Med anledning av min förra post.
På sätt och vis sitter jag i en konstig sits. Jag tycker mycket om psykedelisk musik, men ogillar bestämt det sätt den uppkom på...
Den psykedeliska musikvågen omkring 1967 var på många sätt en biprodukt av den explosiva ökningen av antalet människor som använde olika typer av hallucinogena droger (och då framförallt LSD).
Det är inget som jag tycker på något sätt var bra. Men jag gillar i hög grad det musikaliska resultatet....
En paradox? Det kan man ju säga.
Men även om det var så att det i ett konkret historiskt läge skapades en musikstil som någon sorts biprodukt av droganvändning är det ju inget som säger att det inte GÅR att göra sådan musik utan dessa erfarenheter..
Musiken finns där redan, som en mall. Den går med all säkerhet att utveckla på olika sätt - utan hallucinogena droger. Och det finns ju desstom andra mer ofarliga sätt än dessa, för att utveckla alternativa medvetandetillstånd...
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
"The curse of the crimson altar"
Denna skräckfilm fascinerar mig. Och triggar i vissa avsnitt fram - just skräck. Den måste väl ses som en b-film, många skulle nog säga c-...
-
.. om styckmordet är helt monolitisk. När det diskuterades tidigare fanns det alltid olika åsikter, nu kommer bara den ena sidan fram. De ...
-
/Publicerad i Spegeln 2/2000./ /Återpublicerat på förekommen anledning. Mitt inlägg kan te sig extremt, men det torde vara mycket svårt ...
-
Världen är, som bekant, ingen idyll. De mest otäcka saker förekommer, öppet såväl som dolt. Det är också sant att det finns en rad realistis...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar