Liknar MeToo Moskvarättegångarna?

Jag minns en gång 1979. Anastasio Somozas diktatur stod inför sitt slut, sandinisterna närmade sig Managua. Då gjorde Staffan Heimerson en intervju med Somoza i dennes bunker.

Jag minns endast detaljer, och jag kan inte utesluta att dessa minnen är aningen falska. Men min minnesbild är ett komplett opolitiskt reportage, där det bland annat diskuterades hur mattorna i Somozas bunker såg ut. Min spontana reaktion var att Heimerson var korkad.

Sedan har jag i stort sett undvikit hans krönikor och artiklar. Så jag har inte vetat om det intryck jag fick 1979 var falskt. Var han så korkad  som jag uppfattade det som? Eller hade jag misstagit mig?

Nu, i och med denna krönika, har jag kanske fått någon form av svar. Han är nog inte så korkad som jag trodde. Han verkar vara ännu mer korkad.

MeToo- kampanjen liknar enligt honom Moskvarättegångarna 1936-38. * En serie rättegångar  som han inte verkar veta så mycket om.

Som gammal trotskist råkar jag veta en hel del om Moskvarättegångarna. I alla fall så pass mycket att jag vet att Heimerson beskrivning är grovt felaktig. Så här skriver han:

"Medlemmar i kommunistpartiet blev anklagade för opreciserade brott. Bevisen svarade ospecificerade vittnen för. Otydligheten var en del av budskapet. "

Visst var Moskvarättegångarna vidriga, men de liknar inte ens avlägset Heimersons beskrivning, De brott de anklagade dömdes för var inte opreciserade . De var mycket konkreta. De anklagades för att vara agenter för de tyska, japanska och engelska underrättelsetjänsterna. Bevisen var inte några vittnen, ospecificerade eller andra,  utan de anklagades bekännelser.

Den påstådda agentverksamheten kryddades med mängder av konkreta detaljer, Till exempel möten mellan trotskister och agenter som sades ha ägt på specifika platser - som till exempel ett namngivet hotell, som vid närmare undersökning visade sig ha rivits några år tidigare. .

Dessutom anklagades de för mycket konkreta mord, och mordförsök. Och för sabotage av livsmedelsproduktionen i Sovjetunionen. Och mycket annat.

Problemet med anklagelserna var inte att de var opreciserade utan att de var falska. Stödda endast av erkännanden, som framtvingats av psykisk och fysisk tortyr. Allt detta organiserat av en totalitär statsapparat.

Vad i allsina dar har detta för likheter med MeToo? Där kvinnor rakt upp och ned - utan något stöd från hemlig polis, eller en allsmäktig statsapparat, berättar om vad de varit med om. Där ingen tvingas till några falska, eller för den delen sanna,  bekännelser.

I Moskvarättegångarna dömdes nästan alla till döden. Och de som slapp detta dödades i alla fall senare, i något av Josef Stalins fängelser eller fångläger.

Att jämföra denna mardröm med MeToo-kampanjen ger intryck av en antifeminism, så bisarr att den förlorat all relation med verkligeheten. Och urartat till ren förvirring, av ett ovanligt obegåvat slag.

Dvs exakt där elakartade typer av antifeminism i slutändan ofta brukar hamna...
----------------------------------------------------------------
*Han använder nu inte ordet Moskvarättegångarna, utan använder den mer oprecisa termen Stalins utrensningar, men eftersom han anger just årtalen 1936-38, är det uppenbart framförallt just dessa han måste syfta på. Men även om han syftar på de utrensningar som skedde vid sidan av Mokvarättegångarna hade dessa oftast samma karaktär - precisa men falska anklagelser, och falska bekännelser som frampressades under tortyr.