fredag 9 oktober 2015

Jag borde ha blivit mer mobbad

/Det här är ett inlägg med en medvetet provokativ rubrik. Som jag skriver nedan är inte dess syfte att debattera "mobbning" som fenomen. Det har heller ingen klar definition av "mobbning" utan det glider lite mellan olika betydelser av ordet. Det är väl mest ett försök att problematisera lite runt frågan utifrån mina personliga erfarenheter./
-----------------------------------------
Det står en del om mobbning numera. Det var en artikel om en tjej som numera tycket att hon var en förfärlig mobbare och har ägnat en del tid åt att söka upp sina offer och be dom om ursäkt. Det är väldigt fint av henne, förvisso.

Själv blev jag intensivt mobbad av (en del av) killarna i min klass i Gubbängsskolan. Det ledde till att jag tydde mig till tjejerna, och ställde mig bland dom under rasterna. Det gav en ganska positiv upplevelse  så på sätt och vis kan man säga att den mobbingen ändå ledde till något positivt.

Efter att jag hade flyttade till Kungsholmen andra terminen i ettan blev jag inte längre mobbad av någon i min klass.*. Fast jag numera tycker att jag borde ha blivit det.

För jag var en lillgammalt outhärdlig vuxenidentifierad typ. När en flicka i  min klass i Klastorp i ettan eller tvåan ritade på svarta tavlan, något helt oskyldigt, anmälde jag henne mitt under en lektion. Jag tyckte jag var duktig, men blev tillrättavisad av den (i alla fall i det avseendet) förnuftiga lärarinna vi hade. Det kanske räddade mig från att bli mobbad den gången.

Om jag hade blivit det skulle jag nu ha haft en viss förståelse för det.

Eller vad sägs om en dag i mellanstadiet när läraren hade glömt att ge läxor och alla var glada. Jag kunde inte låta bli att räcka upp handen och säga "men magistern har ju glömt läxorna". Nej, jag gillade inte läxor mer än någon annan, jag ville bara ställa mig in. En tjej i klassen gick fram till mig efteråt och sa att jag skulle passa mig väldigt noga, en vacker dag skulle hon mula mig med en snöboll. Men det var bara ord, hon gjorde det aldrig.

Vad om hon hade gjort det? Jag skulle nog även då numera haft en viss förståelse för det. Och inte ens när det begav sig tror jag att jag skulle ha blivit så upprörd, egentligen.

Missförstå mig inte, det här är inte ett inlägg om mobbning. Det är inte ett försvar för mobbare. Det är inte ett förringade av mobboffers lidanden. Jag talar bara om mig själv, och mina erfarenheter.

Någon gång i slutet av femman började jag fatta hur outhärdlig jag hade varit. Och då började jag se de incidenter som funnits av mobbning med lite andra ögon. När det gått några år och jag hade börjat i sjuan tyckte jag att en mycket stor del av den mobbning jag fått hade framprovocerats av mig själv.

Det tycker jag inte ALLTID på samma sätt nu. Då tyckte jag att jag fick skylla mig själv om killarna hade slagit mig i Gubbängen. För om man säger till alla killar man ser slåss att "ni ska inte slåss, det är fel, ni måste sluta" är det inte så konstigt att man efter ett tag blir slagen själv.

Tyckte jag då. Nu har jag väl blivit mer kritisk till att killar tidigt lär sig att slåss, ser det som en del av utvecklingen av ett manligt våldsideal. Så jag vill inte försvara dom som jag retroaktivt började göra i sjuan.

Men det där med snöbollen. Hon som hotade med det, hon borde ha samlat ihop några och verkligen mulat mig. Ordentligt. Det tycker jag faktiskt. Jag skulle ha förtjänat det. Det skulle inte ha varit mobbning, det skulle ha varit kamratuppfostran. Så tycker jag alltså nu....

Om jag satt där och ville ställa mig in hos läraren genom att få honom att ge mina kamrater de läxor som de så innerligt hade hoppats att de skulle slippa, borde det ha fått konsekvenser. Och det var bara ett av de exempel jag minns. Jag var outhärdlig fram till andra terminen i femte klass.**

Varför skulle just jag komma så lindrigt undan, när jag förtjänade att inte göra det? När det nu har funnits en massa helt oskyldiga som har mobbats till förtvivlan?
-----------------------------------------------------------------------------------
*Däremot av en del killar utanför den, men det var ett minimalt problem
** Då började det ändras, men delar av den gamla arrogansen levde kvar ända fram till slutet av sexan.

7 kommentarer:

Monica Antonsson sa...

Så fint och humoristiskt skrivet Erik!

Monica Antonsson sa...

Men mobbing går bort ändå. Alltid.

Ann-Charlotte Magnusson sa...

Nej Erik, nu är vi oense. Du var en fin, förståndig och ordningssam liten pojke och skulle bli accepterad för den du var. Mobbing är aldrig berättigat. Du skulle istället ha en ursäkt av dem som mobbade dig.

Anonym sa...

Först av allt! Nej jag missförstår dig inte jag förstår att du inte försvarar mobbare men förstå mig rätt också.

Jag förstår din tanke Erik om "att du kanske borde ha blivit mobbad" men ingenting kan vara mer fel. Ingen människa kille som tjej "borde" ha blivit mobbad. Mobbning är en förkastlig företeelse på samma sätt som mord, våldtäkt, incest och liknande. Det finns ALDRIG något försvar för detta.

Jag var precis som du mobbad i första klass. I mitt fall handlade det om en viss bokstav som jag hade svårt att uttala och detta eskalerade alltmer. Även jag hade min väg ur detta men min var tyvärr ett sämre val än ditt. Jag gick under en tid hos en talpedagog och sakta men säkert tappade mina mobbare moroten men vad än värre var. Min väg ur var att bli en tuffing, tuffare än alla andra och att jag varit ett mobboffer fick inte stå ivägen. Jag blev själv en mobbare, en i mängden som roade sig på andra stackare.

Detta pågick under några år till en dag då jag föll för den största fällan som finns, kärleken :-) Jag kärade ned mig totalt i en tjej och det blev faktiskt min räddning. Hon fick mig att fatta att det jag höll på med var så långt ifrån mig man kan komma egentligen. Sen dess har jag verkligen hittat min plats i livet. Det är något alla måste hitta själva och det finns ingen klar mall. Jag har dock hittat min.

Mobbning är ett större problem än många inser tyvärr. Många rycker på axlarna åt det och säger "det var väl inte så farligt." Det kanske det inte var i mobbarens ögon men för ett mobboffer är det något helt annat. Jag vet för jag har varit på båda sidor, vilket gör mig extra dum för om man varit utsatt borde man faktiskt inse. Men jag sökte en väg ur och visste inte när och var jag skulle stoppa. Samtidigt kan man ju undra varför barn skulle vara bättre och förstå hur förkastligt mobbning är när inte ens vuxna gör det. Vuxenmobbning är ett lika stort problem.

Jag råder alla att följa Morgan Allings Tv-program om mobbning. Det vi kommer att se där är visserligen inte en tiondel så illa som det som försiggår i verkligheten. Det säger ju sig självt att när mobbaren vet att han/hon filmas så håller de igen. Trots det är programmet viktigt för att få upp ögonen på folk runt om, både föräldrar, lärare, barn och alla andra. Vi måste lära oss att lyssna, att vara där, att ge kramar och stöd åt de som behöver det. Att exempelvis se en klass där alla umgås förutom Peter eller Lisa borde få varningsklockorna att ringa. Varför sitter de där? Varför umgås de inte med de andra?

En tjej som vi kan kalla Lena som jag känner mycket väl var en av dessa ensamma. Hon var totalt utanför, vilket ledde till att hon längre fram i livet tog mycket dumma beslut. Livet gick spikrakt nedåt för henne. Vi började prata med henne, vi lyssnade och gjorde så i veckor och månader. Sakta men säkert förändrades hon. Varför? Var det för att vi sa fantastiska saker till henne, att vi kom med grymt bra lösningar? Inte alls. Men hon fick plötsligt ett värde igen. Hon märkte att några brydde sig, att några lyssnade. Men framförallt att hon betydde någonting, att hon var viktig. Som den tönt jag är blir jag nästan gråtfärdig bara jag skriver det här :-) Det gör mig så jädra glad att hon hittat tillbaka till livet igen, att hon känner sig delaktig och har ett självklart värde.

Alla människor har ett värde. Hur kan vi stillasittande bara se på när detta raseras för många. Vi behöver inte följa blindbocksmallen. Gör skillnad

Erik Rodenborg sa...

Monica 6.59
Det var roligt att du tyckte.

Monica 7.00
Vad menar du med att mobbning alltid går bort?

Erik Rodenborg sa...

Ann-Charlotte, anonym.

Inlägget var medvetet provokativt. Jag ville problematisera debatten om mobbning lite. Jag har inget behov av att få någon ursäkt av någon som mobbat mig, möjligen kanske med undantag av en kille utanför min klass våren 1965. Men han fick en utskällning av min klassföreståndare som hette duga så egentligen inte där heller.

När det gäller killarna i ettan försvarar jag dom inte numera, och jag är glad att det även fanns tjejer på skolan.... Där mobbades jag nog också delvis för att jag kunde läsa redan när jag började, och att jag försökte imponera på de andra genom att demonstrativt läsa från skyltar och affischer som fanns på väggar för andra som inte lärt sig ens de enklaste ord. Jag försvarar inte mobbarna, men jag kan i viss mån förstå att jag var outhärdlig.

När det gäller mitt beteende sen jag bytte skola - jag var extremt vuxenidentifierad och ofta (men långtifrån alltid) nedlåtande mot jämnåriga och det skulle ha varit mycket bra om något drastiskt hänt som hade fått mig att inse hur fel jag betedde mig. Även om det så hade handlat om att bli mulad med snöbollar.... jag känner mig nästan ledsen över hon inte gjorde allvar av sitt hot! Innerst inte, väldigt innerst inne, var jag det nog redan då....

Erik Rodenborg sa...

Det som slutligen fick mig att ändra mig i femman våren 1967 var också något mycket drastiskt. Om det har jag skrivit här.