, och hans förbarmande med dem som fruktar honom varar från släkte till släkte. Han gör mäktiga verk med sin arm, han skingrar dem som har övermodiga planer. Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med sina gåvor, och rika skickar han tomhänta bort. Han tar sig an sin tjänare Israel och håller sitt löfte till våra fäder: att förbarma sig över Abraham och hans barn, till evig tid.”

Nu hävdar Ashe inte att Gabriel existerade; han uttalar sig inte om den typen av frågor. Men han verkar mena att dessa två uttalanden ändå ger en bild av hur Maria uppfattade sin situation. Hon trodde själv på sin sons messianska natur.

Det kan låta oerhört naivt. Men - vänta ett tag. Både Gabriels budskap och Marias lovsång avviker markant från budskapet i evangelierna. Det finns i Lukas 1 inte ett ord om det offerlamm som ska ta på sig världens synder. Inte ett ord om att han ska offras till lösen för många. Om evangelisten Lukas helt och hållet hade velat fabricera uttalanden från Maria kan man kanske tycka att han borde ha gjort dem lite mer samstämmiga med Nya Testamentets grundläggande budskap.

Den Messias som Maria verkar hoppas att hennes son ska bli är inte den kristna varianten. Det är en judisk Messiasdröm.

Här kommenterar Ashe den katolska kyrkans uppfattning att Maria visade sin storhet och sin syndfrihet genom att frivilligt acceptera att föda Jesus. Ashe säger nästan lite syrligt att det torde ha varit var och varannan judisk kvinnas önskedröm att just hennes son skulle bli den kommande Messias. Det var inte en uppoffring att föda honom - det var ett privilegium.

Berättelsen om när Jesus stannade kvar i templet i tolvårsåldern är i och för sig förstås problematisk. Maria verkar ju bli så förvånad - hade hon glömt bebådelsen?

Nästa stora berättelse om Maria är bröllopet i Kana i Johannesevangeliet. Det är en märklig berättelse. Maria mer eller mindre tvingar Jesus att göra någon han inte vill. Jesus förvandlar stora kvantiteter vatten till vin - trots sina egna protester när han säger att tiden inte är mogen. Vinet är förresten av så pass stora kvantiteter  att det skulle räcka tlil åtskillga fester...

Även här kan man se en skillnad mellan Marias syn på vad hennes sons messianska natur borde innebära och den bild evangelierna ger. För Maria ser det ut att vara självklart - hennes son har övernaturliga krafter - varför ska han inte använda dem? Här är Ashe faktiskt riktigt oförskämd. Han påpekar att festen i Kana tidsmässigt ungefär torde sammanfalla med en händelse som beskrivs i de andra evangelierna - episoden när Jesus frestas av djävulen i öknen. Han skriver: "Turning water into wine is not very different from turning stones into bread; and turning it into a much greater amount than the party needs is a Messianic stunt." (s. 128).

Om man går efter texten i Bibeln och Ashes tokning av den ser det vid det läget ut ungefär så här. Maria har bibringats uppfattningen att hennes son är den Messsias som Gud sänt, han ska bli en kung med övernaturliga krafter som ska rädda Israel. Sin gudomliga status borde han visa då och då - exempelvis genom att förvandla stora mängder av vatten till vin.

Men sedan börjar allt gå fel. Rykten börjar gå att Jesus är galen. När Maria och andra släktingar söker upp honom avfärdas de bryskt:

"Nu kom hans mor och hans bröder. De stannade utanför och skickade bud efter honom. Det satt mycket folk omkring honom, och de sade: ”Din mor och dina bröder är här utanför och söker dig.” Jesus svarade dem: ”Vem är min mor och mina bröder?” Han såg på dem som satt runt omkring honom och sade: ”Det här är min mor och mina bröder. Den som gör Guds vilja är min bror och syster och mor.” (Markus 3).

I Lukas 11 kan vi dessutom se ett uttlalande av Jesus som faktiskt kan tolkas som en antites till en central formulering i Magnificat: "När han sade detta hördes en kvinna i mängden ropa: ”Saligt det moderliv som har burit dig, och saliga de bröst som du har diat.” Men han svarade: ”Säg hellre: Saliga de som hör Guds ord och tar vara på det." Jämför Marias lovsång: "alla släkten ska prisa mig salig"!

Men det blir ju värre. Inte nog med att den tilltänkte Messias på ett sätt som nästan kan ses som brutalt tar avstånd från sin familj - ganska snart inser Maria att Jesus  inte alls  kommer att bli någon Messias, utan tvärtom gå ett fruktansvärt öde till mötes.

Och enligt Johannes var Maria dessutom närvarande vid korset.

Om så var fallet borde hon kanske ha hört det som enligt Matteus 27 var Jesu sista förtvivlade ångestskri:”Eli, Eli, lema sabachtani?” ("Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig"?).

Men  sedan sades ju Jesus  ha uppstått. Men inget av evangelierna nämner något om att den uppståndne någonsin skulle ha visat sig för Maria. Han visar sig för hundratals människor - men inte för sin mor. Ashe skriver: "Whether the Resurrection is fact or vision or hallucination, daydream or myth or fraud, the Lord´s own mother, the holy Virgin through whome he was made man, is excluded from it". (s. 132).

I Apostlagärningarnas första kapitel nämner Lukasevangliets författare henne i förbigående. Den man som tecknade ner Marias lovsång kunde kanske inte ignorera henne totalt. Men sedan försvinner hon helt.

Geoffrey Ashe jämför på ett ställe faktiskt Maria med - Annie Besant. Och Jesus med Krishnamurti. På samma sätt som Krishnamurti svek Annie Besants dröm om att han skulle bli världens frälsare svek Jesus Marias dröm om att han skulle bli den Messias som skulle stå i ledningen för Israel och störta härskarna från deras troner.

Skillnaden är att i Marias fall är tragedin så oändligt mycket större.

Ashe skriver: "So far as scripture goes... Marys´glory as Virgin Mother of the Divine Son is all over when she is barely out of childhood herself. The rest of her life is a long-drawn tragedy of fluctually and eventually fading hope, with a hideous climax and then near-silence." 

Och jag kan bara instämma när han sedan tillägger: "She inspires more sympathy than words can express." (s. 135)

Där skulle det kunna vara slut. Men Ashe skriver mer än så. Han har faktiskt efter det försökt utveckla en rekonstruktion - som han själv medger är en fantasi! - om vad som kan ha hänt  med Maria efter detta. Men den kanske jag återkommer till senare.

Unkraut vergeht nicht

Ett annat talesätt jag fick höra till leda i barndomen var "Ont krut förgås inte så lätt". Jag tyckte det lät konstigt och uppriktigt sagt också ganska otäckt.

Därför blev jag glad när jag långt senare fick veta att det egentligen var en felöversättning från tyskans "Unkraut vergeht nicht" som väl bäst översätts med "Ogräs dör inte".

Nu är det ju egentligen inget fel med "ogräs". Men jag minns en gång för många år sen när jag satt i en t-banevagn bakom en mamma och hennes barn. Barnet hade en maskros i handen och sa med glad röst "Mamma, titta vilken fin blomma". Mamman sa med ett närmast föraktfullt tonfall - "Det är inte en blomma, det är ogräs".

Min känslomässiga reaktion på denna dumma (och i sammanhanget snudd på elaka) kommentar var nog lite som texten i "Where have all the flowers gone" - "When will they ever learn?".

Jag har ännu inte klarat av att lyssna....

... på programmen om en av de flickor som utnyttjades av polischefen, som bland annat tar upp hur hon behandlades av den helt vedervärdige psykiatern Ola Gefvert .

Jag tycker absolut att man bör lyssna på dem, men just nu känner jag som sagt att jag inte klarar av det.

Det går att lyssna på det första programmet här och det andra här.

En fråga om att sikta

I barndomen fick jag från en nära släkting till leda höra uttrycket "Man bör sikta på stjärnorna om man vill nå trädtopparna".

Men det är ju inte sant.

Om man vill nå trädtopparna bör man nog sikta på trädtopparna. Om man siktar på stjärnorna kommer man vare sig att nå dessa eller trädtopparna. Man kommer att ramla tillbaks på marken med en smäll.

Däremot är det sant att NASA:s sond "Voyager" om ett antal miljoner år kanske kommer att nå "stjärnorna". Men NASA siktade vare sig på stjärnorna eller trädtopparna. De siktade på Jupiter,  vars gravitationsfält gav sonden energi nog för att ta sig vidare ut i rymden - förbi Saturnus, Uranus och Neptunus. 

Det riktiga talesättet borde alltså vara "Man bör sikta på Jupiter om man vill nå stjärnorna".

;-)

Janne Josefsson slår neråt

Janne Josefsson har gjort ett program där han slår neråt, och hånar personer som befinner sig långt ner i samhällhierarkin. Det är inte första gången.

För några år sedan gjorde han, exempelvis, ett program om hur "invandrare" påstods fuska med bidrag.

Att avslöja de som har makt är inte längre så populärt. Nu är det desto mer populärt att slå neråt.

En känd TV-profil som Laila Bagge Wahlgren hävdade för ett tag sedan att uteliggare och tiggare som har mobiler inte kan vara fattiga på riktigt. Hon tog dock nästan med en gång tillbaka sitt uttalande, och bad om ursäkt. Och de extremhögerbloggar som hade börjat starta en kampanj för att "försvara" henne kom av sig helt.

Att hon så snabbt kunde förmå sig till att be om ursäkt för sin fadäs talar absolut till hennes fördel...

Men man kan nog inte förvänta sig att Janne Josefsson kommer att be om ursäkt.

Janne Josefssons attacker mot organisationer som arbetar för barn påminner om när borgerliga media angriper verkliga eller inbillade oegentligheter inom arbetarrörelsen. Syftet är uppenbarligen inte alls att komma med en vänlig kritik för att få till stånd en förbättring. Objektivt sett har denna typ av attacker funktionen att försvaga och förstöra.
---------------------------------------------------------------
Tillägg
Annika Sundbaum-Melin har på sin blogg och i Aftonbladet skrivit kloka ord om Josefssons program. Hennes artikel kan läsas här. Kattis Ahlström har också skrivit om Josefssons program i en debattartikel i Aftonbladet. Och Shed Light har inte bara ett utan två läsvärda blogginlägg om programmet.

Hadither, sharialagar - och islamofober

Om det finns något som de anti-muslimska aktivisterna är (eller kanske låtsas vara) rädda för är det att vi ska få sharialagar i Sverige om inte islam "stoppas". Nåväl, risken att vi ska få sharialagar i Sverige är bara obetydligt större än risken att månen plötsligt ska byta kurs och hamna på kollisionskurs med jorden.

Men det kan ändå vara värt att diskutera vad sharialagar är för något.

Själv har jag faktiskt en känslomässigt ganska positiv upplevelse av islam.... Mest beroende på att Gud i deras version kan tänkas frälsa människor utan att först måsta sända ner sin "son" till jorden för att bli ihjältorterad för "våra synders skull". Men det innebär inte att jag har någon positiv upplevelse av tanken på sharialagar, åtminstone inte av den typ som är vanliga idag. .

Sharialagar brukar bygga på två saker. Dels tolkningar av regler man kan finna i Koranens Medina-suror (surorna från Mecka innehåller väldigt få saker som man kan göra lagtexter av). Dels något som kallas hadither, dvs. berättelser om vad Muhammed gjorde och sade medan han levde.

Medina-surorna har jag behandlat på ett annat ställe, och kommer kanske att återvända till.

Om hadither kan man exempelvis läsa i Asma Barlas viktiga bok "Believing women" in islam: Unreading patriarchal interpetations of the Qur´an (University of Texas Press 2002). Det är en bok som jag varmt kan rekommendera.

Faktum är att haditherna är ganska så problematiska, även om man anser att Muhammed verkligen var en profet som mottog uppenbarelser från Gud.

För det första. Haditherna började tecknas ner över 100 år efter Muhammeds död, och fortsatte sedan att tecknas ner i flera hundra år. Innan dess fanns inga skriftliga källor, endast muntliga traditioner. Om man ska dra en parallell skulle man kunna jämföra med om det hade funnits en omtalad person i Sverige som dog 1890, men som det av någon märklig anledning inte hade skrivits en rad om. Om sedan människor 2012 hade börjat skriva ner saker som de hört av sina far- och morföräldrar om denna person, saker som dessa i sin tur hört från sina föraldrar, som i sin tur hört dem från... etc. skulle väl väldigt få anse att det hela verkade speciellt trovärdigt.

Som Asma Barlas m.fl. påpekat är haditherna idag dessutom i praktiken ideologiska vapen, som används av olika läger inom islam. Det finns cirka 70.000 hadither. Av dessa har enligt Asma Barlas de mest patriarkala muslimerna framförallt valt ut 6 (!) som är uppenbart anti-feministiska , och ignorerat ett otal andra.

Hon skriver: "Among the latter are Ahadith that emphazise women´s full humanity; counsel husbands to deal kindly and justly with their wifes; confirm the right of women to acquire knowledge; elevate mothers over fathers; proclaim that women will be in heaven, ahead, even of the Prophet; record women´s attendence of prayers in the Mosque during the Prophet´s lifetime, including an incident where a girl played in front of him as he lead the prayer; affirm that many women (including women from the Prophet´s family) were unveiled in the later /ska möjligen stå "earlier"? min anm./ years of Islam; and record that the Prophet accepted the evidence of one woman over that of a man". (Barlas, s. 46)

Det skulle alltså vara möjligt att konstruera de mest förträffliga sharialagar om man endast valde ut de mest sympatiska haditherna. Tyvärr sker ju ofta det motsatta.

Det finns olika grupper av hadither som passar för helt motsatta åsikter - och vars respektive företrädare alltså söker stöd hos hadither med helt motsatt tendens...

Men det finns en annan invändning, som inte Asma Barlas tar upp. Det är nämligen så att Muhammed i den tidiga muslimska traditionen faktiskt inte sågs som felfri. Alltså är det kanske inte självklart att man kan bygga lagar på hur han agerade i varje konkret situation.

Å andra sidan verkar det vara så (vilket också antyds i den första noten till sura 80 i Mohammed Knut Bernströms Koranens budskap) att Muhammeds fel enligt samma traditioner brukade rättas till nästan genast genom Guds ingripande, så det argumentet kanske är mindre övertygade för troende muslimer.

Men en sak är klar - sharialagar betyder något helt annat hos det matrilinjära muslimska Minangkabaufolket än de gör i Afghanistan eller Iran...

Och, för att ta mera näraliggande exempel, i de områden av Europa där islam har fått majoritetsställning, som i den muslimska enklaven i Bosnien och i Albanien, har inga sharialagar införts.

Islamiska sharialagar kommer aldrig att "ta över" i Sverige, men å andra sidan har islam som religion med all säkerhet kommit för att stanna. Det är därför mer konstruktivt att se sympatiskt på muslimer som likt Asma Barlas försöker tolka islam i en anti-patriarkal anda, än att alliera sig med rabiata islamofober i en missriktad tro att man därigenom kämpar för kvinnors rätt.

För den hårda kärnan av främlingsfientliga islamofober är inte ett skvatt intresserade av kvinnors rättigheter. Här vill jag gärna citera ett uttalande av Jenny Nordberg, som bland annat arbetat i Afghanistan, som refereras i en krönika av Ola Wong i Svenska Dagbladet:

"Hot om våld och sexuellt våld kommer enbart när jag skriver om rasism och liknande. En gång fick jag en egen hemsida dedikerad till mig som uppmanade till våldtäkt....Jag kan på fullt allvar säga att jag hellre skriver om och argumenterar med jihadister än att skriva om den svenska rasismen och få könsord anonymt levererade av svenska rassar”....

Nu talar hon ju inte explicit om islamofobi men var och en som studerat fenomenet vet att hetsen mot islam i hög grad har blivit kärnan i dagens rasistiska och främlingsfientliga agitation.

Idag har (på nätet och annorstädes) en rosenrasande och vulgär anti-feminism, och en lika rosenrasande och vulgär xenofobisk anti-islamism kombinerats till en osedvanligt otäck och giftig sörja. Denna backlash är betydligt farligare än det totalt icke-existerande "hotet" om införandet av svenska sharialagar...

Makt genom umgänge

/Nedanstående artikel av Jonathan Clyne publicerades i Socialistens temanummer om bordellhärvan juli 2005. Det finns en hel del intressanta synpukter i den och då Socialistens webbsida inte längre finns på nätet (det finns en blogg, men där har inte denna artikel lagt ut) lägger jag upp den här./
-------------------------------------------------------------------------------------

Att det skedde en mörkläggning av bordellhärvan i mitten av sjuttiotalet är helt klart. Hur det gick till och varför det var i linje med överklassens intressen tas upp i andra artiklar. Men hur får överklassen igenom sin vilja?

I vänsterkretser finns det en tendens att se maktutövandet antingen som en konspiration (de sitter och gör upp allting bakom stängda dörrar) eller som ekonomisk utpressning (de köper de beslut som de vill ha). Grundbulten till överklassens makt är förstås att de äger och kontrollerar den överväldigande största delen av ekonomin. Det är det som är själva definitionen på överklassen. Visst händer det att de sitter och konspirerar, men makt utövandet måste i normala fall ske på andra sätt. Konspirationer har en tendens att upptäckas och ställer då ofta till med större problem än de som fanns i utgångsläget.

Konspiration är sällan mer än en ogenomtänkt nödlösning i ett pressat läge. I ett samhälle med en stark arbetarrörelse går det heller inte att bara köpa sig de resultat man önskar. I Pakistan kan man erbjuda en socialdemokratisk ledamot en miljon dollar för att gå över till det borgerliga blocket, och många nappar. Här skulle ett sådant agerande skapa en skandal av stora mått.

Maktstrukturen består av en serie nätverk som är delvis överlappande och sammanlänkade. Nätverken är suddiga i konturerna. Det finns nätverk i nätverken. Det finns också konflikter mellan nätverken. Etablissemanget består av ett antal olika delar som går in i varandra. De som äger företag, adeln, den akademiska och intellektuella eliten, de högsta statliga tjänstemännen, de mäktigaste politikerna, de mest framstående redaktörerna. Alla har ett gemensamt intresse av att försvara sina positioner mot hotet underifrån, men det betyder inte automatiskt att de har förmågan att agera gemensamt.

Grundproblemet för etablissemanget är att kapitalismen framförallt präglas av konkurrens och hierarkier. Det är individ mot individ. Den enes framgång är den andres undergång. Ingen går säker. Hur högt man än kommer så finns det alltid någon som står över, eller som kan utmana en. Samtidigt är det förstås en omöjlighet att klara sig helt på egen hand. Man måste ha människor som man litar på omkring sig och med sig. Men hur sållar man agnarna från vetet, hur vet man vem man kan lita på?

Ett gemensamt ekonomiskt intresse är förstås av vikt, men det gemensamma intresset kan snabbt förvandlas till sin motsats så det räcker inte. Partners kan över en natt bli konkurrenter.

Ett viktigt sätt att skapa till- hörighet är det sociala umgänget – kontakter. Detta grundläggs tidigt. Det gäller att ha gått i de rätta skolorna: Lundsberg (en motsvarighet till "Stjärnsberg" i Jan Guillous roman Ondskan) eller Sigtunaskolan om man vill blir en del av näringslivets eller aristokratins nätverk, Södra Latin om man vill få tillgång till den intellektuella eliten. Därefter knyts nya kontakter på Handels eller Teknis beroende på vart man vill komma. Sen gäller det förstås att ha de rätta grannarna – Djursholm, Lidingö, Äppelviken och Östermalm är grunden för olika nätverk.

Familjebanden är inte obetydliga för att få en plats i ett eller flera nätverk. Det äldsta nätverket är förstås adeln. Ett slutet sällskap. Men familjebanden är också viktiga för att nå in i den socialdemokratisk eliten. Tänk bara på Thomas Bodström , Anna Berger-Kettner, Mikael Damberg, Brita Lejon.

Justitieråden i Högsta Domstolen har hittintills framställts som höjda över varje misstanke om att tillhöra några nätverk. De ska ju vara helt oberoende. Men deras levnadsvillkor säger något helt annat. ”Bland dem vi kunnat undersöka inkomst och förmögenhet på, så ligger genomsnittsinkomsten på drygt en miljon kronor om året (1 123 780 kr.). Om man jämför det med hur mycket en student skall kunna leva på enligt regeringen, så skulle studenten kunna plugga i 18 år för samma belopp. Justitierådens genomsnittliga förmögenhet ligger på nästan tre miljoner kronor (2 762 063 kr).” (se http://www.socialisten.nu/pol/borg/hogstadomstolen46.shtml).

Kan det vara nätverk som är i farten när man upptäcker att de allra flesta justitieråden tidigare jobbade på justitiedepartementet? Det ingår inte alls i arbetsbeskrivningen för ett justitieråd att man ska ha arbetat där. Slående är också att fäderna till tre av justieråden själva var justietiråd och nästan samtliga har en överklassbakgrund. På område efter område upptäcker man nätverken i toppen.

Än i dag finns det herrklubbar där samhällstoppar kan umgås under mera ”avslappnade” former för att knyta kontakter, utveckla tillit till varandra och känna varandra på pulsen. En sådan är ”Sällskapet” i Stockholm som grundades 1 december 1800. ”Idag har SÄLLSKAPET 2200 ledamöter med H.M. Konung Carl XVI Gustaf som förste hedersledamot och HKH Prins Carl Philip, Hertig av Värmland jämte Jur.dr. Sten Rudholm, Generalmajor Fredrik Löwenhielm samt fv. Riksmarskalken Per Sköld, som hedersledamöter.”(Från www.sallskapet.se). Det kostar ungefär fem tusen kronor att bli medlem, och sen tre tusen kronor i årsavgift. För att bli invald krävs att man rekommenderas av tre tidigare medlemmar. Kvinnor får bara komma in till vissa delar av Sällskapets hus och under vissa tider.

Så här beskrivs umgänget på Sällskapet i Dagens Nyheter (6/3 2005) : ”Det är lunchdags och en ström av herrar passerar vaktmästarens bord i entrén på väg till den pampiga matsalen en trappa upp. Verkställande direktören hälsar varje gäst välkommen och tar i hand. Matsalen, invigd 1870, är är en kopia av en salong på Hotell Rydberg där klubben huserade under lång tid. Speglar, kristallkronor, guldfärgade ornament.

De äldre juristerna samlas vid ett bord nära dörren. Här syns hovrättspresidenter, justitieråd och regeringsråd. Portföljer och arbetspapper är bannlysta men knappast överläggningar och informella beslut. Längre in i salen finns Gemensamma bordet där yrkesgrupper blandas spontant och ensamätare kan hitta lunchkamrater. Så finns ambassadörsbordet där en och annnan UD-tjänsteman utan den titeln också slår sig ner...

Lennart Bodström, en gång utrikesminister, kliver in. Och där kommer den gamle stjärnadvokaten Henning Sjöström. Ibland kommer artisten Lasse Berghagen eller DN:s debattredaktör Mats Bergstrand eller Anders Milton, avgående ordförande i Röda korset och ledamot av kommissionen som ska utreda myndigheternas agerande under flodvågskatastrofen...

En gång om året är det klubbmiddag med en rad ritualer. Verkställande direktören slår först en gång i skeppsklockan i matsalen, reser sig och säger: ’Ärade gäster, ärade ledamöter, skål!’ Sedan klingar skeppsklockan två gånger. Vd uttalar det enda ordet ”halvan” och alla dricker av Sällskapets egen snaps, en blandning komponerad i mitten av 1800-talet, enligt ett recept som enbart vd och hovmästaren ska känna till. Vid tre klämtningar i klockan dricks Hans majestät konungens skål.”

En ännu exklusivare sammanslutning är Nya Sällskapet med enbart 500 medlemmar.

Just ett ritualiserat umgänge på fester, middagar, jakter eller andra tillställningar är av central betydelse för att cementera nätverken. Nätverken försöker skapa en gemenskap där den inte finns, åtminstone inte på det personliga planet. Eftersom alla står i konkurrerande förhållanden till varandra, är ritualerna ett viktigt sätt att skapa gemenskap.

Hon är noga med bordsplaceringen...
DN gjorde ett reportage (24/4-2005) som visade hur det gick till när Landshövdingen i Dalarna Ingrid Dahlberg bjöd på gästabud. Hennes nätverk är knappast det förnämsta i landet men ambitionen är väl att vara det dominerande i regionen:

”Ingrid Dahlberg är regeringsmaktens förlängda arm i Dalarna. Med en sexrätters vårmiddag vill hon skapa nya kontakter...

- Här bredvid mig sitter Mats Paulsson. Honom gör jag mitt bästa för att bli god vän med. Han har stort inflytande över två börsbolag. Skistar som driver Sälen med sextiotusen turistbäddar och Peab, som är ett av de största byggbolagen i Sverige och Dalarna. Det är ingen hemlighet att många vill att Skistars huvudkontor ska flyttas från Dalarna till Stockholm. Det är jag emot.”

Så hittar man gemesamma intressen och blir ”goda vänner”. Och ett gemensamt agerande fortplantar sig inom ett nätverk och mellan nätverk. Diskret, utan konspiration och utan utbyte av vare sig hot eller mutor. I fallet med mörkläggningen av bordellhärvan räckte i stor utsträckning denna metod för att få alla samhällstoppar att agera gemensamt. I några fall behövde man hota folk, men i normala fall räcker det med en utebliven middagsbjudning för att budskapet ska nå fram.

Borgarklassen, de som genom ägande har makten över storföretag, banker, naturtillgångar och därmed över vanliga människors liv, är en väldigt liten grupp. I Sverige utgör de ett par procent av befolkningen. Därför måste de också knyta till sig förtroendevalda och beslutsfattare från andra klasser, och framför allt från arbetarrörelsen. Regeringsmedlemmar, rikdagsledamöter, kommunpolitiker måste förmås att driva en politik som tillåter överklassen att fortsätta sko sig på andra. Nya band och lojaliteter måste skapas mellan den ekonomiska eliten och politikerna. I det sammanhanget blir Björn Tarras-Wahlbergs roll i prostitutionshärvan högintressant.

Björn Tarras-Wahlberg var 1976 anställd som lobbyist av Svenska Arbetsgivareföreningen (SAF). Hans enhet hette Riksdags-och kanslihuskontakt, vilket väl säger vad det handlade om. Han hade till och med ett eget rum i riksdagshuset, trots att han inte var riksdagsledamot själv. Samtidigt pekar mycket på att han hade tät kontakt med Doris Hopp och hennes stall. Dels hyrde en av Doris kvinnor ett rum (som enligt vad hon säger själv i boken förmedlades genom Doris) i hans mors hus, där han också bodde själv. Dels fanns två telefonnummer till honom i Doris beslagtagna adressbok, ett under namnet Nalle, ett under namnet Björn. En av poliserna, som tidigare haft kontakt med honom i egenskap av polis på Lidingö, kände igen hans röst på band från telefonavlyssningen och noterade att han ofta beställde många flickor åt gången till olika tillställningar. En gång hade han sagt att ”det var dags för nattplenum” och att han behövde sex tjejer.

Björn Tarras-Wahlberg förnekar idag att han haft någon som helst kontakt med Doris Hopp och hennes kvinnor, men i ett samtal med Deanne Rauscher slank det ändå ur honom att han blivit uppringd av Säpo när de gick igenom en namnlista knuten till bordellhärvan. Om det var så att han ordnade informella tillställningar med politiker där Doris kvinnor utgjorde den extra kryddan så skapades genast gemensamma erfarenheter och hemligheter som säkert underlättade för näringslivet att få gehör för sina synpunkter.

Till vardags är dock möjligheten att få styrelseuppdrag för näringslivet och att få ingå i en exklusivare krets en tillräcklig lockelse för att förmå politiker att utföra en borgerlig politik. Om lockelserna inte skulle räcka, eller trycket från medlemsbasen på en annan politik skulle bli hårt, så kompletteras de med hot från arbetsgivarna om att sabotera ekonomin (till exempel genom utlandsflytt).

Många människor som står utanför maktens nätverk upplever att de inte kan påverka politiken. Även om de röstar på Socialdemokraterna eller Vänsterpartiet - och de partierna hamnar i regeringsställning - så är det ofta en helt annan politik än den man förväntat sig som bedrivs. Undersökingar visar att folkmajoriteten vill ha mindre inkomstklyftor, kan tänka sig utbyggd offentlig sektor, är negativ till privatiseringar av statlig företag och säger nej till EMU. Ändå har inkomstklyftorna ökat, den offentliga sektorn skurits ned, statliga företag privatiserats och hela det politiska etablissemanget tagit ställning för EMU. Det är överklassens intressen som på olika vägar översätts till praktisk politik.

Det är inte orimligt att påstå att nätverken spelar en viktig roll i att smidigt jämka ihop överklassens önskemål och se till att de genomförs. Trots att vi kommit så långt som till en person-en röst så är vi långt ifrån att alla röster i praktiken har samma värde.

Jonathan Clyne,
Från Socialisten nr 74. Publicerad på Internet 051004.

Man kanske inte ska klaga på kylan ändå

Här sitter man och fryser. Det är kallt ute, och småkallt inne, för vattenelementen håller inte vad de lovar. Och om man har på elektriska element för mycket blir det väldigt dyrt.

Och så har jag till på köpet börjat läsa Caroline Alexanders bok Shackleton: den legendariska expeditionen till Antarktis (DN:s bokförlag 1999). Tänk att sitta fast i ett infruset fartyg nära Antarktis i ungefär ett halvår, utan radio - så att ingen vet var man är. Och när sedan fartyget bryts sönder av isen tvingas man att gå miltals över isen - i hopp om att finna land....
Brrr....

Jag borde egentligen skämmas som gnäller över "kylan" här hemma...

För lite detaljer för den som inte orkar läsa boken, se Wikipedias uppslagsord om Ernest Shackleton.

Ett genusexperiment?

Det här kanske kan ses som en form av genusexperiment.

Det finns, som bekant, en känd Cornelissång som heter Balladen om herr Fredrik Åkare och den söta fröken Cecilia Lind. Den har ibland förmågan att dela upp lyssnarna i två läger. Somliga tycker att det egentligen är en sång om en snuskgubbe, andra tycker att den är fin, vacker och romantisk.

Själv måste jag medge att jag blev lite illa berörd av den första gången jag hörde den. Det var våren 1968, jag var 13, och jag skulle ge Anita Lindbloms singel Kring de små husen i gränderna vid hamnen som födelsedagspresent till en nära släkting. Men Cecilia Lind var b-sida, och när jag hört den fick jag en klar känsla av obehag och ångrade nästan att jag köpt skivan.

Men nu till experimentet. Nedan har jag lagt ut en ändrad version av sången. Det enda som är ändrat är direkt eller indirekt relaterat till könen på de inblandade. Jag har alltså bytt ut könen på dessa.

Att jag inte bara bytte om för- och efternamnen utan också ändrade Fredrik till Julius beror på att Fredrik är ett så kort namn att rytmen i sången skulle ha förstörts vid ett rent byte.

Vad jag är nyfiken på är om de av läsarna som till äventyrs tycker att sången är vacker och romantisk också tycker det när könen är de motsatta...

Om ni INTE tycker att denna version är vacker och romantisk men tycker att originalversionen är det, skriv gärna och tala om varför!

PS. I både denna och originalversionen tar promenaden från Öckerö loge till Cecilias alternativt Julius bostad längre tid än vad man kanske tänker på. I första versen får vi reda på att "fullmånen lyser som var den av glas". I den sista versen har månen redan hunnit bli ny. Hur långt är det nu mellan full- och nymåne? En halv månad, har jag för mig. Men jag kanske har fel.


Balladen om fru Cecilia Åkare och den söta pojken Julius Lind

Från Öckerö loge hörs dragspel och bas
och fullmånen lyser som var den av glas.
Där dansar Cecilia Åkare kind emot kind
med unge pojken Julius Lind.

Han dansar och blundar så nära intill,
han följer i dansen precis vart hon vill.
Hon för och han följer så lätt som en vind,
Men säg varför rodnar Julius Lind?

Säg var det för det Cecilia Åkare sa:
Du doftar så gott och du dansar så bra.
Din midja är smal och fin är din kind.
Vad du är vacker,  Julius Lind.

Men dansen tog slut och vart skulle dom gå?
Dom bodde så nära varandra ändå.
Till slut kom dom fram till Julius grind.
Nu vill jag bli kysst, sa Julius Lind.

Vet hut, Ceclila Åkare, skäms gamla dam!
Julius Lind är ju bara ett barn.
Ren som en blomma, skygg som en hind.
Jag fyller snart sjutton, sa Julius Lind.

Och stjärnorna vandra och timmarna fly
och Cecilia är gammal men månen är ny.
Ja, Cecilia är gammal men kärlek är blind.
Åh, kyss mig igen, sa Julius Lind.

Studio S-programmet om bordellhärvan nu på SVT Play

SVT Play har lagt ut det omtalade program Studio S sände om bordellhärvan 2 maj 1978 på sin webbsida. Det var alltså detta program som tvingade fram den riksdagsdebatt den 9 maj samma år där Fälldin demagogiskt hävdade att listan på bordellkunder måste vara en ren lögn - eftersom han själv stod med på den....

Programmet är både välgjort och intressant. Dessutom ger det en tidsbild från denna tid, som för många idag kanske ter sig som något väldigt avlägset.

Men SÅ avlägset är det inte, samma typ av mörkläggning finns ju också idag  - exempelvis i  härvan runt den högt uppsatte polischef som avslöjades 2010.

Se det gärna!

GP uppmärksammar kvinnohatet på Flashback

Nu har Göteborgs-Posten uppmärksammat kvinnohatet på slasksajten Flashback.

Inte en dag för tidigt. Flashback är troligen Sveriges mest besökta internetsida, och där fylkas i hög grad de så kallade politiskt inkorrekta. Dvs de som fnyser åt medmänsklighet, föraktar kvinnor, föraktar feminister, föraktar invandrare, föraktar "överlevare" (utsatta för sexuella övergrepp i barndomen), föraktar allt och alla som på något sätt kan ses som "vänster", och föraktar allt och alla som det är politiskt korrekt i politiskt inkorrekta kretsar att förakta.

Jag har hedrats med några utfall också - exempelvis kom jag riktigt högt upp på Flashbacklistan "Sveriges galnaste feminist". :-) Jag kände mig som sagt hedrad. Att bli angripen på en hatsajt är ju för det mesta något man kan se som en merit.

Nu är Flashback inte ensamt, förstås. Vi har alla dessa andra "politiskt inkorrekta" sidor och bloggar där hatet flödar. Liksom tyvärr också ofta kommentarsfälten under artiklar i vad de politiskt inkorrekta så gärna kallar "gammelmedia". De två grupper som utsätts för det mesta hatet är förmodligen invandrare och kvinnor/feminister.

Och så, förstås, muslimer. Det bisarra är nu att hatarna som hetsar mot "muslimer" ofta också har en så hatisk kvinnosyn att till och med de mest extrema macho-islamisterna  nog skulle verka riktigt "feministiska" i jämförelse med dem....

Det var bloggaren Shed Light som tipsade mig om GP:s artiklar. Nu finns endast en del av det som GP skriver om detta gratis på nätet, så man bör kanske köpa papperstidningen också...

Gröna ögon i natten

Den första barnförbjudna film jag såg på bio efter att ha blivit 15 var "Gröna ögon i natten". Eller som den hette i original- "Eye of the cat".

Nåja, det är inte riktigt sant. Den första jag såg var en dötråkig sexualupplysningsfilm som hette "Kärlekens språk". Men den räknas inte, den var som sagt dötråkig - och komplett ointressant.

Jag fyllde 15 den 31 december 1969. Jag hade inte mycket fickpengar, så den andra gången jag kunde gå på bio var inte förrän en lördagskväll i slutet av mars 1970.

Och då blev det alltså "Gröna ögon i natten".

Jag minns att jag upplevde den som bra och väldigt spännande. Men,  förutom kalkonen "Kärlekens språk" hade jag tidigare inte sett något annat än barntillåtna filmer på bio (med undantag av att jag i 14-årsåldern lurade vakten och såg If... - en bisarr film om en pennalistisk engelsk internatskola) så jag hade inte mycket att jämföra med.

"Gröna ögon i natten" handlade om en man som planerade illdåd mot en kvinna för att komma åt hennes egendom. Saken var bara den att han hade kattfobi - och kvinnan hade en massa katter... Som verkade agera väldigt medvetet mot den ondskefulle mannen. Om jag minns rätt dog han av skräck för alla katterna i slutscenen.  Det var ju rätt åt honom och ingen i publiken sörjde väl honom.

Jag minns när jag åkte hem på tunnelbanan efter att ha sett den. Det var en märklig känsla av att ha fått en helt ny erfarenhet. Jag kände mig lite upprymd - men framförallt väldigt glad över "äventyret".

Det känns faktiskt oerhört vemodigt att skriva om det nu.

Att inte våga öppna en mailbox

/Först skrivet 23 mars 2011. Bör tillägga att samma logik ofta också gäller i relation till Facebook och andra internetforum./

Jag har länge haft en fobi mot att läsa e-mail. Frågan är vad den beror på.

Vad är jag rädd för? Framförallt två saker.

Om jag har skrivit ett mail till någon som jag tror kan vara störande, irriterade, göra personen arg eller besviken på något sätt vågar jag inte ens öppna mailboxen pga rädslan för att det ska komma ett surt eller besviket svar. Det är ju djupt irrationellt.

För det första kommer sällan just sådana svar, för det andra brukar jag inte bli knäckt av dem när jag väl har sett dem. Det är INNAN jag ser dem som jag arbetar mig upp till en ren skräck för dem, och helt enkelt inte är kapabel att öppna mailboxen.

Än mer irrationellt är det att jag inte nöjer mig med att inte läsa just dessa svar, utan att jag alltså inte ens vågar öppna mailboxen alls. Jag vill inte ens SE EFTER om det kommit några svar.

Den andra anledningen är om jag skrivit mail till någon som jag MYCKET GÄRNA vill ha svar från. Då är rädslan inte att det ska komma svar, utan att det INTE har kommit något. Tanken på att personen ifråga INTE skulle svara är så outhärdlig att jag inte vågar öppna mailboxen och titta efter.

Det kan ju också innebära att personer som mailar till mig och eventuellt mycket gärna vill ha svar från just mig i sin tur kommer att bli besvikna... Det förstärker ytterligare min rädsla för att öppna mailboxen eftersom jag är rädd för ett mail där någon tycker att jag är hemsk som inte svarar.

Det här kan leda till att jag inte kollar mail på veckor. Sorgligt men sant.

Neurotiskt? Det är bara förnamnet...

Politisk korrekthet

Att bli anklagad för att vara "politiskt korrekt" är i 99 fall av hundra en merit. "Politisk korrekthet" är idag mest av allt ett kodord för att vara medmänsklig och anständig.

Olof Palme om de som ville kartlägga bordellhärvan...

Det är ofta farligt att idealisera. Olof Palme förde förvisso en politik som var mycket bättre än den dagens socialdemokrati för. Vad han skulle ha fört för politik om han hade fått leva vet vi inte. Han kanske - eller kanske inte - skulle ha följt med socialdemokratin i dess högervridning. Vi kommer aldrig att få veta vilket.

Men Palme hade också andra sidor. Exempelvis var han en person som mörklade obehagliga sanningar som kunde hota illusionen om det "demokratiskt socialistiska" Sverige. Vi kan se det i IB-affären, där han ljög oss rakt i ansiktet och hånfullt raljerade över alla som kunde vara så dumma att de trodde att han skulle ha något att göra med en olaglig underrättelsetjänst.

Men vi kan ju också se det i bordellhärvan. I denna slöt ju alla riksdagens politiker upp och deltog i nedtystandet. Eller nästan alla. Jörn Svensson och Per Gahrton vägrade att ställa upp i denna suspekta enhetsfront.

Men - ingen annan ledande politiker var så energisk i förnekandet som Olof Palme. Han slängde ju dessutom ut sig mer eller mindre spirituella fraser som "slidder, sladder", "snus är snus och strunt är strunt" och ett antal andra formuleringar som nästan har blivit bevingade ord.

Men det grövsta han sa var nog nedanstående, med adressen till Peter Bratt och andra journalister, som försökte ta reda på sanningen om bordellhärvan.

I ett framträdande på Publicistklubben i Stockholm 1977 kallade han dessa undersökande journalister för "skabbiga råttor med gula betar och nakna svansar" (Deanne Rauscher m.fl. 2012: 343).

Jag ryser faktiskt. Citatet får en inte att associera till en beskedlig och politiskt korrekt reformistisk arbetarrörelse. Utan till något helt annat.

Vad beror detta nu på? Palmes retorik var objektivt sett ett försvar för den politiska elitens rätt att utnyttja unga kvinnor (och småflickor!) sexuellt - utan att någon skulle lägga sig i.

Uppenbarligen fullgjorde han sin uppgift med glöd och engagemang. Ett mycket stort engagemang.

Detta faktum är relevant när man försöker bedöma sanningshalten i vad, bland annat, en då 14-årig tjej och Doris Hopps syster berättar om Palmes roll i denna affär. Palme framträder ju, i uttalanden som dessa, inte endast som en byråkrat som rutinmässigt ska försvara andra byråkrater.

Det hela ter sig betydligt mer personligt än så...

Referens. Deanne Rauscher m.fl. Bordellhärvan, Pocketförlaget 2012

Muslimska hotet är en paranoid fantasi

Ovanstående är titeln på en ovanligt klarsynt ledare i Aftonbladet igår, söndag.

Läs den gärna!

Ny version av "V"

För de som fascinerades av TV-serien "V" i mitten av 80-talet kan jag berätta att det startades en ny version av serien 2009. Om ni inte redan visste det...

Den sändes i två säsonger, innan den lades ner. Jag köpte första säsongen på Akademibokhandeln för lite mer än ett halvår sedan och nyligen köpte jag den andra säsongen.

Den har i det närmaste en identisk grundidé som den förra (utomjordiska reptiler som ser ut som människor och lovar att hjälpa oss fast de har onda avsikter, samt en underjordisk motståndsrörelse som bekämpar dem.)

Istället för Diana som ledare för utomjordingarna har vi nu Anna, vars dotter i hemlighet sympatiserar med människorna. I den här serien är (hittills, så långt jag hunnit se den) besökarnas kontroll inte lika hård som i den förra, det är inte en direkt ockupation utan en mer indirekt kontroll. Som bland annat efter ett tag utövas med hjälp av - katolska kyrkan.

Den är nog LITE tråkigare än 80-talsserien, i varje fall efter ett tag. Anna är kanske en något svalare personlighet än Diana. Hennes dotter har förresten ett förhållande med en ung kille på jorden, som är son till Erica Evans, som i hemlighet är en av ledarna i motståndsrörelsen.

En lustig skillnad är att i den förra serien stod "V" för "Victory" och var en symbol för motståndsrörelsen. I den nya står "V" för "Visitor" och är en symbol för besökarna.

Nu ska jag inte avslöja mer....

TILLÄGG
---------------------------------------------------------------------------------------
Har nu sett klart sista säsongen. Jag var lite orolig, för på en av You Tube-videorna finns en kommentar som antyder att serien avbröts mitt i en handling, att den aldrig avslutades och att det var väldigt irriterande.

Jag tror nog att kommentatorn missuppfattade något väsentligt.  Det VAR en avslutning, men kanske inte den man förväntade sig. På sätt och vis var den mer fascinerande än slutet på 80-talets V-serie. Fast kanske inte  riktigt lika trevlig för medlemmar av släktet Homo Sapiens.

BO: En förälder som mördat måste fråntas vårdnaden

Barnombudsmannen Fredrik Malmberg säger förstås mest självklarheter i sin debattartikel i Aftonbladet idag.

Han påpekar att en förälder som mördat den andra föräldern inte bör få ha vårdnaden om barnet. Det bör naturligtvis alltid gälla, med några få undantag som han själv antyder (exempelvis en mamma som till sist gör fysiskt motstånd mot sin mans upprepade misshandel, och i sitt försvar råkar bli mer effektiv än vad som var avsikten...).

Att undantaget  inom parentesen ovan handlade om en mamma är ingen tillfällighet. Det är oerhört sällsynt att kvinnor dödar sina män och bland dessa ytterst få undantag handlar det ofta (men förstås inte alltid!) om rent självförsvar.

Som BO påpekar handlar det i praktiken nästan alltid om mammor som dödas. Med pappor som mördare - som med vår lagstiftning ofta får behålla vårdnaden!

BO:s artikel innehåller alltså nästan bara självklarheter. Men mycket viktiga självklarheter.

För det uppseendeväckande är ju att dessa självklarheter är nödvändiga att säga i Sverige idag.

Jules Verne, nazi-ufo:n och den ihåliga jorden

Natten till idag visade TV4 Journey to the Center of the Earth, en barnvänlig version av Jules Vernes berömda bok på just detta tema. Själv har jag alltid gillat "Resa till jordens medelpunkt" och tycker det är en av Vernes bästa böcker. Kanske den bästa.

Filmen var både trevlig och spännande.

I början av den får tittaren reda på att det finns ett sällskap av "vernianer" som tror att Vernes böcker är bokstavligt sanna. Det är så vitt jag vet inte sant. Något sådant sällskap finns inte.

Däremot finns det faktiskt grupper som allvarligt tror att jorden är ihålig. Om detta handlar faktiskt en riktigt spännande ungdomsthriller - Geraldine McCaughreans Det vita mörkret (Damm förlag, 2007).

Boken är skriven från en skeptisk utgångspunkt och försöker alltså inte övertyga läsarna om att jorden verkligen är ihålig. Tvärtom beskrivs de som driver denna linje som antingen galna eller som samvetslösa bedragare. Handlingen är både spännande - och ganska så sorglig.

Men sådana grupper finns alltså, på riktigt. De hävdar ofta att det finns nedgångar till jordens inre vid Nord- och Sydpolen.

Efter att ha kollat lite runt på deras webbsidor inser man att det inte endast handlar om entydig pseudovetenskap, utan också om en sällsynt lättgenomskådad sådan. Argumenten är tunna och så lite trovärdiga som de bara kan vara.

Men det finns en annan dimension i det hela - en politisk sådan. Det är nämligen så att en av huvudströmningarna i denna kompott anser att jordens innandöme är befolkad av - nazister. Ja, ni läste rätt.

Denna idé verkar först ha uppkommit bland desillusionerade nazister efter kriget. De fantiserade om att Der Führer och andra ledande nazister hade lyckats fly till jordens innandöme. De fick med sig den mest avancerade tyska teknologin och lyckades utveckla den där - under jorden.

Sedan spreds idén till andra. Och, hör och häpna, i denna idé ingår också att många UFO-rapporter sedan mitten av 40-talet i själva verket är iakttagelser av - nazistiska flygade tefat som till och från lämnar sina underjordiska baser.

En av de mest kända av "Hollow Earth"-organisationerna hade förresten i början swastikan som sin symbol, men de tog för säkerhets skull bort den efter ett tag...

Som sagt, det är en av de konstigaste pseudovetenskapliga konspirationsteorier jag stött på. Och då har jag ändå stött på ganska många!