Gunnar Wall, Palmemordet och bortträngda minnen

Nyligen kom Gunnar Wall ut med boken ”Konspiration Olof Palme: Mordet, politikern och hans tysta fiender". (Semic 2015).

Tidigare har Wall om samma ämne gett ut böckerna "Mörkläggning" i två band 1997, och "Mordgåtan Olof Palme" 2013.

En sak som inte många uppmärksammat i Gunnar Walls behandling av Palmemordet är hur han lyfter fram och betonar den uppenbara minneslucka Lisbeth Palme verkar ha haft i samband med mordet.

Denna har hela tiden uppmärksammats i Walls arbeten om mordet, och den har också en viktig plats i hans teori om hur mordet praktiskt gick till, det s.k. mötesscenariot. Enligt denna, som har stöd av flera centrala vittnesuppgifter, och förklarar en hel del oklarheter runt mordet, hade Palme i själva verket lurats till att stämma träff med en man, som sedan var den som utförde mordet.

Det är klart - om det var så måste Lisbeth ha trängt bort en betydande del av händelserna runt mordet. Att just detta scenario stöds av en rad detaljer och vittnesmål är därför på många sätt intressant.

När Gunnar Walls tidigare böcker kom ut var just utgångspunkten att Lisbeth Palme trängde bort väsentliga delar av händelserna inte så väldigt kontroversiell.

Men två år innan hans senaste bok kom ut hade Dan Josefsson, som bekant, hunnit startat en kampanj, där han (av anledningar som han bäst känner till själv) ettrigt drivit linjen att bortträngda minnen inte existerar, och att det är en "övertro" att anse att traumatiska minnen överhuvudtaget kan trängas bort.

Så i "Konspiration Olof Palme" blir Wall ju tvungen att ta upp frågor som rests av Josefsson i dennes kampanj.

Att Lisbeth Palme trängt bort delar av händelseförloppet är helt klart, alldeles oavsett några mötesscnarior. Gunnar Wall påpekar (s. 140-41) att Lisbeth vare sig såg mördaren skjuta mot Olof, eller mot henne själv, trots att det sista måste ha skett endast en meter från henne. Hon såg heller aldrig dennes revolver. Den första person hon ser som hon tror är mördaren, är en man som befinner sig på ca 10-15 meters avstånd.

Att detta skulle vara mördaren var nog ett missförstånd, men faktum kvarstår: Lisbeth Palme har ingen visuell minnesbild av själva mordet.

Efter mordet ser hon dock en man springa in i en gränd, men det är som sagt efteråt.

Gunnar Wall kommenterar att det verkar "finnas en lucka i hennes minnesbilder när det gäller den man som skjutit” (s. 142). .

Efter att kort nämnt den förvisso extrema möjligheten att det eventuellt handlade om en mördare som rört sig extraordinärt snabbt (skjutit, hunnit göra sig av med vapnet, och hunnit förflytta sig 10-15 meterr innan Lisbeth ens hann reagera!) kommer han till det mer rimliga alternativet: "att hon sett saker som hon inte kommer åt" (samma sida). Med andra ord, trängt bort minnet av dem.

Väl kommen så långt konstaterar Wall att det i debatten om Thomas Quick ju förts fram uppfattningen att traumatiska minnen inte KAN trängas bort.

Eftersom han i motsats till kampanjmakare Josefsson verkar ha satt sig in i lite av den mer relevanta litteraturen i frågan blir det enkla svaret: "Så är det förstås inte"...

Wall fortsätter och skriver bland annat: "Minnet är en komplicerad mekanism. Vi kan minnas rätt, vi kan minnas fel.... Vi kan undvika smärtsamma minnen. Vi kan plötsligt komma på saker som vi länge glömt, även mycket obehagliga saker... En artikel i tidskriften Forskning och Framsteg från 2014, "Det stora kriget om bortträngda minnen", ger en viss överblick över forskningsfältet och debatten kring dessa frågor.". (142-43).

Wall fortsätter sedan med ett exempel från Breivik-fallet där kaptenen på den färja som förde ut Brevik till Utøya helt uppenbart trängt bort att Breivik sköt hans sambo, trots att hon stod alldeles i närheten av honom (s. 143)-

Gunnar Wall hänvisar sedan till forskning om PTSD (Posttrauamatic Stress Disorder) och hänvisar till att bland de typiska symptomen finns "just oförmåga att minnas en viktig aspekt av den traumatiska händelsen. Och då avses en oförmåga att minnas som inte orsakats av huvudskador, alkohol eller narkotika" (s. 143).

Ordet "en viktig aspekt" är väl valt utifrån scenariot i det mord som boken behandlar ; det finns ju annars i forskningen om dissociativa tillstånd en lång rad av väldokumenterade fall där offer för trauman också varit oförmögna att minnas i stort sett hela den traumatiska händelsen...

Gunnar Walls bok är annars alldeles utmärkt, och kan varmt rekommenderas. Jag återkommer till den vid tillfälle.

Men redan nu vill jag alltså uppmärksamma att författaren till den uppmärksammade boken om Palmemordet inte som så många andra verkar ha ryckts med av dem massmediala hysteri som Dan Josefssons "dokumentär" inledde hösten 2013. Det är välkommet. Mer än välkommet.