När jag var tonåring gillade jag ju förstås the Beatles. Det innebar också att jag hade en tendens till att idealisera dem.
Ett av de tydligaste exemplen var hur jag reagerade på "Run for your life" från LP:n Rubber Soul.
Om man lyssnar på texten rakt upp och ned är den ju förfärlig. John Lennon sjunger, och sången innehåller en rad hotelser mot en kvinna. "Well I'd rather see you dead, little girl than to be with another man", "You better run for your life if you can, little girl, hide your head in the sand little girl, catch you with another man, that's the end ah little girl".
För att göra det hela än mer tydligt beskriver han sig själv som "a wicked guy", "born with a jealous mind".
Hur reagerade jag? Jag antog att det var en sång som var ett angrepp på en våldsam och svartsjuk man. Att den ville visa hur sjukt det var med våldsam manlig svartsjuka. Att den istället skulle uttrycka just en sådan kunde jag inte tänka mig. Beatles var ju åndå Beatles...
Numera vet man att det var blodigt allvar. John Lennon beskrev senare sin våldsamma praktik. Den var inte så mycket ett angrepp som en beskrivning.
Tom Jones hade en minst lika otäck sång. Den hette "Delilah". Den beskrev ett kvinnomord utifrån mördarens perspektiv "She stood there laughing - i felt the knife in my hand and she laughed no more"- "So before they come to break down the door - forgive me Delilah I just coudn´t take anymore"-.
Nu var saken den att jag inte alls gillade Tom Jones. Jag tyckte han var en sliskig he-man, en machotyp som jag lite äcklades av. Så där hade jag inga välvilliga tolkningar alls. Där ser man vilken slusk Tom Jones är, tänkte jag. Här står han och identifierar sig med en vidrig svartsjuk kvinnomördare....
Jag kommer och tänka på det när man ser på hur olika reaktioner man kunde stöta på i USA - i alla fall före MeToo-kampanjen! - när det gäller ledande republikanska respektive demokratiska politikers sexövergepp. Reaktionerna hos både demokrater och republikaner har ofta varit helt förutsägbara. Men tror nästan automatiskt på anklagelser mot politiker i det andra partiet, och förnekar ofta lika automatiskt anklagelser mot politiker i det egna.. Fram till helt nyligen...
Nu såg jag för några dagar sedan en intervju med en demokrat som tidigare benhårt försvarat Bill Clinton mot alla sådana anklagelser. Nu ångrade han sig. Om man ska kritisera Trumps kvinnosyn bör man inte vara tyst om Clintons, menade han nu. Det var ju sympatiskt .
Om man tror att de som man själv finner sympatiska aldrig kan begå övergrepp har man ju fel. Det verkar som om fler inser det nu.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar