tisdag 13 oktober 2015

Tidiga Beatlesminnen

När Beatles slog igenom i Sverige var jag inte det minsta intresserad av populärmusik. Jag var mest intresserad av att läsa forntida historia, något som jag hade börjat att göra i första klass, och som sedan hade blivit mer och maniskt i andra klass.

Den första gången jag tror jag medvetet hört en Beatleslåt var när jag träffade en märklig man på Fyrverkarbacken, jag tror det måste varit tidigt på våren 1964. Han stoppade mig på gatan, såg glad ut, och sjöng refrängen till "She loves you" för mig. Jag tyckte det var konstigt men glömde inte melodislingan, som jag långt senare identifierade som just "She loves you"

Lite senare pratade jag med min bror som nog verkade ha lite mer koll på populärkultur än jag, trots att han var ett och ett halvt år yngre än mig. (Jag var nio 1964). Han sa att han tyckte det där med att tjäna pengar var så konstigt. Om man jobbade hårt och slet ut sig fick man ändå inte så mycket pengar men Beatles behöver bara spela lite så kunde de tjäna miljoner.

Jag hade aldrig hört talas om Beatles, så jag undrade vilka de var.

Det fick jag reda på lite mer om samma sommar. Då kom de nämligen till Sverige och alla tidningar skrev om det. Till sist fick jag se en intervju med dem på TV, hos en granne i Gräddö. Jag var förundrad. Var de verkligen rika? De såg ju ut som luffare, tyckte jag. Förmodligen var det det långa håret som fick mig att tycka det.

När höstterminen kom - det var trean - pratade tjejerna i klassen en massa om Beatles. Och de tyckte killar borde skaffa sig långt hår, som Beatles. Själv hade jag velat ha långt hår redan 1961, i sexårsåldern, men 1964 hade jag nästan glömt det, och jag undrade varför i allsina dar tjejerna i klassen ville att killar skulle ha långt hår.

Men Beatles hade ju kommit för att stanna. Jag hörde talas om dem mycket mer de närmaste åren, men jag var inte intresserad av popmusik och lyssnade inte på dem. Men jag kunde inte undvika "Yellow Submarine" hösten 1966. Den gjorde mig förundrad. Handlade inte popmusik om kärlek? Den här handlade ju om en u-båt. Jag blev lite fascinerad.

Då hade jag redan börjat lyssna på Svensktoppen. Men jag undvek engelskspråkig popmusik. Fram till våren 1967.

Då övertalades jag av klasskompisar att titta på Monkees TV-serie. Och sedan var jag fast.

Beatles var dock de största, det fattade jag. Och jag fascinerades av deras framgångssaga. Och när jag såg TV-utsändningen av "All you need is love" i juni 1967 blev jag än mer fascinerad.

Vad som hände sedan har jag berättat om på annat ställe. Den 6 augusti 1967 läste jag med skräckblandad fascination en artikel i Dagens Nyheter som sade att Beatles var en del av en gigantisk konspiration för att få ungdomar att ta LSD. Och deras LP "Sgt Peppers Lonely Hearts Club Band" var LSD-propaganda "från omslaget till innerspåret".

Jag tänkte att aldrig kan man få ha nya idoler ifred. Monkees påstods vara en bluff som inte kunde spela själva och Beatles var en del i en hemlig komplott för att få ungdomar att knarka. Jag utvecklade, halvt på skämt, halvt på allvar, en egen konspirationsteori: de vuxna var väldigt emot att ungdomar skulle lyssna på popmusik, så de ägnade en massa tid åt att förtala kända popgrupper....

Men jag bestämde mig för att totalt strunta i detta, och fortsätta att lyssna...

4 kommentarer:

Anonym sa...

Tack för din text! Jag har tidigare sagt att jag tycker om dina personliga berättelser och det gör jag verkligen. Och jag är imponerad av ditt minne. Du måste vara speciell som så tydligt minns ditt förflutna. De flesta av oss minns men minnet är vagt och man glömmer bort detaljer...

Verutschkow sa...

P g a ålder och lite mindre brådmogenhet än din upptäckte jag inte
Beatles förrän, säg slutet av 1967, och inte förrän 1974 köpte jag
några skivor med dem och då handlade det om den röda och den blåa
2LPn. Så man låg lite efter.

Trodde f ö i början att de inte sjöng "SHE LOVES YOU" utan tji attji
nånting ...

Observera att ... har upphöjts till Nobelstatus i dessa dagar ...

Gunnar Wall sa...

Underbart litet kåseri.

Minns också den där artikeln om att Beatles hade ett hemligt budskap som cirklade kring LSD. Hela deras "Sergeant Pepper"-album inbjöd ju till tolkningar, så det var kanske inte så konstigt att spekulationerna frodades.

Till exempel hade baksidan ett innerspår som fortsatte att spelas i en loop om inte skivspelaren stängdes av. Någon tolkade det som "Can you see any other way?" Jag tyckte nog att det fanns ett ytterligare ord, så att den rätta lydelsen borde vara "Can you see any other way? Never!"

Det lät ganska ödesmättat vilket passade bra efter den hallucinatoriska och rätt dystra slutlåten "A day in the life". Men andra menade att man borde snurra skivan baklänges och lyssna så fick man höra det verkliga budskapet som var av mer sexuell natur.

Framsidan av albumet bestod, som många minns, av ett gruppbildsmontage där det gick att leta kända personer som Lenny Bruce, Karl Marx, Aubrey Beardsley, Marlene Dietrich och många andra. Det inbjöd också till funderingar.

Den som är road av sådant bör förstås inte missa omslaget till Mothers of Inventions "We're Only in it for the Money", en parodi på Sgt-Pepperomslaget där man hittar bland andra Lyndon Johnson och Lee Harvey Oswald.

Erik Rodenborg sa...

Tack för kommentarerna! Har bråttom nu, bara väldigt kort.

Ann-Charlotte, Tack för att du tycker om mina barndomsskildringar, det gör mig glad....

Ver, Jo, jag hörde heller inte från början att de sjöng She Loves You, det lät som tjolatjo tyckte jag nog.

Gunnar, Numera inser jag att det FANNS LSD-propganda i Sgt Pepper, även om DN-artiklen överdrev. Men jag tyckte och tycker nog själv att innerspårets text snarare låter som "I never could see any other"...

Universum - både mystiskt och skrämmande...

James Webb-teleskopet har tidigare visat bilder av galaxer så tidsmässigt nära den förmodade tidpunkten för Big Bang,  som är så stora att...