Matthew Lewis The Monk - och Per Faxnelds Satanic Feminism

I juni 2014 lade Per Faxneld fram sin avhandling Satanic Feminism vid Stockholms Universitet. Den lades fram som en avhandling i religionshistoria, men den skulle kanske bättre platsat som idéhistoria.

För om det var något den inte gjorde var det att presentera någon form av "satanistisk feministisk" rörelse. Endast en av de i avhandlingen diskuterade personerna kallade sig själv för satanist och knappast någon av dem skulle godtagit att bli beskrivna som "satanistiska feminister".

Vad avhandlingen handlade om var hur kritik mot patriarkatet och ett försvar av kvinnors rättigheter under framförallt 1800-talet på helt olika håll kopplades till Satan som figur. Dels av antifeminister som såg kvinnorörelsen som influerad av Satan - dels i underhållningslitteratur utan någon entydigt definierad könspolitisk tendens - och dels av feminister eller profeminister som uttryckte någon form av sympati med Satan som figur eller symbol.

Att sådant inte var helt ovanligt är ju inte konstigt, då den kristna kyrkan nästan överallt var kopplad till den patriarkala makten. Att koppla en revolt mot patriarkatet till den entitet som kyrkan sade sig bekämpa var ju helt rimligt.

Men det räcker nog inte som förklaring. Hur man än vrider och vänder på det är det svårt att göra den Satan som beskrivs i Nya Testamentet till en feministisk symbol. Om det inte vore för en sak. Nämligen att Satan på några ställen i just Nya Testamentet identifieras med ormen i Första Mosebok. Då faller pusselbitarna väldigt mycket på plats.

För ormen i GT ger kvinnan kunskap, och fördöms för detta av en outhärdligt patriarkal och auktoritär gud. Och straffas av denne gud genom att hon tvingas underordna sig män. Och tillika föda sina barn med smärta.

En del tidiga kättare sympatiserade med ormen - framförallt en stor del av gnostikerna. Dock utan att godta NT: s identifikation mellan denna och Satan. Men senare kom det författare som just godtog denna identifikation, och genom detta började se Satan i någon form av förklarat ljus.

Det innebar inte att de behövde tro på Satan, eller ens Gud. De stod för vad Per Faxneld kallar satanism sensu latu vilket innebär att de använde sig av Satan i en form av polemisk diskurs, som ett vapen mot den rådande ordningen och patriarkatet.

Faxneld tar upp exempel från bland annat tidiga anarkister, socialdemokrater, teosofer, "dekadenta" författare liksom författare som skrev romantiserade böcker om häxor, och lesbiska kvinnor som kämpade för rätten till sin sexualitet.

Men han tar även upp personer som hade en negativ eller indifferent syn på feminism eller kvinnors rättigheter, och som i olika sammanhang kopplar denna till Satansgestalten. Ett exempel är hur denna behandlas i den gotiska skräckromanen.

När Faxneld började lägga fram sina kapitel vid forskarseminariet i Stockholm var jag på väg att lämna institutionen men fortsatte att delta på seminarierna. Något som jag nästan aldrig missade var när han lade fram sina kapitel. Och det berodde inte huvudsakligen på att jag 1981 på Jakobsbergs Folkhögskola faktiskt varit med om att bilda en skämtsam parodi på en sekt, som vi då kallade Feministiska Satanister.

Ämnet var i sig fascinerande, och jag deltog ganska flitigt i seminarierna. Det var en ny typ av infallsvinkel och innebar också att jag själv tog ett steg åt sidan, och för tillfället fick anledning att diskutera ett ämne som "satanism" utifrån en helt annan infallsvinkel än den jag brukade ha...

Det är nog ett av dessa seminarier som jag minns mer än andra. Det var när Faxneld tog upp en gotisk roman - Matthew G Lewis The Monk. Jag hade nämligen läst den i en svensk översättning redan 1977, och hade då blivit ganska så fascinerad av den.

The Monk är en märklig roman. Den kom ut 1796 och blev då hårt angripen. Den anklagades för att propagera ondska och omoral, trots att dess värderingssystem på ytan höll sig strikt inom den förhärskande världsbildens ramar. Men problemet var att det just var - på ytan. Under denna yta kunde många läsare ta del av en annan, ganska så annorlunda, undertext .

Den handlar om just en munk, vid namn Ambrosio. Han förförs av en ung novis i klostret, som snart visar sig vara en förklädd kvinna, vid namn Matilda. Denna Matilda får sedan stå som ett alternativ till munkens uppenbarligen ganska glädjelösa liv.

Dels är Matilda på många sätt en tänkare. Hon argumenterar mot den tidens officiella kristna moral, och även mot Bibeln. Hon angriper celibatet, och förklarar att om Gud verkligen hade haft något emot en utövad sexualitet hade han inte gjort den så glädjefylld.

Dessutom är hon inte på något sätt beroende av män. Hennes sexualitet är helt självständig - hon förför honom, men när hon inte vill ha sex själv tvekar hon inte en sekund att neka honom detta. Hon är beslutsam och vet vad hon vill - han är vankelmodig och svag - och slits mellan sina munklöften och sin dragning till Matilda.

Dessutom visar det sig efter ett tag att Matilda har magiska krafter. Hon säger själv att hon har kontakt med demoner, men att hon inte alls är underkastad dessa. I själva verket, säger hon, behärskar hon dem, och har därmed en roll som på den tiden brukade tillskrivas manliga magiker, men absolut inte kvinnor.

Både Ambrosio och Matilda ställs inom ett tag inför rätta av inkvisitionen. Men Matilda har som sagt magiska krafter och räddar både sig själv och Ambrosio ur fängelset. Allt skulle kunna sluta riktigt lyckligt, men det gör det förstås inte. Ett lyckligt slut på en sådan story var knappast möjlig 1796.

För alldeles mot slutet visar det sig att Matilda inte är en kvinna med magiska krafter, utan själv en demon. Och när Ambrosio till sist slipper fängelset avslöjas den grunvliga sanningen. Ambrosio dödas. och man får anta att även hans själ är hopplöst förlorad.

Vad Faxneld visade på seminariet (och senare i avhandlingen, på sidorna 227-234) var att The Monk ser ut att vara skriven så att människor som på något sätt hade en sympati för en självständig kvinnlig sexualtet, och/eller var kritik mot kyrkan, och/eller kritiska mot det traditionella förhållandet mellan könen, inte kunde undvika att få sympatier med Matilda. Ända fram till slutet framtår hennes alternativ så tilltalande och starkt - och Ambrosios tidigare tillvaro så torftig. Att slutet ändå blir det som man kan förvänta kan man ju lätt avfärda som påklistrat och fyrkantigt...

Det som fick mig att förundras på detta seminarium var att Faxneld beskrev den tänkte anti-patriakala läsarens reaktioner på ett sätt som ganska väl motsvarade mina egna när jag läste boken 1977. Jag läste den faktiskt på en Gotlandsresa - på färjan, Jag gjorde flitiga understrykningar, men tyvärr har jag inte kvar boken. Men vad jag minns från dem är att alla mina sympatier låg på Matildas sida. Jag kom med instämmande kommentarer i kanten till hennes uttalanden - och slutet avfärdade jag väl mest som ett tidstypiskt moralistiskt trams.

På så sätt liknande jag som sagt Faxnelds tänkta 1700-talsläsare. I en värld där kvinnans uppgift var att underordna sig mannen och i övrigt vara tyst, fridsam och gudfruktig, var (den för övrigt inte så sällan aggressivt uttrycksfulla) Matilda något som av många kvinnor, och förmodligen även en hel del män, kunde te sig som ett ganska så. låt oss säga häftigt, om än demoniserat, alternativ.

När jag läst klart boken på färjans cafeteria denna februarinatt 1977, kände jag mig nog själv nästan som en ... "feministisk satanist".

Att någon skulle reagera positivt på Matilda var knappast författarens avsikt. Av hans kvarlämnande brev framgår att han hade en traditionellt konservativ kvinnosyn. Men oavsett denna lyckades han formulera en antites till en sådan, som var mer färgstark - och på många säkert verkade både dynamisk - och förvisso förförisk.

Att han inte var ensam om detta inser man vid en läsning av de över 700 sidorna i Faxnelds avhandling, som förresten snart ska komma ut på ett större förlag.